Bästa improbilden

SaraSara Beer är dramatiker och frilansskribent. Hon är också redaktör för den här bloggen som du läser just nu och Improvisationsstudion Förlag.

 

 

Satt och pratade med min kompis Jocke i förrgår och som vanligt kom vi fram till att impro är som att spela i band eller fotboll. Jag säger »som vanligt« eftersom vi börjar bli lite smågaggigt medelålders och ibland minns vi inte att våra resonemang brukar snirkla sig fram till den slutsatsen. Och vi blir nästan lika förtjusta att vi kommit på det varje gång. Haha, improvisatörer är inte alls frustrerade skådisar – i hjärtat är vi lagspelare som vet att inget blir bra utan dom andra.

Hur som helst, så finns det ju en inbyggd utmaning i att fotografiskt fånga de här kollektiva konstformerna. Alltmedan sport- och rockfoto har utvecklat sitt bildspråk, har inte den potential som finns för coola pix av impro ännu realiserats.

Det som fattas i impro jämfört med mycket annan scenkonst, kanske även fotboll och popmusik, är ofta scenografi, mask- och kostym. Även den mest otvättade shoe-gazer har en gitarr att hänga på magen och sedan Beckham med flera har t ex herr-fotbollen blivit en catwalk för manligt kodad skönhet.

Att fotografera ett gäng improvisatörer som kör old school games eller nån långform är svårt. En tom scen, några stolar, ostylad estetik vad gäller garderob. Det är svårt att utan teaterbildens glättiga yta hitta riktigt bra bilder som fångar känslan – energin, frustrationen och konstnärskapet – i impro. Men jag har letat lite och hittat några bilder som jag tycker är fina:

theatre-machine-keith-on-side-of-stage-watching-ben-benison-and-richard-morgan-do-a-hat-routine-courtesy-of-ben-benison-copy

Det här är Ben Benison och Richard Morgan i The Theatre Machine som 1967 kör hat-game med Keith Johnstone som tittar på. Vi ser publiken. Vi ser att Keith har kul. Vi ser ballongerna. Vi ser att föreställningen spelas i en offentlig lokal, typ kommunhus. Ett halvt sekel sen. (Foto med tillstånd av Ben Benison.)

improvisation-och-co-lost-in-translation-102

Robert Weitz, Josh, Lenn, Katarina Wahlberg och Veronica Bergsten spelar en tidig version av Lost in Translation. Spelet, blicken från medimprovisatörerna och djupet i bilden. (Bilden är från Eken Magasins reportage om föreställning som finns att läsa på nätet fortfarande tillsammans med fler föreställningsbilder.)

dsc_6198

Robert Weitz (igen), Anders Fors och Victoria Bang spelar på Impro & co förra hösten. Den här bilden ger en fantastisk bild av improns olika varianter av publiktilltal. (Bilden är tagen från bloggen Cosmic Johanna.)

23subucb1-master1050

Orginalmedlemmarna i Upright Citizens Brigade: Matt Walsh, Ian Roberts, Matt Besser and Amy Poehler. Amerikanska kändisar gör ju alltid bilden bättre men här finns också något lite extra som fångats, tycker jag. (Bilden finns i en artikel i New York Times från 2014.)

14188410_534787660064732_7306851090275081894_o

My Gudmundsdotter och Erik Broström

14138864_534786363398195_1316499657704637893_o

Mia Wallin och Frida Sundström

14188531_535112746698890_2088400992712919362_o-2

Life-game med Det Andre Teatret och Lasse Kronér

Till sist lite bilder från Improfest i Göteborg i år. Mina favoriter. Vad tycker ni? Skicka gärna in era favoritbilder på live-impro.

 

__________________________________________________________________

förlagslogo

Bloggen om improvisationsteater kommer till dig
med kärlek och omtanke från Improvisationsstudion Förlag
redaktör: Sara Beer

 

 

Dela sidan med någon
Publicerat i Bloggen om improvisationsteater, Bloggen om improvisationsteater | Taggat , , , , , , , , | 1 Respons

Tips när det låser sig på scen

veronica-carlstenVeronica Carlsten är skådespelare och improvisatör med 15 års erfarenhet av impro. Hon är med i IT’S huvudensemble och har spelat »Lost in Translation« sedan starten för 4 år sedan. Hon har undervisat i improvisationsteater de senaste 10 åren, men håller numera främst på med utbildningar för företag med impro som metod. Veronica är i startgroparna för ett nytt företag med kollegan Lisa Holmberg, som har lång erfarenhet inom HR, som lanseras i januari 2018.

Häromveckan fick jag ett meddelande från en elev som berättade att han kände sig totalt blockerad på scenen. Det här hade pågått en längre tid och han undrade om jag hade varit i samma situation samt om jag hade några tips för att ta sig ur det.

Det senaste året och kanske särskilt de senaste månaderna har jag intresserat mig för vad som händer med oss när vi blir stressade och får prestationsångest. Därför var detta mail så himla roligt att få svara på. Nu fick jag försöka sammanfatta allt det jag har förkovrat mig i på senaste tiden.

Först och främst, vi har alla varit med om det här, eller hur?

En del beskriver det som att de känner sig låsta, som förstenade, att de inte vet vad de ska säga eller göra, vilket leder till att de hamnar i väldigt passiva positioner. De håller med sina medspelare men gör inte så mycket mer. Andra snackar sig igenom paniken, vilket är särskilt vanligt bland mindre erfarna improvisatörer men kan hända oss alla. En del skulle nog säga att man känner sig allmänt dålig, tafflig, stel och konstlad. Det sistnämnda stämmer nog bäst in på hur jag brukar känna mig när det händer mig.

En vanlig strategi för att slippa hamna i detta läge är att spela säkert, att göra karaktärer man brukar göra bra, låta sina medspelare gör sånt som de brukar göra bra, att kanske alltid gå in tidigt på scen eller alltid vänta till sist. Allt för att försöka ta kontroll. Detta kan jag verkligen känna igen mig i när jag rannsakar mig själv. Att hålla på mycket med impro gör ju att vi blir bättre på att hantera prestationskraven och blockeringarna, men vi blir också bättre på att hitta strategier för att inte hamna i detta obehagliga läge.

Så, när och varför hamnar vi i detta låsta läge?

När vi vill göra bra ifrån oss, skulle nog de flesta svara. Kanske när det finns någon i publiken som vi vill imponera på. Eller när vi jobbar med ett svårt format som vi vill ska bli så bra som vi tänker att det skulle kunna bli. Eller när vi tycker att alla andra gör så himla bra ifrån sig, sjunger bra sånger, är roliga, smarta etc.

