Vad impro betyder för mig

Lotti LundbladLotti Lundblad – improviserande teaterdirektör och kursledare på Improvisation & Co.








Utan impro hade jag med största sannolikhet suttit i en brun tegelbyggnad och tänkt, »Nej, nu är det inte långt kvar till pensionen.«

Det krävs mod att säga ja till förändring och konsekvens. I försäkringsbranschen uppmuntras plötsliga oförutsedda händelser icke, det är tvärt om något man tar rejält betalt för. Det tog trettio år för mig att säga tveklöst »nja« till premier och tariffer och konvertera till en heltidstillvaro av »ja«.

Impro gör en skör och stark som sidentråd. Den ger mig förmågan att se möjligheter, älska kaos, upptäcka lösningar i omöjliga situationer och blicka framåt. På ett nära nog filterfritt vis hanterar vi  känslor, rädslor och tabun. Det är högt i tak – en utopisk arbetsplats när man kommer från försäkringsvärlden.

Vi är privilegierade att kunna välja att lyssna, inkludera och bejaka. Vår lekplats omfamnar istället för att utesluta. Världen skulle se väldigt annorlunda ut om fler levde som vi. Vårt ansvar är att fylla världen med improvärden.


Bloggen om improvisationsteater kommer till dig
med kärlek och omtanke från Improvisationsstudion Förlag
redaktör: Sara Beer
Dela sidan med någon
Publicerat i Bloggen om improvisationsteater, Bloggen om improvisationsteater | Taggat , , , , , , | Lämna en kommentar

How to watch improv

pink edshot 16 small 1

Katy Schutte has performed with the Maydays for 12 years, performed in a duo for over a decade and plays with sci-fi improv team Project2. She coaches long form teams and leads workshops in England, Europe and the States. Katy has toured with Fluxx, improvised musicals with Baby Wants Candy and guested in UK Improvathons, Whirled News Tonight, The Armando Diaz Experience and Messing with a Friend.
Katy also creates scripted comedy, musicals and theatre. She has a book coming out later this year entitled Improv Pioneer: The Long From Workbook.

Läs mer:


How to watch improv

I’m really writing this because I’m terrible at watching improv. This is a blog written for me. You can read it if you want, but this is advice from a good me to a bad me. I’m at an improv festival (do I keep saying that?) and I’m watching 4 hours of improv a night. Sometimes I’m a horrible person and I’m just waiting until it’s my show, sometimes, I’m spellbound, sometimes I go into teacher or director head. So how should I watch an improv show? They’re not necessarily my team, but I should still have their backs. Here are some tips for getting better at watching improv.

1. Support
When you are playing at a show, please watch the other acts. Yes, you may need to warm up, yes, you may be tired and you’re on first, but think how much you appreciate it when the other groups stay to see you. If you are aware the other groups are very new or not so great, see it as your good deed for the day. If you’ve never heard of them, you should definitely watch them and see what they are up to. If you’ve seen them loads, great, stay and see what’s happening with their show now; improv is different every time, right? Also, you don’t have to awkwardly pretend in the pub that you did see them, or say thank you with no returned compliment.

Don’t just sit in the shadows at the back because you’re a performer, there’s no reason you should broadcast that by segregating yourself. Don’t sit in the centre of the front row because that can be intimidating. You shouldn’t be taking up paid punter seats, but you can make a theatre (or a pub room) look more full by filling up the empty seats once everyone else has arrived. Some nights don’t always have enough staff to run the door smoothly (in London anyways) so if people need help finding seats, locating the bathroom or knowing if they have time to get a drink, try and help out.

There are sometimes nights in London when technicians, front of house staff and the host haven’t turned up. If you’re comfortable filling a role at the last minute, you should do that. If the night is better, your show will be better.

2. See a Broad Spectrum of Shows
Don’t just watch the same group over and over again. It’s all very well me watching Baby Wants Candy every day for several Edinburgh Festivals, but you need to see more than one thing. There are infinite ways of playing and there are a lot of shows and performers out there who can really inspire you. For a few years I thought that I’d seen all of short form, then I took a punt on an American group in Edinburgh and had a really great night. They were slick, funny and I learned a lot of new games. Now I like short form again. You might live nearer to one theatre or another, or have trained at one school. Push yourself to go and see work in other schools and theatres. You never know; their style might be your new favourite.

3. Go See Your Mates Perform
I can’t tell you how pleased I am when friends come to see my improv shows. I burned through all my favours in my first two years of stand up, but sometimes muggle chums and improvisers will come to my shows. When I see them there I expect that they’re playing and if they say ‘nah, I just fancied it’ I glow. So give that feeling back. You love improv, remember? So go see your friends in their other shows, see how your fellow students are doing in their new team and be a nice person. A nice person who gets entertained and maybe has a lovely beer. When I watch my co-improvisers perform in other shows, I feel so lucky to play with them. Just last night I watched lots of the Maydays perform in other shows at the BIG IF and I was so thrilled with how excellent they were. What a treat to get to play with those people, I thought. We can take our team buddies for granted, but they’re probably awesome and we’re lucky to have them.

