I Jörgen Krantz kunskaps- och erfarenhetsbank möts två världar, scenkonst och beteendevetenskap. Jörgen är improvisationsteaterskådespelare, psykodramatiker och socionom och han har undervisat i Improvisationsteater sedan 2004. Han är aktiv skådespelare och konstnärlig ledare i grupperna The Flow Family, Teater X och BalkongEnsemblen.
Ibland funderar jag på om improvisationsteater har något övergripande syfte? Varför spelar jag impro och vad jag vill att publiken skall få med sig hem? Inom retoriken nöjer man sig inte med att publiken har en rolig stund under föreläsningen, utan man vill även att mottagarna gör nya val och agera på ett nytt sätt när de går hem. Vad vill vi att publiken skall göra när det sett oss spela?
Inom klassisk teater så är ju berättelsen, innehållet avgörande och titeln en varudeklaration. Medan inom improvisationsteater så bjuder vi ju många gånger in till själva formen, teatersport, micetro, life game – inte till berättelsen, innehållet i sig…
Jag minns när jag första gången såg improvisationsteater irl på Stockholms Improvisationsteater 1999. Jag blev absolut imponerad av de berättelser som skådespelarna bejakade fram, men det som berörde mig mest var ju framför allt hur, inte vad! Samspelet, lyhördheten och bejakandet var fantastiskt.
En god vän sa en gång att konstnärer lånar ut sin spontanitet (avsiktligt eller som en bieffekt) för att påminna oss andra om att vi alltid kan växa, utvecklas och förändras när vi står inför livets utmaningar. Och här är ju impro fantastiskt! Vare sig man utövar det själv eller tittar på, så är ju impro verkligen en påminnelse om att växtkraften alltid finns där inom nära räckhåll. Både i kursrummet, framme på teaterscenen och i vardag och verklighet. Så kanske är det ett bra förslag på vad jag vill att publiken skall ta med sig hem – växtkraften finns alltid där inom räckhåll för mig och för dig! I somras blev jag dock påmind om ytterligare en aspekt som vidgade perspektivet av vad jag håller på med och varför.
Jag och min vän och improkollega Niklas Strandqvist var återigen tillbaka på Ängsbacka kursgård och No Mind-festivalen. En plats vi besökt nästan varje år och ibland flera gånger per år sedan 2005. Oftast tillsammans med Improgruppen The Flow Family där också Urban Stenberg och Ylva Leandersson ingår samt ett antal Flow-kusiner.
Ängsbacka (utanför Molkom i Värmland) är en plats dit människor kommer för att dansa, meditera, yoga, lyssna på upplysta gurus och äta vegetarisk mat. Ja, för att utvecklas personligen och göra världen till en bättre plats genom att krama främlingar lite för länge och tänka att på sitt karma i ord och handling. Lite modern hippiekultur helt enkelt.
Vår uppgift brukar vara att ge workshops samt underhålla på festivalens större samlingar. Och vi får ofta höra just hur mycket vi bidrar med inspiration och glädje samt hur roliga och skickliga vi är. Men i somras fick vi en ny typ av feedback.
Mitt i festivalveckan bjöd vi in till en improviserad schlager battle. Nio modiga festivaldeltagare klev upp på det knökfulla caféets lilla scen och kastade sig ut i ett klassiskt impromelloupplägg. Det blev återigen fantastiskt kul och stämningen var hög både under och efter vår show.
Jag vet inte om det var Niklas och jag som var lite extra fyllda av Ängsbackas kärleksbudskap denna gång eller om det var för att vi hade uppmuntrat deltagarna att verkligen peppa varandra, att inte tänka prestation utan sitta tillsammans och efter att man varit uppe på scenen, ta emot varandra med en stor och varm famn. Plötsligt ser vi hur detta sprider sig i publiken. Alla hänger på och tar emot den som just varit uppe på scenen med stor uppskattning och värme. Framträdandet blev nästan sekundärt. Det största jublet uppstod inte när låtarna pågick eller ens i låtarnas slutcrescendo, utan när artisterna kom tillbaka till sina artistkollegor och ut i publiken.
Efteråt fick vi höra från flera av dem som både stått på scenen och varit i publiken, att de inte bara hade haft väldigt roligt eller att vi återigen varit roliga, utan framför allt att vi skapat en varm, generös och uppmuntrande stämning där både artisterna och publiken känt sig omhändertagna och vågat släppa loss i både improvisationer och uppskattning av allas närvaro och deltagande, artist som publik.
Så, varför håller jag på med impro? För att få släppa loss min kreativitet, javisst! För att inspirera med improns bejakande förhållningssätt, absolut! Men kanske allra mest för att få vara med och skapa en atmosfär där man inte kan annat än att släppa fram hippien inom sig och kramas lite för länge med artister och publik, med gamla vänner och främlingar, med tomtar och troll!
God jul och Namasté!
Jörgen Krantz
______________________________________________________________________________________________
Bloggen om improvisationsteater
kommer till dig
med kärlek och omtanke
från Improvisationsstudion Förlag
redaktör: Sara Beer