Vi måste komma ihåg att impro är en av de mest stressande saker vi kan syssla med. I undersökningar har man kommit fram till att många är mer rädda för att stå framför folk och prata än döden självt. Så det är inte konstigt att impro frambringar stress och prestationsångest. Men vad händer då vid stress? En sak som händer är att kroppens »fight or flight«-system går på. Ska jag stanna och slåss eller springa därifrån? När »fight or flight«-systemet kickar igång får vi tunnelseende, svårt att lyssna, svårt att koncentrera oss, och vi tar sämre beslut. Vi blir helt enkelt lite dummare. Detta skapar det som vi upplever som en låsning.

Här är några tips och trix som jag tipsade studenten som mailade mig om, och som jag kommer påminna mig själv om i resten av mitt improvisatoriska liv. Tipsen kan appliceras på andra delar av livet också. Stress och prestationskrav drabbar oss ju inte bara på scen.

Efter vissa av punkterna står en referens på en bok eller en föreläsning som jag rekommenderar för vidare läsning.

  • Försök inte att vara bra. Sträva aldrig efter att göra ett game eller ett format perfekt. 
Det kommer göra att du vill undvika misstag och du kommer bli mindre öppen och mindre spontan.
  • Gör djärva val. 
Gå utanför din komfortzon även om det känns helt fel och ger ångest. Du kommer lära kroppen och hjärnan att det är ok och du kommer bli mindre stressad i långa loppet!
  • Fokusera på de andra. 
Var generös, hjälp dina medspelare. »Make your partner happy!« 
Det kommer distrahera dig och göra dig mindre självmedveten. Dessutom minskar stresshormoner när vi fokuserar och hjälper andra 
(TED-talk: »Make Stress Your Friend«, Kelly McGonigal, )
  • Var sårbar och var beredd att tappa kontrollen. 
Vi tycker om att se andra människor sårbara och nära att tappa kontrollen på scen, men ogillar ofta när vi själva är där. Ändra perspektiv! 
(Bok: »Daring Greatly«, Brené Brown
  • Ta ögonkontakt.
 Ögonkontakt och fysisk kontakt med dina medspelare utsöndrar hormonet oxytocin som minskar stresshormonet kortisol, vilket ger mer lugn och välbehag vilket i sin tur gör dig bättre på att lyssna, vara spontant och ta beslut.
  • Använd ditt kroppsspråk för att känna dig mer säker. 
Sträck på dig (gör en »Power Pose«) om du känner stressen smyga sig på. Det förändrar kroppens hormonbalans genom att minska stresshormonet kortisol och ökar testosteronnivåer vilket bidrar till mer risktagande och mer självsäkerhet. 
Att ändra kroppsspråket t ex när vi går in i en fysisk karaktär fungerar också som distraktion, men kan ibland leda till att man blir för fokuserad på sig själv och missar att lyssna.  🙂
    (Bok: »Presence«, Amy Cuddy. TED-talk: »Body Language Shapes Who You Are«, Amy Cuddy)
  • Ta ett steg tillbaka: Lyssna, titta, känn. 
När vi tänker för mycket på lösningar är frontalloben i hjärnan väldigt aktiv. Man kan ibland känna att man nästan får ont i huvudet när man tänker för mycket. Då tenderar hjärnan att låsa sig och det blir svårt att lösa problemet. Ett tips då är att låta frontalloben vila genom att ta ett steg tillbaka och titta på scenen, lyssna vad som sägs och känna hur kroppen känns mot golvet t ex. Då kommer lösningarna oftare av sig självt. Detta är också något man tränar genom mindfulness.
 (Bok: »Hjärnan på jobbet – lugnare, smartare, effektivare«, David Rock)
  • Lek och ha kul! 
Det skapar en cocktail av hormoner som gör oss gladare, presterar bättre och gör oss mindre stressade (TED-talk: »Play is more than just fun«, Stuart Brown). Man har funnit ett tydligt samband mellan känslomässigt tillstånd och insikter. Ju gladare vi är desto lättare har vi att komma till insikter och lösningar.
  • Prata om prestationsångest och låsningar med elever och med varandra. 
Prata om hur vi kan våga vara mer sårbara och modiga. Detta är en mänsklig reaktion som drabbar alla på ett eller annat sätt i ens improkarriär och i andra delar av livet.

Jag är övertygad om att alla ni briljanta improvisatörer där ute också har tips och trix ni använder er av och som ni lär ut till era elever. Det skulle vara väldigt intressant om ni ville dela med er av dem i kommentarerna nedan!

__________________________________________________________________

förlagslogo

Bloggen om improvisationsteater kommer till dig
med kärlek och omtanke från Improvisationsstudion Förlag
redaktör: Sara Beer

 

 

Publicerat i Bloggen om improvisationsteater, Bloggen om improvisationsteater | Taggat , , , , , , , | Lämna en kommentar

Om att ta betalt

_f6b9749Martin Geijer är en av de mest erfarna improvisatörerna i Sverige och har startat flera av de improvisationsteatrar som finns i Stockholm idag. Med sin långa erfarenhet är han idag också en av landets främsta pedagoger när det gäller improvisationsteater, kroppsspråk och kreativitet. Han är stundtals också en riktigt kul kille. Idag är han konstnärlig ledare för  Improvisationsstudion och driver Improvisationsstudion Förlag.

Han är aktuell som regissör för Improvisationsstudions nya föreställning Stockholmare – improviserad humor om storstadsmänniskan. Premiär 19 november.

 

Jag har en käpphäst och den är att med hov och mule behålla den goda ekonomiska sits improvisationsteater faktiskt besitter. Jag har tjatat om detta tidigare och vill med denna blogg propagera varför vi ALLTID ska ta bra betalt när vi spelar föreställningar, giggar eller undervisar.

Känner du igen det här?

»Det finns möjlighet för er att få exponera er för en massa kunder som kan vara intresserade av er verksamhet«.

»Vi har inte så stor budget för det här tillfället, men längre fram så kommer vi anordna ett större evenemang«.

» Om vi kortar ner det en halvtimme blir det billigare då?«

Om vi först tittar på våra kollegor inom stand up, vanlig teater och musiker av alla slag ser vi att de flesta får väldigt dåligt betalt eller spelar gratis, även artister på högre nivåer. Musiker får sämst betalt av alla, och jag skäms när vänner inom rock och jazz med långa studier och skivor bakom sig berättar vad de får i gage. Skandal!

Impro vs Standup
Jag tänker nedan jämföra Impro med stand up för att belysa möjligheter och farhågor inför framtiden. Vill förtydliga att jag verkligen gillar stand up och inte ser ner på konstformen på något sätt.

Impro och stand up slog igenom i Sverige nästan samtidigt i mitten på 80-talet. De första improvisatörerna i Sverige var etablerade skådespelare som redan jobbade professionellt och när efterfrågan på improvisationsteater började komma från företag och myndigheter kunde dom ta bra betalt från första början. Jag tror att det fortfarande är så att företag och myndigheter är villiga att betala bra. Då menar jag inte astronomiskt mycket utan mer enligt avtal med teaterförbundet.