4. Don’t Sit There Looking Like a C**t
If you don’t like a show, you really don’t need to broadcast the fact. It doesn’t help anyone, least of all you. You will come across as arrogant or mean or judgy.
You don’t have to pretend to laugh, or give a standing ovation just to yes-and the crowd, but it doesn’t help the act for you to sit there with your arms crossed, looking moody. At least look open and encouraging. I’ve certainly been in shows, where I’ve caught the eye of a person who looks like they hate it and it’s made me feel bad. That might even be in a sea of smiles and laughs. I’ve also seen fellow teachers in the audience do ‘edit’ gestures, wince when a performer denies something, point out a reality error like ‘she was a tree, not a human, right?’ (that last one was me). You’re not really checking, you’re showing off that you knew what they missed. Really, you just look like a c**t.
Remember that the audience gets 100% of the information that is happening on stage and sometimes performers only get 50% because of where we’re standing and looking. It’s much easier to think of funny bits and clever plots from your comfortable seat in the crowd.

5. Have a Cheeky Workout
You can always get more reps in by watching improvisation. It’s another gym trip for your brain. Ideally it would be such a great show that you can just sit there and enjoy the shit out of it without even thinking. Often though we can be exposed to a lot of mediocre work, or in a workshop where we are sitting and watching two person scenes forever but there are necessarily times when we have to sit and watch.
Make your watching active. In the audience, learn all the character names like you would on stage, look for when you might edit, think about the themes, get ideas for follow-me scenes or work out the subtext between the characters. Log where objects and scenery are placed, think of how you’d wrap up the story. I’m not saying you should be this in-your-head when you’re playing on stage, but it’s a great way of practising when you’re the audience in class or you’re watching a show.

6. Decide What You Love
It was the worst show you’ve ever seen. But what did you love about it? There must have been something? One of the initiations was amazing, that guy was great at object work, the pianist was really good. It’s a given that we dislike improv where people listen poorly to one another and treat each other badly, so let’s get over that and find things we love.
Also – did other people like it? Just because you didn’t, that doesn’t mean it’s shit.

7. Pick Something You Can Use
A person, a form, a style, an edit; anything you like. Here are some things that inspired me from the shows I watched last night:

  • A form where we heard the backstage thoughts of the improvisers
  • Alternating a pianist underscoring scenes and having an existing song come through the PA
  • Monologuing to the audience as if they were one person

As Ruth Bratt pointed out to me, it’s a great idea to ask the act before you use something they created.

8.Only Offer Advice If You’re Asked
I’ve had people come up to me immediately after a show and give me notes. Not my director, not a teacher, sometimes a friend (who doesn’t do improv) and sometimes a student of mine. It’s weird, guys. First of all, I don’t want my tiny little high ruined by this person being objective (and objectively negative) about the performance I’ve just given. I’m a pretty destructive critic of myself, so I really don’t need a third person adding to the poo poo party.
If you are asked for advice, check if that’s really what they want; do they just need an ego boost or is this really a demand for creative notes? If they want notes, make them general things they can apply to their next show, not things they should have done this time. Also, you’re not obliged to offer free advice.

9. Take Action for Your Show
So we’ve learned how not to be neg about everything. But what triggered you because you do it? I think it bugs me when people do a lot of love stories, awkward rom coms and play ditzy American characters because I do too much of that. I’m just retroactively watching myself and saying ‘enough’! So rather than deciding you don’t like that show, see if there’s anything you can change about your work, or the group you work with.

10. Applaud



Bloggen om improvisationsteater kommer till dig
med kärlek och omtanke från Improvisationsstudion Förlag
redaktör: Sara Beer




Publicerat i Bloggen om improvisationsteater, Bloggen om improvisationsteater | Taggat , , , , , , | Lämna en kommentar

Heterobloggen #2

I Heterobloggen får vi följa arbetet med den improviserade föreställningen »Hetero« som kommer att ha premiär på Improvisationsstudion lördagen den 25 mars. Boka biljetter här! Ensemble och regissör kommer att dela med sig av konstnärliga, politiska och personliga tankar om processen. Spännande!

Regi: Gunilla Edemo
Improvisatörer: Lotta Malmhester, Ami Hallberg Pauli och Elin Almén.


Ett dubbelnummer i bloggen – Ami & Lotta skriver om veckans forskning

Drag:a bort och gay:a hem.
En av mina önskningar när vi startade rep-perioden var att ”få vara man för en dag”, prova att se hur jag skulle känna mig och om det skulle bli någon skillnad i hur jag blev bemött om jag såg ut och betedde mig som en man.
Det visade sig svårare än jag föreställt mig att se ut som en man, smink – inklusive påklistrande av skäggväxt (!) , tutt-döljande och klädprovning krävde sin tid.


Lotta och jag gick så småningom ut på stan som Anders och Gustav med pirr i magen och ett stort fniss i strupen. Känslan var dock lite svår att få tag på. När vi slutat fnissa så tänkte jag mycket på att bete mig, med kroppsspråket, som en man. När jag lyckades med det (tight ass, raka höfter) så kände både jag själv och folk som mötte mig såg mig mer som en man.

IMG_8024Obrytt och kaxigt tittade jag på världen med mina ögon, utgick från mig själv och min tolkning av världen runt omkring mig. Härlig, o-ängslig känsla!
En allmän känsla var att folk bara tar en snabb blick, inordnar en i ett fack och går sen vidare, de tänker inte så värst mycket på vem de möter. På Södermalm i Stockholm i alla fall.

