Heterobloggen #1

I Heterobloggen får vi följa arbetet med den improviserade föreställningen »Hetero« som kommer att ha premiär på Improvisationsstudion lördagen den 25 mars. Boka biljetter här! Ensemble och regissör kommer att dela med sig av konstnärliga, politiska och personliga tankar om processen. Spännande!

Regi: Gunilla Edemo
Improvisatörer: Lotta Malmhester, Ami Hallberg Pauli och Elin Almén.

Var så goda!

Jpeg

Lotta Malmhester

2017-01-26
Längtar efter att fatta mer, se mönstret tydligare. (Som att det fanns ett mönster, som att det fanns ett svar, ett facit.) Samtidigt är det en känslomässig resa – lättnad ibland, skratt! – när jag känner igen beteenden eller situationer.

Andra stunder bankar hjärtat: ”Så här det inte!” Bara för att det inte är så för mig. Det kan ju vara så för andra. Men bultandet i brösten skulle ju också kunna vara en vild förnekelse: Blundar jag? Vill jag inte se?

Jag och Ami ska gå ut på stan som killar. ”Klä ut oss” men försöka vara. Känns svårt. Jag inbillar mig inta att någon kommer att tro att jag är man om de är närmare än 20 meter. Spännande ändå Jag ska kolla om någon av sönerna har ett par passande, slitna gymnastikskor.

2017-01-27
På onsdag ska vi alltså »draga«. Klä ut oss till män. Genus blir synligt när jag skriver så. Lite grann, på samma sätt som jag »klär ut mig« till kvinna – heterokvinna – varje morgon. Jag klär ju ut mig till mycket mer än det förstås: kön, klass, etnicitet, ålder, yrke, någon slags självbild. Jag gör det varje dag utan att ifrågasätta. Eller ja, lite ifrågasätter jag förstås. Ska jag ha den svarta koftan med knappar över den gråblå t-shirten? Eller den svarta koftan utan knappar? Ska jag ha mina svarta jeans eller de blå?

Igår jobbade vi med asymmetriskt rollövertagande. Det är den repetition som gett mig flest aha-upplevelser hittills. Skillnaden mellan status och rollövertagande – går det att skilja åt? Att bry sig om den (de) andra och att hela tiden försöka leva sig in i den personens (de personernas) situation innebär ju lätt ett lågstatusbeteende, att försöka vara till lags. Det var svårt att spela man och behålla det maskulina kroppsspråket samtidigt som man gjorde ett asymmetriskt rollövertagande. Svårt att behålla det feminina kroppsspråket när man inte skulle göra något rollövertagande alls, bara se världen ur sitt eget perspektiv. Svårt till och med att skriva om det. Hur pratar man om sånt här?

//Lotta

Dela sidan med någon
Detta inlägg är publicerat i Bloggen om improvisationsteater, Bloggen om improvisationsteater och taggat , , , , , , , . Bokmärk permalänken. Lämna en kommentar eller en trackback: Trackback URL.

Skriv en kommentar

Din epostadress publiceras eller delas aldrig. Obligatoriska fält är markerade med *

Du kan använda dessa HTML taggar och attribut <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

*
*

  • Improvisationsstudion i sociala medier

    Följ oss där det passar dig bäst...

  • Senaste nytt och bloggen

    Här får vi nyheter samt möta tankar, drömmar och idéer om improvisationsteater. Varje fredag bjuder vi in improvisatörer från olika teatrar, både i Sverige och internationellt, att skriva om sina visioner och inspirationskällor. Den här bloggen är en diskussion om improns form och framtid ur olika perspektiv – personligt och professionellt, kulturpolitiskt och konstnärligt.

  • Alla inlägg