I dag är gratisklubbar med stand up en vanlig syn. Jag kan bara spekulera om varför. Kanske är det för att artisterna är helt ensamma aktörer och därför har svårt att hävda sig, kanske för att restauranger – där klubbarna ofta finns – har för litet överskott för att kunna betala, eller så handlar det om en tradition av gratisarbete importerad från den anglosaxiska världen. Jag tror att vi har sett de gyllene åren för kända ståuppare passera och att även de främsta namnen inte kan ta så bra betalt längre (detta är min tolkning, kanske har jag fel). Det finns för många bra ståuppare helt enkelt. Så håller det på att bli för oss improvisatörer också. Vi blir fler.

Det finns dock andra skillnader mellan stå upp och impro. Vi improvisatörer är oftast fler på scen samt att vi säljer improsystemet (gig och workshop, ibland en mix) som helhet. Improvisationsteatern är flexibel och anpassningsbar och ger fler möjligheter till uppdrag.

Hur får vi då rätt betalt? Kanske genom att dela med oss av vår erfarenhet. Ungefär så här skulle jag svara på ovanstående påstående (och några till):

»Det finns möjlighet för er att få exponera er för en massa kunder som kan vara intresserade av er verksamhet.«

Svar: Vad roligt att det kommer folk. Vi räknar och ger alltid ett pris utifrån uppdragets behov och hur många som deltar samt hur många som kommer från oss. Vad som händer efter uppdraget har vi som professionella svårt att värdera. Hoppas ni kan ha förståelse för det?«

» Vi har inte så stor budget för det här tillfället, men längre fram så kommer vi anordna ett större evenemang«.

Svar: Hur mycket pengar har ni nu? Vi kan anpassa oss och är alltid flexibla. Finns det tid och möjlighet att ta uppdraget så gör vi det. (Här börjar jag presentera vad vi skulle kunna göra och lägger fram ett riktigt smaskigt upplägg. Lägger sig kunden ändå långt under tariff måste du ta risken att låta giget gå förlorat, men du kan också få dom att ordna fram mer pengar om man håller emot och ge dem argument att äska mer pengar från chefen). (Angående kommande eventet). Kul att ni tänker på oss för framtiden, det är bara att höra av sig (låt den pilen passera).

» Om vi kortar ner det en halvtimme blir det billigare då?«

Svar: Det kan vi göra, men det blir inte billigare och inte heller bättre. Vi tar betalt per insats och räknar inte minuter. Uppdraget behöver den här tiden och det är stor risk att vi tappar kvalitet om vi komprimerar eller kortar.

» Vi har fått in en offert från en annan teater och dom ligger betydligt lägre i pris«.

Svar: Vad bra att ni kollar runt och att ni berättar det. Vi kan anpassa oss och jag vill ändå påpeka att det vi gör är mycket… (här får man tänka på att priset är viktigt och även att relationen och trovärdigheten också är det).

» Måste vi ta betalt för inträde, det är ju bara kursuppspel«.

Svar: Det kostar att ha en lokal och publiken blir inte arga om ni säger till innan. Det blir mer värt att stå på scen och det blir mer på riktigt. Dessutom har vi råd att ta in en pianist/caféperson/tekniker som kommer göra era scener mycket bättre.

» Men ni är ju bara här två timmar och håller workshop. När vi är ute som konsulter så tar vi xxx kr i timmen.
«

Svar: Förstår hur du tänker. I vår värld fungerar det inte alls så att vi belägger våra improvisatörer på timme som jag tror att ni i konsultvärlden gör. Även om ni ser oss bara två timmar så har vi lagt ner en massa tid på att ni skulle hitta till oss, förutom att vi har förberett vår insats samt att det är omöjligt för oss artister att jobba på det här sättet 8 timmar om dagen.

Avslutningsvis tror jag på lagom konkurrens eftersom det höjer kvaliteten på impro. Att hamna i klorna på andra som vill tjäna på dåligt gage måste vi försöka undvika. Vi kan träna oss i att argumentera för att få rätt betalt eftersom det gör oss mer åtråvärda. För att få en månadslön på 30.000 före skatt måste du dra in 473.000 kr per år förutom omkostnader. Det är ganska många gig (32 st á 14.500kr) du måste göra… 
Spela ALDRIG gratis, du får bara mer gratisjobb av det.

Ta alltid betalt! Lycka till!

Så här ser tariffen ut på Improvisationsstudion. Ibland mer, ibland prutas det:
Gig med två improvisatörer: 16.500 – 21.000 kr, pianist kostar 5.000 kr extra.
Workshop halvdag (max 3h): 14.000 – 18.000 kr för ca 15 – 30 pers
Förberedelsetid 500 kr/h per improvisatör om vi måste repa in något.
Skolgig: 9.000 kr
Skolworkshop: 6.000 kr
Möhippa 1-2 h: 2.500 kr
Gäller det flera, tar vi mindre betalt per gig.

 

 

__________________________________________________________________

förlagslogo

Bloggen om improvisationsteater kommer till dig
med kärlek och omtanke från Improvisationsstudion Förlag
redaktör: Sara Beer

Publicerat i Bloggen om improvisationsteater, Bloggen om improvisationsteater | Taggat , , , , , , | Lämna en kommentar

Tips till den poddknarkande improvisatören

Hej!
Det är jag, Sara Beer, som skriver den här veckan igen. Jag är redaktör för den här bloggen och oftast publicerar jag nya inlägg varje vecka, på fredag förmiddag.

Idag blir det tips till alla er som tar sällskap av poddar i stället för att prata med era vänner och bekanta. Eller läsa böcker. Eller låta era egna tankar virvla i höstljuset på väg till skolan, jobbet, dagishämtningen, på löprundan, på söndagspromenaden… Det finns nästan ingenting som är mindre mindful än poddknarkande i hörlurar. Det liknar egentligen en mild form av psykos där du lever med andras röster i ditt huvud, och att de här andra till slut blir som gamla kompisar, bundsförvanter, en familj.

Om du sen lyssnar på poddar som ingen av dina närstående i verkliga livet lyssnar på blir upplevelsen av förhöjd isolering nästan eurorisk, men samtidigt riskabel. Det kan hända att du helt klipper banden med ditt liv och att ingen, ingen alls vete fan vad du pratar om när du plötsligt släpper loss med en lång ’splaining om sophantering i New York City bara för att du råkat lyssna på nåt avsnitt av ekonomipodden Planet Money. Socialt kan det bara beskrivas som olyckligt.

Bloggen om improvisationsteater vill råda bot på detta. Om vi bara börjar höra samma röster så kan vi kanske bryta den akuta isolering många av oss känner. Här är listan:

Improv Nerd with Jimmy Carrane
Gnällig, neurotisk amerikan som intervjuar alla möjliga improvisatörer, främst med anknytning till Chicago. Han är ständigt bitter och missnöjd över sin haltande karriär, exhibitionistiskt missunnsam och avundsjuk på alla kollegor som lyckats, och han gör ständigt reklam för sina kurser och böcker. En riktig impro-kille med andra ord, som många kan känna igen och identifiera sig med. Jag gillar honom skarpt och har hört många bra, intressanta intervjuer och roliga improvisationer som han gör med sina gäster under live-showerna.