En annan önskning var att spela gay och se hur det känns. Så, på vägen hem mot Studion, tog Anders och Gustav varann i hand och kelades lite. DET reagerades det dock mycket på! Inte så att nån sa nåt (Herre Gud, vi är ju ändå svenskar… Men det tittades.) Det slog mig att jag aldrig, eller mycket, mycket sällan ser män som håller varandra i hand och/eller öppet visar att de har en kärleksrelation. Hmmmm… Fast min känsla av att vara gay man var ju lite svår att få tag på, lite för många steg, det kändes bara som om jag gick och höll Lotta i handen. Och det är HEEELT ofarligt!


Vi vet inte riktigt hur vi ska utnyttja erfarenheten av att drag:a i föreställningen men vi tror det gör oss bättre på att spela män. På väg hem idag försökte jag klura ut hur män står när de står upp och vilar, hur gör ni egentligen?? För ni vilar ju inte på ena höften som vi?

//Ami Hallberg Pauli, skådespelerska i »Hetero«



1 februari 2017

Gunilla är sjuk. Vi ska ut och draga utan henne. Jag tycker det känns jobbigt. Det är jobbigt. Tappade lusten. Vill inte men vet att jag kommer att göra det ändå. Jävla skit.

3 februari 2017

Det gick ju bra. Det var ju till och med kul. Jag skrev en lista på vad vi skulle göra »där ute«, det underlättade. Dock: som skådespelarträning vet jag inte om det gav så mycket. Eller kanske. Jag hade en fylld strumpa som snopp i ett par björnborgkalsonger (aha! produktplacering!). Det fick mig att gå på ett annat sätt. Lättare att hålla »spända killstjärten«.

Det var fnissigt. Att se på Ami… eller Gustav… han/hens skäggiga uppsyn. (Hihi!) Jag kände mig som att vi var två lantisar i stan, på besök i storstan. Eller som en gästarbetare. På bilderna ser jag så galet spinkig ut. Jag led mer av att jag var kort. Långa killar väjde inte för oss, trots att vi gick två i bredd.

Det var svårt att inte väja själv, så som jag är van att göra. Lättare att hålla »mannen« – maskuliniteten – när man var tyst, stod still, iakttog och övervakade. T ex i rulltrappan, i väntan på att få sitt kaffe.

Det var inte så lätt vara ute i världen. Jag ville ju veta hur omvärlden reagerade men ändå inte titta på den utan bara vara i den. Blicken – att betrakta utan att känna sig betraktad. Att vara subjektet, äga rummet, »Jag är«, så får omvärlden förhålla sig. Det är lättare att agera ut det i replokalen.


//Lotta Malmhester, skådespelerska i »Hetero«


Publicerat i Bloggen om improvisationsteater, Bloggen om improvisationsteater | Taggat , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Heterobloggen #1

I Heterobloggen får vi följa arbetet med den improviserade föreställningen »Hetero« som kommer att ha premiär på Improvisationsstudion lördagen den 25 mars. Boka biljetter här! Ensemble och regissör kommer att dela med sig av konstnärliga, politiska och personliga tankar om processen. Spännande!

Regi: Gunilla Edemo
Improvisatörer: Lotta Malmhester, Ami Hallberg Pauli och Elin Almén.

Var så goda!


Lotta Malmhester

Längtar efter att fatta mer, se mönstret tydligare. (Som att det fanns ett mönster, som att det fanns ett svar, ett facit.) Samtidigt är det en känslomässig resa – lättnad ibland, skratt! – när jag känner igen beteenden eller situationer.

Andra stunder bankar hjärtat: ”Så här det inte!” Bara för att det inte är så för mig. Det kan ju vara så för andra. Men bultandet i brösten skulle ju också kunna vara en vild förnekelse: Blundar jag? Vill jag inte se?

Jag och Ami ska gå ut på stan som killar. ”Klä ut oss” men försöka vara. Känns svårt. Jag inbillar mig inta att någon kommer att tro att jag är man om de är närmare än 20 meter. Spännande ändå Jag ska kolla om någon av sönerna har ett par passande, slitna gymnastikskor.

På onsdag ska vi alltså »draga«. Klä ut oss till män. Genus blir synligt när jag skriver så. Lite grann, på samma sätt som jag »klär ut mig« till kvinna – heterokvinna – varje morgon. Jag klär ju ut mig till mycket mer än det förstås: kön, klass, etnicitet, ålder, yrke, någon slags självbild. Jag gör det varje dag utan att ifrågasätta. Eller ja, lite ifrågasätter jag förstås. Ska jag ha den svarta koftan med knappar över den gråblå t-shirten? Eller den svarta koftan utan knappar? Ska jag ha mina svarta jeans eller de blå?

Igår jobbade vi med asymmetriskt rollövertagande. Det är den repetition som gett mig flest aha-upplevelser hittills. Skillnaden mellan status och rollövertagande – går det att skilja åt? Att bry sig om den (de) andra och att hela tiden försöka leva sig in i den personens (de personernas) situation innebär ju lätt ett lågstatusbeteende, att försöka vara till lags. Det var svårt att spela man och behålla det maskulina kroppsspråket samtidigt som man gjorde ett asymmetriskt rollövertagande. Svårt att behålla det feminina kroppsspråket när man inte skulle göra något rollövertagande alls, bara se världen ur sitt eget perspektiv. Svårt till och med att skriva om det. Hur pratar man om sånt här?


Publicerat i Bloggen om improvisationsteater, Bloggen om improvisationsteater | Taggat , , , , , , , | Lämna en kommentar

Hej hetero!

