Recension: Yin & Yang

Yin & Yang

– Hybris gästspelar på Stockholms improvisationsteater.

I första akten kastas vi först in i fantasifull »scene painting« med en smittande glädje i bejakandet. När förslaget från publiken kommer – »en soluppgång« – bygger dom scenen. Sjön, mossan, den lilla ekan… Ja! Och här är en koja. Ja! Och så vidare. Sen börjar första scenen. Två kvinnor är på date i naturen fast den ena ville gå på spa. Fler förslag. Något sorgligt. En hund som dör. En ny scen målas upp och taxen Fredrik har dött och matte har svårt att göra sig av med hans saker. Nästa scen har ett mystiskt meddelande under mattan och två ungdomar som fastnar i teve-apparaten i ett svunnet 1970-tal. I en fjärde scen befinner vi oss på ett tivoli med en hängiven pop corn-försäljare och hennes kanariefågel Fido. Och så precis när man tänker…det här blir väl nåt storytelling format vi sett förr…tar det kroppsliga vid och musiken och rörelsen tar över scenen tills ensemblen fryser och vi skickas ut för att ta paus.

Tillbaka i salongen undrar vi: Hur ska de få ihop det här då?
Vi får välja historia och sen börjar den riktiga föreställningen.

Improvisatörerna spelar, riffar, jammar, låter teman snirkla fram och tillbaka där texten bara är ett element. Kropparna på scen får nya betydelser medan ljus och musik lägger till och drar ifrån. Kommer på mig själv med att tappa andan när hela ensemblen uppstår i en koreograferad roddtur. Det är inte bara snyggt. Det är enkelt, kärleksfullt och djupt berörande på ett sätt som bara impro kan leverera. Det är inte bara att man tycker om att se på; man önskar att man fick vara med. Man blir inte bara imponerad, man blir inkluderad.

Text: Sara Beer
Foto: Annika Englund

På scen denna kväll såg vi Åsa Dahlgren, Jenny Elfving, Jesper Eriksson, Annette Grahn, Bodil Lundeberg och Linn Sparrenborg.

Nästa chans att se Hybris spela Yin & Yang är fredag den 24 februari på Minifestival tillsammans med Teater Prego och Dramatiska. Ta den!

Info & biljettbokning: här