Impropodden med Erik och My
Sveriges mesta Del Close-adepter Erik Broström och My Gudmundsdotter gör avsnitt med gäster och live-inspelningar i en av få poddar i Sverige som ägnar sig åt impro. I biblioteket finns finfina avsnitt med Katarina Wahlgren, Elin Almén, Eric Stern, Ola Aurell, Gregor Bergman och många fler…

Global Pillage
Deborah Frances-White grundade improvisationsteatern The spontanaiety shop i London tillsammans med sin man Tom Salinsky. Hon verkar i dag helst kalla sig komiker men hon har skrivit en stor, tjock impro-handbook med sin man och föreläser och leder förestagsutbildningar med improsystemet som grund. Hon har också en annan podd som heter The Guilty Feminist tillsammans med den danska komikern Sophie Hagen, men Global Pillage har en trevande ambition att jobba med representation trots ett ganska slitet format. Roligt, post-kolonialt och delvis obegripligt om man inte är britt.

På minuten
Apropå format har jag den här klassikern på listan. Här finns en panel fullproppad med alla man kan tänka sig inom nöjes-Sverige. Dessutom heter programledaren Ingvar Storm – en av min favoritröster (i huvudet). Jag fortsätter att lyssna på Spanarna även om det ofta känns som att hänga med en gammal släkting som förfasar sig över dagens ungdomen – bara för att då och då höra Ingvars barnsligt förtjusta skratt.

Improv 4 humans med Matt Besser
Matt Besser är en av grundarna till Upright Citizens Brigade (UCB) och medförfattare till deras bok »The Upright Citizens Brigade Comedy Improvisation Manual«. UCB startades i New York och har nån typ av beef med vissa delar av Chicago-skolan, vilket alltid är kul.

Klipp till
Lisa Krantz och Adrian Boberg tar hjälp av olika gäster när de improviserar sketcher inspirerade av berättelser ur deras liv. Några senare avsnitt är också live-inspelningar från Improv Comedy Live på Café String i Stockholm och Lunds Comedy Festival.

This American Life
Inflytelserikt radioprogram/podd som skapat en framgångsrik berättarstil för radio. Programledaren Ira Glass är numera en röst i ofantligt många människors huvuden över hela världen. Flera krönikörer och reportrar  i programmet har olika kopplingar till impro – programmet produceras av WBEZ i Chicago, vilket är en så kallad public radio-kanal. Därför kommer då och då inslag om impro eller hela program med inspelningar från programmets återkommande live-sändningar.
Självklart finns det en uppsjö av poddar om impro, särskilt  i USA, Kanada, Australien och Storbritannien. Särskilt finns det olika varianter knutna till olika teatrar. Så jag tar tacksamt emot förslag till nästa gång bloggen tipsar om poddar!

Hej så länge!

______________________________________________________________________

förlagslogo

Bloggen om improvisationsteater
kommer till dig
med kärlek och omtanke
från Improvisationsstudion Förlag
redaktör: Sara Beer
Publicerat i Bloggen om improvisationsteater, Bloggen om improvisationsteater | Taggat , , , , , , | 1 Respons

Tips från improteket!

båda böckernaÄntligen är den här! Listan som alla bokslukande improvisatörer längtat efter. Den här veckan har vi tagit hjälp av vår ”community” och samlat ihop böcker många av oss älskar och inspireras av på olika sätt. Tack till all som bidragit till improteket!

Det finns förstås många fler och det kommer även nya böcker, skrifter och artiklar hela tiden som vi kommer att tipsa om i framtiden. Vi kommer så småningom även att söka oss utanför den engelska språksfären, men för den här gången bjuder vi på en godispåse med böcker främst från den amerikanska impro-världen. Get down!

Vi börjar från början:

Improvisation for the theater
Viola Spolin, 1963
(Improns urmoder – viktigt tankegods, mycket övningar.)

IMPRO – improvisation and the theatre
Keith Johnstone, 1979
(På svenska: IMPRO – improvisation och teater,
översättning av Björn Samuelsson)

Truth in Comedy: The Manual for Improvisation
Chana Halpern, Del Close & Kim Howard Johnson, 1994
(Chicago-improns bibel.)

Improvisation for storytellers
Keith Johnstone, 1998
(Rörig men matnyttig fortsättning.)

Scene from the inside out
Mick Napier, 2004
(Improvisatören och regissören som grundade The Annoyance Theatre i Chicago.)

Art by Committee: A guide to Advanced Improvisation,
Chana Halpern, 2006
(Med bidrag från olika kända Chicago-improvisatörer)

The Improv Handbook: the ultimate guide to improvising in theatre, comedy and beyond
Tom Salinsky and Deborah Frances – White, 2008
(Författarna grundade The Spontanaity shop i London och skrev en fullmatad handbok.)

Bossy pants
Tina Fey, 2011
(Kändisbiografi med en hel del tankar om impro.)

Keith Johnstone – a critical biography
Theresa Robbins Dudeck, 2013
(Biografin är också späckad med viktig teaterhistoria.
På svenska: Keith Johnstone – en biografi
i översättning av Maria Bodinger & Caroline Hagafors)

UCB Comedy Improvisational Manual
Matt Walsh, Ian Roberts & Matt Besser, 2013
(Upright Citizens Brigade startades i New York och deras grundare skrev boken.)

 L’improvisation théâtrale »libre« : genèse, histoire et pratique d’un concept rare. Du Théâtre-Création (Lausanne, 1968-1975) à aujourd’hui.
Étude appuyée par un laboratoire de recherche-action
Hervé Charton, 2013
(Veckans bonustips: En fransk doktorsavhandling om improvisationsteater)

Yes, please,
Amy Poehler, 2014
(Ännu en biografi med en superkänd improvisatör.)

Behind the scenes: improvising long form
Mick Napier, 2015
(Napiers andra bok är särskilt intressant för den invigde.)

Improvisation at the speed of life: The TJ and Dave Book
T.J. Jagodowski, David Pasquesi & Pam Victor, 2015
(En intervjubok som kretsar kring dessa Chicago-improvisatörers tankar om sitt eget sätt att improvisera.)

Ni kan hitta mer info om alla böcker och hur man köper eller lånar dem på bibliotek här.