IMG_2438 (1)

Välkomna tillbaka till Bloggen om improvisationsteater!
Nytt år, nya tag och nya föreställningar. På Improvisationsstudion har vårt forskningsarbete inför föreställningen »Hetero!« dragit igång på allvar.
Det blir en improviserad föreställning som utforskar hur heterosexualitet skildras i populärkultur och finkultur och hur den upplevs inifrån av människor som lever heterosexuellt i Sverige i dag.
Tillsammans med publiken gör vi en spännande resa som ställer nyfikna frågor i en alldeles särskild värld. Hur länge får man prata med någon av motsatt kön om man är i ett heterosexuellt förhållande? Är tio minuter för länge? När blir det omöjligt att ha kul på en parmiddag utan egen partner? Vad är det som skaver när män blir feminister först när de får en dotter? Vad betyder alla skägg?

Regi: Gunilla Edemo
Improvisatörer: Lotta Malmhester, Ami Hallberg Pauli & Elin Almén

Nytt för bloggen i år är att ni kommer att få följa arbetet med »Hetero«. Vår ensemble och regissör skriver om processen ur deras egna konstnärliga, politiska och personliga perspektiv. De delar med sig av tankar, funderingar och upptäckter på väg mot den färdiga men alldeles improviserade föreställningen som har premiär den 25 mars på Improvisationsstudion.




Bloggen om improvisationsteater kommer till dig
med kärlek och omtanke från Improvisationsstudion Förlag
redaktör: Sara Beer


Publicerat i Bloggen om improvisationsteater, Bloggen om improvisationsteater | Taggat , , , , , , , , | 1 Respons

Tänk att få ta det en gång till

micke-10Micke Blomqvist är frilansande skådespelare, regissör och improvisatör. Han har spelat i flertalet föreställningar för Stockholms improvisationsteater, Improvisation & co, Presens, Improvisationsstudion och International Theater Stockholm. Tillsammans med Frida Sundström startade han 2005 Improverket. Micke har hela tiden vid sidan av impron arbetat med manusteater, där han främst har spelat men även skrivit och regisserat. I vår kan du se Micke i föreställningarna »Stockholmare« och »Lost in Translation«.



Att ställa sig på en scen utan att veta vad du ska säga eller göra, kräver trygghet. Ju tryggare du är desto bättre blir du som improvisatör, eftersom du då kan vila i situationen och hos dina medspelare.

För att nå den där tryggheten får vi hjälp av att acceptera. Genom att acceptera oss själva, lär vi känna oss själva med alla våra styrkor och svagheter, vad vi t.ex. associerar till när vi hör ordet ”banan”. Vi lär oss också att acceptera andra, deras associationer och deras styrkor och svagheter. Vi accepterar varandra och då kommer tryggheten.


Detta accepterande kan många gånger ta över hela ens scenpersonlighet och alla karaktärer vi tar oss an. Vi har alla sett det. Två improvisatörer som spelar en scen som om de vore samma karaktär. De har accepterat den andres kroppsspråk genom att kopiera det. Samma sak har hänt med rösten, tempot, statusen, känslorna och så vidare.

Som två femåriga bästisar som har sugits in i lekens förtrollande värld. Detta kan absolut vara underhållande att titta på, men bara en stund.


Vilka verktyg kan då hjälpa oss bort från »kloner-leker-i-bubbla«-impro?
Jag tror att det är skådespelarens, dramatikerns och regissörens verktyg.

Som improvisatör är du: förutom »bästis«; dramatiker, regissör och skådespelare när du står på scen. Du skapar repliker och händelseförlopp, du gör val utifrån dina medspelare om var på scenen du ska vara, vilka känslouttryck som ska få fritt spelrum och vilka som ska stängas inne, hur din relation till de andra är och när tystnad är det tydligaste språket m.m.

Jag tar ett snabbt kliv in på scenen och säger direkt:

»Älskling, nu är jag hemma!”
»Tack!« ropar regissören. »Du spelar inte, du informerar bara. Vad vill du säga med repliken?«
»Typ, här kommer jag, så göm alla hemligheter. Jag är rädd att hon har en älskare.« säger jag.
»Spela fram det. Vi tar det en gång till.«

Tänk att få ta det en gång till och förbättra.

Möjligheterna att utveckla sitt skådespeleri i impro har sina begränsningar då vi aldrig tar det en gång till, utan ständigt skapar nytt.

Jag tror improvisationsteater och manusteater behöver varandra.

Genom att arbeta med en redan färdig text och en regissör lär du dig att analysera en text, att jobba fram en karaktär som stärker regissörens vision, att förstå hur regi kan förändra en scen totalt och vad dina begränsningar och färdigheter är som skådespelare.

Mitt råd till dig som vill bli en duktig improvisatör är alltså att spela manusteater också.

Och till dig som vill bli skådespelare och spela med manus: Lär dig improvisera! Det är i nuet magin finns oavsett förberedelser.

Jag öppnar dörren, kliver in. Jag stannar upp, står tyst en stund som om jag hör något. Jag smyger ut igen, stänger dörren försiktigt för att sen öppna den med ett ljudligt ryck.
Jag sjunger: »
Var nöjd med allt som livet ger…«
Min blick flackar mot trappan upp till andra våningen. »Älskling! Nu är jag hemma!«
Utan att vänta på svar fortsätter jag sjunga:
»Om frukter dig lockar, banan eller bär…«




Bloggen om improvisationsteater kommer till dig
med kärlek och omtanke från Improvisationsstudion Förlag
redaktör: Sara Beer
Publicerat i Okategoriserade | Taggat , , , , , | Lämna en kommentar

Filmtips från bloggen

Idag blir det filmtips i bloggen. Egentligen bara en film. »Don´t think twice« är en film om en improgrupp i New York som kämpar för att hålla ihop efter att en av medlemmarna »lyckats« och fått jobb på ett populärt teve-program. Filmen har en närmast smärtsam igenkänning om man någonsin varit närheten av krocken mellan idealistisk konstnärlig sammanhållning, karriärmässig framgång, avundsjuka och lojalitet.

