Mer kritik, tack!

 

sara-focusSara Beer är dramatiker, frilansskribent och redaktör för Improvisationsstudion Förlag och den här bloggen som du läser just nu. Hon har spelat impro i samma grupp av och till i 17 år. Gruppen är i dag Improvisationsstudions inhouse-ensemble som i höst spelar den nyskapande föreställningen Kontoret på Improvisationsstudion den 17 & 24 november.

 

Lyssnade på Spanarna i repris häromdagen och temat för en av spaningarna skulle vara »Impro is back!«. Jag blev lite uppspelt och tänkte, »nu händer det«. Någon utanför vår hemetiskt slutna improvärld har märkt att något är på gång!

Men nej, det handlade om något helt annat än improvisationsteater som scenkonst. Det kom några vaga referenser till teatersport och kommenterades hur snabbt det blev tråkigt och förutsägbart – då på 1980-talet. En annan spanare drog sig trevande till minnes att det handlade om att säga »ja« eller kanske till och med »ja, och…« Och sen var det inget mer med det.

Jag mindes plötsligt att en annan spanare i samma program för något år sen nämnde föreställningen »Improviserad Norén« i samband med en annan spaning utan att egentligen prata om föreställningen i sig, mer som en lustig bisats.

Det förstärkte min krypande obehagskänsla inför slutsatsen att det finns en medial beröringsskräck vad gäller improvisationsteater, bland kulturskribenter i allmänhet och teaterkritiker i synnerhet. Jag tror att det dels beror på att de i sina dagar sett för mycket dålig, intern och tröttsam impro, men också att de inte vet hur man ska skriva om improvisationsteater.

Förra året gjordes ett utmärkt reportage i Teatertidningen av Olga Beletski där flera framstående improvisatörer intervjuades. I vintras skrev Dagens Nyheter om hur impron tagit sig in på de etablerade teaterscenerna, med exempel från bland annat en uppsättning på Dramaten av Figaros Bröllop med en improviserad sång i slutet. Impro som fenomen fungerar alltså att skriva om, men att göra en konstnärlig analys och bedömning av improvisationsteaterns formspråk, teman och utveckling är mycket svårare.

Så här beskriver Therese Hörnqvist på Stockholms Improvisationsteater läget:
– Min erfarenhet av recensioner när det gäller impro är noll. Jag vet att någon har skrivit något om Stockholms Improvisationsteater i tidernas begynnelse, men sedan jag började jobba här så har vi aldrig blivit recenserade i någon dagstidning eller kvällstidning.

SIT fick ändå två recensioner förra hösten på bloggar. Men då med insikten att vissa som skriver inte har förstått impro. Therese citerar: »Ibland kändes det väldigt tydligt att improvisatörerna hade tänkt ut saker i förväg och därmed var den styrda improvisationen mer förberedd än andra bitar.«

Therese menar att det var tydligt att just den texten var skriven av en glad amatör.
– Inget ont i det, men vi är ju professionella så varför inte bli recenserade av en professionell skribent?

Det är självklart svårt att börja hojta om att tidningar borde skriva mer om impro när vi vet att teaterkritiken idag befinner sig i ett kritiskt allmäntillstånd. Sedan nätidningen Nummer las på is igen och alla dagstidningar dragit in på sin bevakning av scenkonst finns det inte så mycket att vifta på. Barnteatern och frigrupper ligger alltid risigt till. Det är bara de etablerade grupperna som regelmässigt bevakas och får press och recensioner. Frilansarvodet (även för de mest välkända och etablerade teaterkritikerna) för t ex en barnteaterrecension i landets största dagstidning, är i dag detsamma som för 30 år sen.

Men det ser särskilt mörkt ut för impro när Svenska Dagbladets teaterkritiker Lars Ring i reportaget i Teatertidningen säger att det är svårt att recensera en föreställning som inte ser likadan ut varje gång. Han fortsätter:
– Sedan inbillar jag mig också att improvisationsteater inte har så mycket att diskutera. En publikvänlig attityd kan förstöra de bästa viljor.

Med all respekt…får det mig att tänka att jag kanske inte vill att han ska skriva om min improviserade föreställning.

Men det gnälls tillräckligt ibland oss. Jag skulle vilja att vi hittade något sätt att samtala konstnärligt kring våra föreställningar. Jag tror på kritiken. Den har en viktig funktion. Inte bara som reklam. Inte bara som konsumentupplysning. Men som en del i ett konstnärligt samtal. Och för att kunna ha det behöver vi folk som kan impro som skriver om impro.

Eller så är det inte så viktigt om det inte är avgörande för biljettförsäljningen… Det är förstås något helt annat än ego-boosting för enskilda grupper eller improvisatörer. Och det är inte så sexigt att kämpa för att åtminstone få en smart och initierad sågning av sitt nya format eller föreställning.

Men jag tror ändå att det är något vi måste göra långsiktigt. Eller som Therese uttrycker det:
– Det är viktigt för att höja statusen på impro och att göra den självklar som scenkonstföreteelse.

Fortsättning följer…

förlagslogo

Bloggen om improvisationsteater kommer till dig
med kärlek och omtanke från Improvisationsstudion Förlag
redaktör: Sara Beer
Dela sidan med någon
Detta inlägg är publicerat i Bloggen om improvisationsteater, Bloggen om improvisationsteater och taggat , , , , , , , , . Bokmärk permalänken. Lämna en kommentar eller en trackback: Trackback URL.

Skriv en kommentar

Din epostadress publiceras eller delas aldrig. Obligatoriska fält är markerade med *

Du kan använda dessa HTML taggar och attribut <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

*
*

  • Improvisationsstudion i sociala medier

    Följ oss där det passar dig bäst...

  • Senaste nytt och bloggen

    Här får vi nyheter samt möta tankar, drömmar och idéer om improvisationsteater. Varje fredag bjuder vi in improvisatörer från olika teatrar, både i Sverige och internationellt, att skriva om sina visioner och inspirationskällor. Den här bloggen är en diskussion om improns form och framtid ur olika perspektiv – personligt och professionellt, kulturpolitiskt och konstnärligt.

  • Alla inlägg