______________________________________________________________________

förlagslogo

Bloggen om improvisationsteater
kommer till dig
med kärlek och omtanke
från Improvisationsstudion Förlag
redaktör: Sara Beer
Publicerat i Bloggen om improvisationsteater, Bloggen om improvisationsteater | Taggat , , , , , , , | Lämna en kommentar

Att vara människor, ett alternativ till att vara duktig

 

dsc_0553-redigeraJohn Pekkari är skådespelare, regissör, improvisatör och kurschef på Improverket och delägare till Kvartersscenen 2Lång, tillsammans med Frida Sundström (grundare av och konstnärlig ledare på Improverket), Tobias Rosén, Jens Lindvall och Magnus Hjelm – alla skådespelare och improvisatörer.
I år har han tillsammans med nämnde Magnus skapat föreställningen »En stund på jorden«, en långsam, inlyssnande och poetisk realtionsbaserad monoscen, samt den improviserade farsen »Får jag prata med dig?« där det långsamma ersatts med ett extremt tempo och poesin med instinktiv dramaturgisk armbågskänsla.
John har aldrig känt sig så självgod som när Göteborgsposten publicerade en intervju med honom där rubriken skrek ut att han »…balanserar mellan trams och allvar«.


Att vara människor, ett alternativ till att vara duktig

Människan söker mening och människan har fantasi att kunna hitta på både minnen och idéer om framtid. Improvisatörer utnyttjar dessa båda av evolutionen skapade egenskaper. Publiken hittar mönster i det vi fantiserar ihop på scenen.

I livet är vi människor experter på att läsa av signaler. Vi lyssnar på tonfallet när partnern säger hej, vi söker undertext i leenden och blickar och vi läser blixtsnabbt och oavbrutet av statusförhållanden i varje nytt ögonblick. Men väl på scen så tenderar vi att sluta att använda oss av dessa, våra djupt mänskliga egenskaper, för att vi tror att vår uppgift är en annan.

Som skådespelare får vi lära oss att vi behöver veta vilka vi är, var vi är någonstans, vilken tid vi befinner oss i, vad vi vill och vad som hindrar oss att nå vårt mål. I manusteater har vi möjligheten att repetera och få dessa v:n att hjälpa oss, men så fort jag använder mig av ett endaste v när jag improviserar känns det näst intill alltid oorganiskt och rentav dåligt. Även om de flesta av oss inte använder Stanislavskijs v:n så finns spår av idéerna kvar i improvisationsteatern, vilket jag tror beror på att navelsträngen till den traditionella teatern inte ännu är helt avklippt.

Istället för att komma in med en idé som vi måste förvalta eller imitera har vi improvisatörer möjligheten att istället få upptäcka vilka vi är. Vi kan tillåta oss att upptäcka vad vi faktiskt bara råkade spela. Och på köpet få en mer organiskt spelad scen.

Om vi på scen gör detta och förutsätter att det vi ser, hör och läser in stämmer – detta innefattar också avläsning av oss själva – och sen fortsätter att spela det vi nyss råkat göra, så är vi kort och gott uppriktiga på scen, och ger publiken en möjlighet att bara få vara människor, istället för duktig publik som försöker förstå. De kan få ägna sig åt att drabbas istället för att imponeras.

Vi behöver inte ha någon idé, idén finns där redan.

Vi behöver inte komma med starka förslag.

Om vi litar på att det vi råkar spela faktiskt redan är ett förslag, och vi upptäcker och sedermera bejakar det, så löser sig resten av sig självt.

För om vi förutsätter att vårt sätt att stå på, vårt sätt att andas på, vårt sätt att titta, bländas, tilltala eller helt enkelt vara på berättar en historia behöver vi bara upptäcka den.

Keith Johnstones statusarbete föddes ur ett behov av att få mer organiska scener. Genom att applicera status på styltiga scener fick han dem att bli mer organiska. De blev härligare att se på och härligare att spela. Hans idé kring status går att koka ner till att om vi gör på scenen det vi redan gör i livet blir scenerna mindre teatrala och mer verkliga. Vi slipper imitera livet. Vi kan leva istället.

Det går att dyka djupare i det hålet. Om vi försöker undersöka vad mer som är genuint mänskligt socialt beteende och överför också det till scenen gör vi livet lättare för oss och mer njutningsfullt för publiken.

I improvisationsteater tillåts vi att spela det vi i ögonblicket faktiskt är, vilket skapar möjligheten för fler än proffsen att briljera. Skådespelare kan rentav ha svårare för just detta, då nuet ersätts med ibland handikappande v:n.

Sanningen finns i ögonblicket, och en prematur idé – hur storslagen och snygg den än är – kommer aldrig att kännas lika verklig som det som föds på scen.

Teaterpublik suktar efter det spontana, för det är svårt att hitta någon annanstans. Teatervärlden försöker rentav imitera det spontana. I farser är det vanligt med lagda ”privata” skratt där publiken leds in att tro att de fick se en glimt av skådespelarens själ, och de älskar det. Att Adde och Claes Malmberg råkar skratta på exakt samma ställe alla föreställningar spelar liksom ingen roll. Men imitationen av spontaniteten kan aldrig bli lika bra som originalet.

Vi är begåvade med en snäll publik. Den spontana kontexten skapar vänligheten. En impropublik kommer att gilla den blomma vi presenterar för den, vare sig det är en slokande maskros, en skör förgätmigej eller en ståtlig kungsängslilja. Men får publiken se fröet när det planteras, vara med när vatten och ljus får den att växa så kommer den att vara fullständigt förälskad i blomman, oavsett hur vacker eller ful den är. Maskros eller lilja är inte det viktigaste. Publiken har nämligen fått se blommans frö planteras och växa upp. DET är improvisationsteaterns unika egenskap. Och det gör den oövervinnelig.

Allt gott!

John Pekkari

______________________________________________________________________

förlagslogo

Bloggen om improvisationsteater
kommer till dig
med kärlek och omtanke
från Improvisationsstudion Förlag
redaktör: Sara Beer
Publicerat i Bloggen om improvisationsteater, Bloggen om improvisationsteater | Taggat , , , , , , , | 2 Responser

Tanterna från Chicago

sara-focusSara Beer är dramatiker, frilansskribent och redaktör för Improvisationsstudion Förlag och den här bloggen som du läser just nu. Hon har spelat impro i samma grupp av och till i 15 år. Gruppen är i dag Improvisationsstudions inhouse-ensemble som i höst spelar Snake Stories.  Den här terminen leder hon också kursen Skriva för scen med start den 8 november.

 

 


Intervju med Susan Messing och Rachael Mason

Trots att det redan gått några veckor är jag fortfarande lite mör efter mötet av Chicago-improvisatörerna Susan Messing och Rachael Mason på IMPROFEST i Göteborg. Där höll de flera workshops som inte verkade lämna någon oberörd och deras föreställning »The Boys« var en av festivalens höjdpunkter.