Samtidigt är det komisk, dråpligt, sentimentalt men också en fin skildring av improns uttryck. Det enkla, det improvisatoriska, det skruttiga och det storslagna.

Filmen lär nog inte gå upp på biografer i Sverige. Den hade premiär i USA i somras men finns idag att köpa på nätet eftersom man absolut inte vill kolla gratis på olagliga sajter.

Publicerat i Bloggen om improvisationsteater, Bloggen om improvisationsteater | Lämna en kommentar

Liten hjälpreda för normkreativ impro

gunilla-edemo-3Gunilla Edemo är teaterpedagog, dramaturg och journalist. Gick sin första improkurs i början av nittiotalet och har sedan dess återkommit till improvärlden med ojämna mellanrum. Har bland annat undervisat i storytelling och tillsammans med Lotta Björkman författat kursplaner för Stockholms Improvisationsteater.  Var under flera år verksam som dramaturg och verksamhetsutvecklare vid Riksteatern.
I vår regisserar hon Improvisationsstudions nya föreställning »Hetero« som har premiär i mars 2017. (Från 29/1)


Under några år har jag workshopat med improvisatörer och teaterpedagoger som vill att impro ska utmana och förskjuta begränsande normer i samhället. De berättar ofta att de vill hitta sätt att undvika att hamna i gestaltningar som oavsiktligt förstärker normer och där humor görs på bekostnad av underordnade grupper. Samtidigt upplever de att det finns en paradox – innebär normkritisk reflektion en begränsning av spontanitet? Ska jag hela tiden tänka på vad jag gör på scenen? I så fall blir det väl kontraproduktivt?

När vi har mötts på golvet och utforskat de här ambitionerna, paradoxerna och farhågorna så har det ofta uppstått en längtan efter en ännu större frihet, normkreativitet, där vi tillsammans hittar sätt att gestalta alternativa världar bortom normer.

Här och nu så vill jag försöka mig på att sammanfatta ett pågående utforskande arbete i några möjliga budskap till dig som vill testa vad normkritik och normkreativitet skulle kunna innebära på improscenen. Texten ska läsas som work-in-progress. Den bygger på mina egna anteckningar innan, under och efter workshops jag hållit under åren 2011-2016 med improvisatörer och teaterpedagoger vid Stockholms Improvisationsteater, Banditteatern i Malmö, Skuggteatern i Umeå och nu senast Improvisationsstudion i Stockholm.

Utforska det sceniska arbetet på tre nivåer: 

  • Den personliga nivån – de specifika kroppar och erfarenheter som just ni har nu

Låt publiken och medspelarna lära känna dig: de aspekter av din kropp och dina erfarenheter som du är bekväm med att blotta och kommunicera kring. Skapa format som möjliggör att improvisatörerna presenterar (delar av) sig själva och kommunicerar med varandra och med publiken som sig själva. Gör upp med idén om den »neutrala« improvisatören som kan förvandlas till allt. Var på scenen först och främst i rollen som dig själv, med dina tillkortakommanden och erfarenheter. Var så ärlig du kan med vem du är. Men vem är du då? – det är såklart rörligt. Identitet är alltid i förhandling och förändring. Varje gång du ställer dig på scenen är unik, din kropp, dina tankar och känslor kommer att vara på nya sätt varje dag och du presenterar dig utifrån hur du upplever dig själv just nu.

  • Den skådespelartekniska/berättartekniska nivån – »the making«

Ge publiken möjligheter att leva sig in i tillkomsten av karaktärerna och berättelserna. Skapa format som »metakommunicerar« om och under berättelsernas tillblivelse. Sök en scenisk praktik som kan peka på »glappen« mellan ensemblens kroppar, göranden, varandet och de karaktärer/berättelser som ni skapar. I glappen mellan din kropp (som till exempel är könad på ett visst sätt) och den kropp du gestaltar (som kanske är könad på ett helt annat sätt) så finns en massa normkreativ potential. När vi utforskar glappen så berättar vi samtidigt något om att normer kring kön inte är »naturliga« utan att kön kan göras på en massa olika sätt och att alla har tillgång till allt i »maskeradlådan«. Vi visar att normer går att leka med.

Här vill jag också understryka ett budskap jag hört flera av mina improlärare säga genom åren: Använd och hylla era misstag genom att införliva dem i berättandet, skyl inte över dem och hasta vidare utan stanna upp och undersök dem! Min kollega Lotta Björkman brukar säga ungefär så här: »om vi ska jobba normkritiskt så behöver vi uppskatta våra misstag, det är de som ger oss möjligheter att få syn på våra normblinda fläckar och utvecklas som improvisatörer och ledare«.