»The Boys« är en orädd, genusmedveten samhällssatir och en virtuos lek med (amerikanska) stereotyper. Det blir en hel del referenser till oralsex tjejer emellan och underdimensionerade manliga kön – grovt, plumpt och subversivt. Stilen och attityden känner vi igen från stå upp-komiker i USA. Men här gör Mason och Messing en långform show som bränner av 45 minuter med rörande och roliga historier utan man ägnar en enda tanke åt när man ska få sig ett glas vin i baren.

images

Efter föreställningen har jag tjatat till mig en intervju för bloggen. Både Susan Messing och Rachael Mason är översvallande vänliga samtidigt som de svär och skäller. De delar generöst med sig av sina erfarenheter av att utbilda sig, spela och undervisa i Chicago, som de oblygt kallar improns Mecka. Stundtals beter de sig också som speedade tonåringar – de retas, provocerar, klämmer varandra på brösten och gapflabbar åt varandras skämt. Vårt möte börjar till exempel så här:
Susan Messing: Sara! You have such a great nose! I love it! It´s fucking awesome!
Rachael Mason (till Messing): Oh, stop flirting!

Susan Messing är 52 år, skild från sin 13-åriga dotters pappa och omgift med en kollega. Under många år spelade hon i den fasta ensemblen på legendariska Second City. Teatern startades 1959 och är känd för att ha fostrat flera generationer amerikanska komiker, politisk satir och sketchhumor och ett mycket inflytelserikt utbildningsprogram. Messing var också verksam på Chicagos två andra stora improteatrar – IO, som tidigare hette Improv Olympics, känd för sin långform, och The Annoyance Theatre , känd för sina ocensurerade föreställningar och som Messing också var med och grundade i slutet av 1980-talet. I dag undervisar hon på flera olika teatrar och universitet, gör en hel del film och teve, men är mest känd för sina föreställningar, bl a »Co-ed prison sluts« och »Messing with friends«.

Rachael Mason är 42 år och har en sjuårig son och en hemma-man. Hon försörjer sin familj som pedagogisk ansvarig på Second City där hon undervisar och utvecklar olika typer av workshops. Under fem år var hon medlem i en av Second Citys turnerande ensembler och spelade över hela USA. I dag spelar hon också i föreställningen Second City´s All Star Improv vid sidan av samarbetet med Susan Messing som hon turnerar och undervisar tillsammans med på olika internationella festivaler.

Både Messing och Mason var utbildade skådespelare när de kom till Chicago och hamnade på kurser hos Del Close. Han är den stora gurun inom amerikansk impro. »Han uppfann långform!« hojtar de glatt samtidigt som de menar att Keith Johnstone har alldeles för rigida regler. Del Close var ökänd för sitt knarkande och sitt kvinnoförakt. Men han gillade Messing och Mason – de klarade hans lätt sadistiska »söndra och härska«- pedagogik och här hittar man väl roten till deras hårdföra framtoning.

crdd4l-wyaaaidg

Mason & Messing tar en selfie i Göteborg

När jag ställer frågan om varför impro inte ses som en konstform blir jag genast utskälld. »Den jävla frågan är lika tröttsam och ovidkommande som frågan om kvinnor kan vara roliga«, fräser Susan Messing. Samtalet fortsätter ändå kring improns historia, tillämpning och relation till den amerikanska nöjesindustrin.

Mason och Messing slår fast att den moderna improvisationsteatern i grunden är en feministisk konstform som skapades av kvinnor. Den amerikanska improns urmödrar Jane Addams, Neva Boyd och Viola Spolin är onekligen fascinerande historiska gestalter – som ironiskt nog la grunden till det som varit den grabbigaste av alla scenkonster. Det är kanske lätt att se ner på improns ursprungliga sociala och pedagogiska tillämpning, som i dag är större än någonsin med impro för alzheimer-patienter, människor med asperger, företagsledare som måste lära sig säga »ja« igen och förstås som skådespelarträning.

»Men det är fortfarande konst!« säger Mason. »Man vill antingen krångla till det och göra impro till en akademisk disciplin eller avfärda den som trams. Men det är en konstform. Det är skådespeleri. Det är bara det att vi inte vet vad våra repliker är i förväg. Vi jobbar med karaktär, relation och scenerier på precis samma sätt som textbundna skådespelare«.

»Impro blev en ingång till att bli en bättre skådespelare. I dag är jag mig en improvisatör som bara skådespelar när jag måste. För mig är impro en sociologiskt studie av människans villkor – det onda, det goda och det fula. Jag får upptäcka vem jag är, var jag är och vem jag spelar med. Vi är improvisatörer. Vi är formbara. Det är därför vi fortsätter att improvisera. Vi vill inte fastna och sluta utvecklas«, fortsätter Susan Messing.

Chicago-impron har under decennier haft en stark koppling till den amerikanska underhållningsindustrin tack vare alla stora komiska teve- och filmstjärnor som har sin bakgrund här – t ex Bill Murray, Julia Louis-Dreyfus, Steve Carell och Tina Fey. Det är »improv comedy« som gäller. På Second City är också målet med impro att generera skrivna sketcher.

Rachael Mason menar att närheten till nöjesindustrin är en tillgång men också en fara: »Show business är ett jävla träsk som slukar människor och sen spottar ut dem. Impro är en magisk fantasibubbla som svävar ovanpå det där träsket. En konstnärlig frizon. Impro är en så vacker teori. Den erbjuder omedelbar gemenskap. Om man bjuder in människor till att delta en gemensam överenskommelse är det oerhört befriande. Men i dag ser man att det är många som har en agenda med sin impro. Man ska vidare.«

Men de här tanterna (som någon på festivalen lite hånfullt kallade dem) älskar tveklöst sin impro. Man ska inte snegla så mycket på USA – men de hade verkligen något att säga mig om vad impro faktiskt är. Trots alla hyperboler på högvarv.

Nu är de hemma och fortsätter att spela och turnera. Rachael Mason fortsätter också att utbilda morgondagens stjärnor åt den amerikanska nöjesmaskinen och hålla workshops för utbrända sjuksköterskor som jobbar med aids-sjuka barn. I höst ska Susan Messing dessutom sätta upp med improviserad föreställning med skådespelaren Michael Partick Thorton på anrika Steppenwolf Theatre. Fucking awesome!

______________________________________________________________________

förlagslogo

Bloggen om improvisationsteater
kommer till dig
med kärlek och omtanke
från Improvisationsstudion Förlag
redaktör: Martin Geijer
Publicerat i Bloggen om improvisationsteater, Bloggen om improvisationsteater | Taggat , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Be a star!

Ami Hallberg Pauli är stand up-komiker, skådespelerska och improvisatör. Efter jobb som »vanlig« skådespelerska på fria grupper i Stockholm blev hon anställd i Stockholms Improvisationsteaters ensemble där hon jobbade i 7 år. Därefter gick hon en stand up-kurs på Dramatiska Intitutet och gjorde snabbt succé bl a på Norra Brunn och RAW i kanal 5. Hon har gjort flera egna shower på Mosebacke och röner nu framgång med sin show ”Ladies Fight” – med endast roliga kvinnor på scenen – som har spelats i 3 år bl a på Södra Teatern och har visats i två omgångar på SVT. Hon är en av grundarna till Improvisationsstudion där hon undervisar, gigar och spelar »DUO« med Lotta Malmhester. Hon är nu även aktuell med Capitol Comedy tillsammans med Erik Broström och My Gudmundsdotter i Presens- en klubb som (likt Ami) blandar olika humorformer som stand up, sketcher och impro comedy.