  • Fiktionen – berättelserna

Förhåll er medvetet till flera olika dramaturgiska normer. När ni använder den aristoteliska dramaturgin (alltså den vi känner igen från folksagor, Hollywoodfilmer och klassisk dramatik) finns alla möjligheter att vara normkritisk. Det är normens dramaturgi, så den är tacksam att ta spjärn emot. Till exempel kan ni jobba med grepp som att skapa »tvärtom«-världar (se kortfilmen »Ta mig!« av Crazy Pictures så förstår du hur jag menar). Eller överdriva normer  – det greppet kallas ibland för »overdisplay«, Eddie Murphys klassiska sketch »White like me« är ett exempel. Ni kan också jobba med en klassisk hämnd-dramaturgi, där den förtryckta normbrytande protagonisten triumferar på slutet (tänk Lisbeth Salander eller se trailern till »Dom jävlarna ska skjutas«. Alla de här greppen synliggör och kritiserar normer.

När ni arbetar i andra dramaturgiska paradigm (absurda, poetiska, post-dramatiska…) kan ni istället skapa fiktiva världar bortom normer, ni har då fler möjligheter att låta karaktärer flyta mellan olika positioner och identiteter. I det arbetet kan alla sådana strategier som inom den aristoteliska dramaturgin är no-no för improvisatören (whimping, blocking, cancelling, bridging …) istället bli tillgångar i berättandet. Här har ni möjligheter att vara normkreativa. Kom ihåg att bra och dåligt alltid förhåller sig till specifika kvalitetsnormer. Ta till exempel idén om att det är fel att blockera, den idén förhåller sig till en specifik kvalitetsnorm. Att tillsammans förhålla sig till en kvalitetsnorm är kreativt om den är till för att skapa en gemensam plattform i ensemblen. Men normen kan också fungera begränsande om den är outtalad eller tagen för given och därför omöjlig att omförhandla.

Teman att arbeta med i improvisationsträning 

  • Säga nej och säga ja

Betrakta ett nej som ett ja till något annat. Ett nej är alltid något värdefullt, det har ett budskap. Lär dig känna igen vilka blockeringar som är produktiva, som du vill lyssna på och följa – för att de är till för att säga ja till din egen (eller berättelsens) integritet. Och vilka blockeringar som du vill lyssna på för att sedan släppa taget om – för att de hindrar dig (eller berättelsen) från att utvecklas. Lyssna på och ha tillit till dina egna nej. Om ni vill undvika humor på bekostnad av underordnade grupper, så behöver ni överenskommelser om att vem som helst när som helst kan bryta en scen och backa berättelsen eller börja om helt med något nytt. Det gör det möjligt för alla i ensemblen att aktivt ta ansvar för sin egen, publikens och karaktärernas integritet. Dessutom tror jag att publiken vill umgås med improvisatörer som mår bra, har kul och respekterar varandra!

  • Omvärldsbevakning

Håll er uppdaterade på det som händer lokalt och globalt som engagerar er och publiken och som ni skulle vilja införliva i ert berättande. Ta tillvara improvisationens samtidspolitiska potential för att aktivt kommentera till exempel hur makt missbrukas och hur normer begränsar. Som teaterpedagog kan du skapa övningar och idéer till format genom att läsa till exempel genusvetenskapliga eller postkoloniala texter och göra om dem till improövningar. Så gjorde jag när jag skapade min workshop Genusmaskerad som jag skrivit om här. Läs allt möjligt är mitt råd och gör det gärna med en viss respektlöshet! Ta det som inspirerar dig och lämna resten.

  • Reflektion i görande

Hur kan ett samtal om skapandet pågå samtidigt som ni skapar? Reflektion kan finnas med både innan, under och efter det praktiska skapandet, fast den behöver ha olika former. Undersök det! Ta er loss från eventuella föreställningar om att reflektion hämmar skapande. Om det finns något som fungerar hämmande så är det enligt min erfarenhet ambitionen att undvika att reproducera normer på scenen. Istället: tillåt normer och föreställningar att presentera sig i ert arbete. Skapa format som gör det möjligt att stanna upp, reflektera, skratta åt er själva, välja om och göra annorlunda, tillsammans med varandra och publiken.

  • Acceptans och förlåtelse

Jag hoppas att många vill fortsätta utforska normkritik och normkreativitet på improscenerna! Men oavsett hur mycket vi jobbar med det tillsammans så kommer vi nog aldrig fram till ett färdigt manifest. Alla (konstnärliga, politiska, privata) strategier är preliminära och ofullständiga. Vilka val jag än gör (på scenen, i livet) så kommer jag att både förskjuta och reproducera normer och maktrelationer. Ha en förlåtande inställning till er själva är nog mitt viktigaste budskap. Att utforska normer och sträva efter att förskjuta dem är gott nog. Det kommer att göra skillnad i era liv och i publikens liv.



Bloggen om improvisationsteater kommer till dig
med kärlek och omtanke från Improvisationsstudion Förlag
redaktör: Sara Beer


Publicerat i Bloggen om improvisationsteater, Bloggen om improvisationsteater | Taggat , , , , , , , | Lämna en kommentar

Bästa improbilden

SaraSara Beer är dramatiker och frilansskribent. Hon är också redaktör för den här bloggen som du läser just nu och Improvisationsstudion Förlag.



Satt och pratade med min kompis Jocke i förrgår och som vanligt kom vi fram till att impro är som att spela i band eller fotboll. Jag säger »som vanligt« eftersom vi börjar bli lite smågaggigt medelålders och ibland minns vi inte att våra resonemang brukar snirkla sig fram till den slutsatsen. Och vi blir nästan lika förtjusta att vi kommit på det varje gång. Haha, improvisatörer är inte alls frustrerade skådisar – i hjärtat är vi lagspelare som vet att inget blir bra utan dom andra.

Hur som helst, så finns det ju en inbyggd utmaning i att fotografiskt fånga de här kollektiva konstformerna. Alltmedan sport- och rockfoto har utvecklat sitt bildspråk, har inte den potential som finns för coola pix av impro ännu realiserats.

Det som fattas i impro jämfört med mycket annan scenkonst, kanske även fotboll och popmusik, är ofta scenografi, mask- och kostym. Även den mest otvättade shoe-gazer har en gitarr att hänga på magen och sedan Beckham med flera har t ex herr-fotbollen blivit en catwalk för manligt kodad skönhet.

Att fotografera ett gäng improvisatörer som kör old school games eller nån långform är svårt. En tom scen, några stolar, ostylad estetik vad gäller garderob. Det är svårt att utan teaterbildens glättiga yta hitta riktigt bra bilder som fångar känslan – energin, frustrationen och konstnärskapet – i impro. Men jag har letat lite och hittat några bilder som jag tycker är fina:


Det här är Ben Benison och Richard Morgan i The Theatre Machine som 1967 kör hat-game med Keith Johnstone som tittar på. Vi ser publiken. Vi ser att Keith har kul. Vi ser ballongerna. Vi ser att föreställningen spelas i en offentlig lokal, typ kommunhus. Ett halvt sekel sen. (Foto med tillstånd av Ben Benison.)


Robert Weitz, Josh, Lenn, Katarina Wahlberg och Veronica Bergsten spelar en tidig version av Lost in Translation. Spelet, blicken från medimprovisatörerna och djupet i bilden. (Bilden är från Eken Magasins reportage om föreställning som finns att läsa på nätet fortfarande tillsammans med fler föreställningsbilder.)


Robert Weitz (igen), Anders Fors och Victoria Bang spelar på Impro & co förra hösten. Den här bilden ger en fantastisk bild av improns olika varianter av publiktilltal. (Bilden är tagen från bloggen Cosmic Johanna.)


Orginalmedlemmarna i Upright Citizens Brigade: Matt Walsh, Ian Roberts, Matt Besser and Amy Poehler. Amerikanska kändisar gör ju alltid bilden bättre men här finns också något lite extra som fångats, tycker jag. (Bilden finns i en artikel i New York Times från 2014.)


My Gudmundsdotter och Erik Broström


Mia Wallin och Frida Sundström


Life-game med Det Andre Teatret och Lasse Kronér

Till sist lite bilder från Improfest i Göteborg i år. Mina favoriter. Vad tycker ni? Skicka gärna in era favoritbilder på live-impro.




Bloggen om improvisationsteater kommer till dig
med kärlek och omtanke från Improvisationsstudion Förlag
redaktör: Sara Beer



Publicerat i Bloggen om improvisationsteater, Bloggen om improvisationsteater | Taggat , , , , , , , , | 1 Respons

Tips när det låser sig på scen

veronica-carlstenVeronica Carlsten är skådespelare och improvisatör med 15 års erfarenhet av impro. Hon är med i IT’S huvudensemble och har spelat »Lost in Translation« sedan starten för 4 år sedan. Hon har undervisat i improvisationsteater de senaste 10 åren, men håller numera främst på med utbildningar för företag med impro som metod. Veronica är i startgroparna för ett nytt företag med kollegan Lisa Holmberg, som har lång erfarenhet inom HR, som lanseras i januari 2018.

Häromveckan fick jag ett meddelande från en elev som berättade att han kände sig totalt blockerad på scenen. Det här hade pågått en längre tid och han undrade om jag hade varit i samma situation samt om jag hade några tips för att ta sig ur det.

Det senaste året och kanske särskilt de senaste månaderna har jag intresserat mig för vad som händer med oss när vi blir stressade och får prestationsångest. Därför var detta mail så himla roligt att få svara på. Nu fick jag försöka sammanfatta allt det jag har förkovrat mig i på senaste tiden.

Först och främst, vi har alla varit med om det här, eller hur?

En del beskriver det som att de känner sig låsta, som förstenade, att de inte vet vad de ska säga eller göra, vilket leder till att de hamnar i väldigt passiva positioner. De håller med sina medspelare men gör inte så mycket mer. Andra snackar sig igenom paniken, vilket är särskilt vanligt bland mindre erfarna improvisatörer men kan hända oss alla. En del skulle nog säga att man känner sig allmänt dålig, tafflig, stel och konstlad. Det sistnämnda stämmer nog bäst in på hur jag brukar känna mig när det händer mig.

En vanlig strategi för att slippa hamna i detta läge är att spela säkert, att göra karaktärer man brukar göra bra, låta sina medspelare gör sånt som de brukar göra bra, att kanske alltid gå in tidigt på scen eller alltid vänta till sist. Allt för att försöka ta kontroll. Detta kan jag verkligen känna igen mig i när jag rannsakar mig själv. Att hålla på mycket med impro gör ju att vi blir bättre på att hantera prestationskraven och blockeringarna, men vi blir också bättre på att hitta strategier för att inte hamna i detta obehagliga läge.

Så, när och varför hamnar vi i detta låsta läge?

När vi vill göra bra ifrån oss, skulle nog de flesta svara. Kanske när det finns någon i publiken som vi vill imponera på. Eller när vi jobbar med ett svårt format som vi vill ska bli så bra som vi tänker att det skulle kunna bli. Eller när vi tycker att alla andra gör så himla bra ifrån sig, sjunger bra sånger, är roliga, smarta etc.