 

BE A STAR!

En jämförelse mellan stand up:ens och improns världar

Som ung teaterstuderande drömde jag om att en dag få göra spröda kvinnoporträtt på Dramaten. Men i uppsättning efter uppsättning fick jag alltid spela roliga pigan. Då insåg jag inte vilken gåva det är att vara rolig, något jag numer kämpar med att vara varje dag. Jag har, så att säga, gjort en karriär-klassresa nedåt – från textteaterns fina scener till improns källarteatrar till stand up:ens ölhak.

För så är det humor är inte lika fint som tragedi. I Sverige kan en också skönja en rangordning inom humorn, finast är fars på etablerad teater eller TV, sedan framgång som stand up-komiker och längst ner, tyvärr, impron. Impro har inte fått fäste i Sverige på samma sätt som i USA. I USA har varje mindre stad med självaktning en improgrupp. Stora stjärnor som Tina Fey, Jimmy Fallon, Amy Phoeler och Robin Williams har sina rötter i impron. Stand up-komiker och improvisatörer delar ofta scen, det är inte för inte de stora humorscenerna i USA ofta kallas »The Improv«.

The Improv

The Improv

Vad beror den här rangordningen på? Jag som är i båda världarna kan ju se en skillnad i hur vi presenterar och »promotar« oss. En stand up-komiker slutar alltid sitt pass (efter sitt allra roligaste skämt) med att säga, »Tack så mycket för mig, Stina Karlsson heter jag!« Inte bara Stina utan Stina Karlsson. Så att vi ska komma ihåg hen, lägga det namnet på minnet.

I impron handlar det mer om gruppen. Vi presenterar oss med förnamn och sen när eventuella fans eller artistbokare ska googla hamnar de bara i en djungel av improvisationsstudios – Improvisation o co, Stockholms improvisationsteater, eller hette det inspirationsteatern? Jag tror att vi improvisatörer måste »promota« och lyfta fram oss själva mer, bli stjärnor som folk vill se mer av.

Ami spelar DUO med Lotta Malmhester

Ami spelar DUO med Lotta Malmhester

Det är enorm kunskap många av oss sitter på, med en massa års erfarenhet som gör att vi kan lyckas få det att se så där lätt och lekfullt ut. Ibland kan jag ana en viss protektionism inom impro, att improvisatörer omfamnar impron som den enda sanna humorformen – »impro är bäst!« Kanske är det för att improvisatörer upplever sig eftersatta i teatervärlden och inte tas på samma allvar och aldrig får några kulturbidrag som de sluter sig och »hejar« på impron.

Jag själv har inga problem att hoppa mellan genrerna. Impro är fantastiskt och superbra underhållning på scen och på företagsgig där vi kan lägga alla scener i deras miljö. Detta är svårare med stand up, där får jag lirka in mina rutiner så att de »tror« att jag pratar om dem. Ska jag däremot underhålla själv på en tillställning och behöver nå publiken snabbt är stand up oslagbart.

I impro är det roliga att vi sätter oss själva på hal is. I stand up är det skämten. Därför måste vi skriva dem, putsa på dem och göra dem likadant varje gång om det ska funka.

Improviserad, avancerad storytelling i genre tyckte jag var underbart, men jag kom till ett läge där jag undrade om det kanske vore bättre om vi satte upp en skriven pjäs i stället. Skriver vi en pjäs har vi ju större möjlighet att få till en riktigt bra dramaturgi, ett bra slut med ett budskap. Liksom jag i stand up kan fila på rutiner och mina eventuella budskap.

Det jag sett (först med fasa) är hur stand up-komiker glatt tar sig an skådespelarjobb trots att de inte alls har någon erfarenhet av det. Min »fina« teaterröst skriker inombords: »Hur kan de?? De vet ju ingenting om Stanislavskij och de fem V:na!!« Men de brukar lösa det galant, kanske p g a sitt större självförtroende. I USA finns det »comic auditions« där producenter sitter och letar komiker till stora Hollywoodfilmer på stand up-scenen. De anser att det är lättare att lära en komiker att skådespela än att lära en skådespelare att vara rolig.

Ur showen Ladies Fight

Ur showen Ladies Fight

Jag tycker att det skulle vara fler improvisatörer som provar andra former, som stand up och skriven textteater. För mig hjälpte mig min impro-erfarenhet jättemycket då jag provade stand up. Jag var van att »konfa«, vara »mig själv« på scenen och har en bra känsla för vad som är roligt. Och även om det är osäkerhetsmomentet som är roligast i impro så har vi ju många års erfarenheter av hur en scen eller sketch byggs upp, hur oväntade repliker och återkopplingar används på ett roligt sätt. Jag säger inte att alla improvisatörer ska göra stand up eller skrivna sketcher men det vore roligt om fler provar på de olika humorformerna liksom stjärnorna i Saturday Night Live »over there«.

Men framför allt tycker jag vi ska boosta oss själva mer. Det är inte Sthlms Improvisationsteater utan Sthlms Improvisationsteater med Janne Berg, Improvisation & co med Robert Weitz, och Improvisationsstudion med Lotta Malmhester – så att både vi själva och folk därute ser vilka stjärnor vi är!

Tack för mig, Ami Hallberg Pauli heter jag! 🙂

______________________________________________________________________

förlagslogo

Bloggen om improvisationsteater
kommer till dig
med kärlek och omtanke
från Improvisationsstudion Förlag
redaktör: Sara Beer
Publicerat i Bloggen om improvisationsteater, Bloggen om improvisationsteater | Taggat , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

En lek med regler

_mg_6734Erik Broström har arbetat som improvisatör och skådespelare sedan 2004. Han har jobbat som skådespelare på Junibacken under 7 års tid, spelat föreställningar och hållit kurser på Stockholms Improvisationsteater och varit teaterchef för Improvisation & Co. Han är en av grundarna till Presens Impro som han driver med My Gudmundsdotter på heltid. Startade Impro Comedy Live på Café String i Presens regi 2014 och är en av arrangörerna till succén Capitol Comedy som i höst huserar på Södra Teatern, Kägelbanan. Presens har även en podcast om impro som släpps varannan onsdag, »Impropodden med Presens« .

Impro Comedy

Jag vill inleda med att berätta att vi (med »vi« menar jag mig själv och My Gudmundsdotter, d v s Presens) definierar impro som en humorform. Det är därför vi kallar det för Impro Comedy. Vi blev trötta på att hela tiden dementera alla missuppfattningar (och det finns många) om vad improvisationsteater är för något. Genom att lägga till »Comedy« så har vi förhoppningen att folk i alla fall inte tror att vi mimar djur eller står nakna på scenen. (Nej, jag överdriver inte, folk tror oftast det mesta utom det som det faktiskt är).