Vi måste komma ihåg att impro är en av de mest stressande saker vi kan syssla med. I undersökningar har man kommit fram till att många är mer rädda för att stå framför folk och prata än döden självt. Så det är inte konstigt att impro frambringar stress och prestationsångest. Men vad händer då vid stress? En sak som händer är att kroppens »fight or flight«-system går på. Ska jag stanna och slåss eller springa därifrån? När »fight or flight«-systemet kickar igång får vi tunnelseende, svårt att lyssna, svårt att koncentrera oss, och vi tar sämre beslut. Vi blir helt enkelt lite dummare. Detta skapar det som vi upplever som en låsning.

Här är några tips och trix som jag tipsade studenten som mailade mig om, och som jag kommer påminna mig själv om i resten av mitt improvisatoriska liv. Tipsen kan appliceras på andra delar av livet också. Stress och prestationskrav drabbar oss ju inte bara på scen.

Efter vissa av punkterna står en referens på en bok eller en föreläsning som jag rekommenderar för vidare läsning.

  • Försök inte att vara bra. Sträva aldrig efter att göra ett game eller ett format perfekt. 
Det kommer göra att du vill undvika misstag och du kommer bli mindre öppen och mindre spontan.
  • Gör djärva val. 
Gå utanför din komfortzon även om det känns helt fel och ger ångest. Du kommer lära kroppen och hjärnan att det är ok och du kommer bli mindre stressad i långa loppet!
  • Fokusera på de andra. 
Var generös, hjälp dina medspelare. »Make your partner happy!« 
Det kommer distrahera dig och göra dig mindre självmedveten. Dessutom minskar stresshormoner när vi fokuserar och hjälper andra 
(TED-talk: »Make Stress Your Friend«, Kelly McGonigal, )
  • Var sårbar och var beredd att tappa kontrollen. 
Vi tycker om att se andra människor sårbara och nära att tappa kontrollen på scen, men ogillar ofta när vi själva är där. Ändra perspektiv! 
(Bok: »Daring Greatly«, Brené Brown
  • Ta ögonkontakt.
 Ögonkontakt och fysisk kontakt med dina medspelare utsöndrar hormonet oxytocin som minskar stresshormonet kortisol, vilket ger mer lugn och välbehag vilket i sin tur gör dig bättre på att lyssna, vara spontant och ta beslut.
  • Använd ditt kroppsspråk för att känna dig mer säker. 
Sträck på dig (gör en »Power Pose«) om du känner stressen smyga sig på. Det förändrar kroppens hormonbalans genom att minska stresshormonet kortisol och ökar testosteronnivåer vilket bidrar till mer risktagande och mer självsäkerhet. 
Att ändra kroppsspråket t ex när vi går in i en fysisk karaktär fungerar också som distraktion, men kan ibland leda till att man blir för fokuserad på sig själv och missar att lyssna.  🙂
    (Bok: »Presence«, Amy Cuddy. TED-talk: »Body Language Shapes Who You Are«, Amy Cuddy)
  • Ta ett steg tillbaka: Lyssna, titta, känn. 
När vi tänker för mycket på lösningar är frontalloben i hjärnan väldigt aktiv. Man kan ibland känna att man nästan får ont i huvudet när man tänker för mycket. Då tenderar hjärnan att låsa sig och det blir svårt att lösa problemet. Ett tips då är att låta frontalloben vila genom att ta ett steg tillbaka och titta på scenen, lyssna vad som sägs och känna hur kroppen känns mot golvet t ex. Då kommer lösningarna oftare av sig självt. Detta är också något man tränar genom mindfulness.
 (Bok: »Hjärnan på jobbet – lugnare, smartare, effektivare«, David Rock)
  • Lek och ha kul! 
Det skapar en cocktail av hormoner som gör oss gladare, presterar bättre och gör oss mindre stressade (TED-talk: »Play is more than just fun«, Stuart Brown). Man har funnit ett tydligt samband mellan känslomässigt tillstånd och insikter. Ju gladare vi är desto lättare har vi att komma till insikter och lösningar.
  • Prata om prestationsångest och låsningar med elever och med varandra. 
Prata om hur vi kan våga vara mer sårbara och modiga. Detta är en mänsklig reaktion som drabbar alla på ett eller annat sätt i ens improkarriär och i andra delar av livet.

Jag är övertygad om att alla ni briljanta improvisatörer där ute också har tips och trix ni använder er av och som ni lär ut till era elever. Det skulle vara väldigt intressant om ni ville dela med er av dem i kommentarerna nedan!



Bloggen om improvisationsteater kommer till dig
med kärlek och omtanke från Improvisationsstudion Förlag
redaktör: Sara Beer



Publicerat i Bloggen om improvisationsteater, Bloggen om improvisationsteater | Taggat , , , , , , , | Lämna en kommentar
  • Improvisationsstudion i sociala medier

    Följ oss där det passar dig bäst...

  • Alla händelser

  • Bloggarkiv

  • Senaste nytt och bloggen

    Här får vi nyheter samt möta tankar, drömmar och idéer om improvisationsteater. Varje fredag bjuder vi in improvisatörer från olika teatrar, både i Sverige och internationellt, att skriva om sina visioner och inspirationskällor. Den här bloggen är en diskussion om improns form och framtid ur olika perspektiv – personligt och professionellt, kulturpolitiskt och konstnärligt.