I juni var vi i New York för att medverka på och uppleva improfestivalernas festival i USA, »The Del Close Marathon«! Festivalen anordnas av UCB (Upright Citizens Brigade) som är en av de största och mest kända improteatrarna i staterna och festivalen huserar på tre scener i »the big apple« nonstop i tre dagar. Det säger sig självt att vi såg blandad kvalitet när det var impro dygnet runt under så lång tid. Vi såg bland det sämsta vi har sett och bland det bästa vi har sett.

Jag passar på och slår ett slag för impro i USA då de flesta verkar komma hem därifrån med dåliga , mediokra upplevelser. När en konstform är så pass stor som impro är i USA så är tyvärr risken större att du råkar se skit. Så ni som blev oinspirerade av ert besök ­– ge det en ny chans nästa gång ni har »vägarna förbi«.

Det som jag personligen gillar med impro är enkelheten, vilket de tar vara på i New York. Här i Sverige har vi ett behov av att paketera våra föreställningar med allt från chokladprovsmakning till schlagertema. Och det är inte fel. Det är smart. En av orsakerna till detta är för att locka publik till en ganska okänd och anonym konstform. I USA vet folk vad impro är. Det är lika känt som stand up och därmed kan de unna sig att helt enkelt bara improvisera. En »ren« scen, kanske en dörr eller två. Ett par stolar och så improvisatörer. That’s it!

Det är min erfarenhet att folk som går kurs i Sverige ganska snabbt känner att games, d.v.s. kortform e kul i början men sen »kan man« det och det är svårare att spela långform och lite mer allvarlig »riktig impro«. Jag menar inte att sådan impro är dålig på något sätt men att den skulle vara mer »äkta« eller svårare att utföra det håller jag inte med om alls. Jag känner av en stämning i svenska improvärlden att, om det är humor så är det flamsigt. Improvisatörerna »försöker vara roliga«, de tar det inte på allvar. Jag vill understryka att jag tar min scenkonst på fullaste allvar. Det värsta jag vet är när folk försöker vara roliga på scenen. Lyckligtvis behöver vi inte försöka vara roliga när vi utövar denna konstform. Den är rolig per definition. För det är en lek. Impro är en lek med regler precis som kull, ryska posten etc. och det är, enligt mig, leken vi ska ta på allvar.

Redan efter två avslutade kurser så har du, förhoppningsvis, fått följande lärdom:

  • Genom att inte värdera dina egna idéer föds ett påstående.
  • Påståendet bejakas av scenpartner och vips så har vi presenterat scenens »verklighet« (t ex två systrar på en begravning).
  • Bejakandet efterföljs av att information adderas av scenpartner så att vi förstår mer av den världen vi tillsammans målar upp. (en tredje syster har gått bort och det är hennes begravning)

Scenen utvecklas effektivare av att; inte ställa frågor, lyssna utan att planera i förväg, spela din egen intelligens, show don’t tell etc.

Detta spelsätt som sätter närvaron i fokus på scenen kommer att generera misstag förr eller senare. Det är ofrånkomligt för vi är redan från början dömda att misslyckas med det vi har lovat vår publik. Vi ska spela en historia på 30 – 45 minuter och vi har inte skrivit något?! Det är vansinne!

Så när misstagen kommer tar vi hand om dem. »Embrace the mistakes« som de säger på andra sidan »pölen«. Sopa inte misstagen under mattan, utan vårda dem för det är nu leken börjar. För både oss och vår publik. »Hur ska de lösa det här?« Om du inte skapar några misstag så har du inte följt reglerna.

Och det där med att följa reglerna är ju faktiskt ganska viktigt. Det låter kanske tråkigt men låt oss säga att du vill lära dig spela gitarr. Det är klokt att skaffa sig en förståelse för strängarnas toner och dess ordning: E A D G B E. Sedan bör man lära sig ackord, skalor etc för att kunna spela. Inga konstigheter.

Om jag istället plockar upp gitarren, och sedan försöker serva en boll över ett nät med gitarren, då har jag ju verkligen tänkt »outside of the box« när det kommer till att »spela« gitarr men det skulle kanske vara bättre att byta gitarr mot racket och kalla det tennis istället. Vad jag försöker säga är att allt som är utan manus är inte improvisationsteater. På samma sätt som vi behöver ta leken på allvar så borde vi ta reglerna på allvar också. Improvisation är inte att »bara vara« och »känna« saker på scenen. Det är ett konstuttryck och en disciplin som tar flera år att lära sig.

Är summan av kardemumman att man måste försöka få folk att skratta? Nej verkligen inte. Du behöver inte ens tänka på det. Improvisera, lek och följ reglerna. Skrattet löser publiken.

Mick Napier, legendarisk improvisatör och grundare av The Annoyance Theatre i Chicago, citerar en konversation han haft med en medspelare i sin bok, »Behind The Scenes, Performing Long Form«:

– But you don’t have to be funny in improvisation!

– Yes, but it would be nice if you were once in a while.

– It’s not about being funny!

– It’s… a little about being funny.

______________________________________________________________________

Om ni vill höra mer om Mick Napier och hans bok
lyssna på ett avsnitt av Improv Nerd med Jimmy Carrane här.

förlagslogo

Bloggen om improvisationsteater
kommer till dig
med kärlek och omtanke
från Improvisationsstudion Förlag
redaktör: Sara Beer

 

Publicerat i Bloggen om improvisationsteater, Bloggen om improvisationsteater | Taggat , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Lunchföredrag 20/10: Kroppsspråket

Vad är kroppsspråk?

Det är de medvetna och omedvetna signaler människor använder för att kommunicera och samarbeta. Det beskriver också vår sociala och känslomässiga status här och nu till skillnad från talspråket, som nästan uteslutande handlar om dåtid och framtid. Att lära sig läsa av människors signaler, tydliga eller subtila, är mycket användbart bland annat för alla som träffar människor i sitt arbete, eller som är intresserade av ledarskapets olika sidor.

En av Improvisationsstudions specialiteter är att utbilda företag i konsten att använda och dra nytta av kroppsspråket. Det kan du läsa mer om här.

Anmälan: Klicka här för att maila oss din anmälan senast 17 oktober. Meddela även eventuell specialkost.

Frågor? Ring oss gärna på: 086400907 eller skicka ett mail här.

PS: Ta gärna med en vän!

handerikors

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar
  • Improvisationsstudion i sociala medier

    Följ oss där det passar dig bäst...

  • Alla händelser

  • Bloggarkiv

  • Senaste nytt och bloggen

    Här får vi nyheter samt möta tankar, drömmar och idéer om improvisationsteater. Varje fredag bjuder vi in improvisatörer från olika teatrar, både i Sverige och internationellt, att skriva om sina visioner och inspirationskällor. Den här bloggen är en diskussion om improns form och framtid ur olika perspektiv – personligt och professionellt, kulturpolitiskt och konstnärligt.