Att tillåta sig själv att ha roligt

FullSizeRender

 

Agnes Edvall är konstnärlig ledare för gruppen Primalimpro, samt medlem i Göteborgs improvisationsteater där hon spelar och undervisar flitigt. Hon är utbildad på Wendelsbergs teater och skolscen och spelar även improviserad barnteater på Göteborgs stadsbibliotek med jämna mellanrum.

 

 

Vi tar oss tillbaka till sommaren 2011. Jag hade precis gått ut andra året på gymnasiet och min värld kretsade mestadels kring betyg. Jag gick estetiska programmet med inriktning teater, och jag. Hatade. Improvisationsmomenten. Varje gång det var dags ökade pulsen. ”Kom på något smart”. ”Säg något kul nu, scenen innan fick ju massa skratt”. Det funkade aldrig.

Så jag hamnade där de flesta livskrisande skådespelaraspiranter hamnar. På Filmcafé. Jag sökte alla annonser som fanns. Söker ni en professionell dansare till en reklamfilm? Ring mig! En sjuårig pojke till en kortfilm? I’m on it! Sådär höll jag på. Rätt som det var snubblade jag över annonsen »improvisatörer sökes«. Det var en amatörgrupp vid namn Primalimpro som låg bakom annonsen. »Jag kan improvisera« tänkte jag i min hybris och sökte. Och jag fick svar. Från en man vid namn Martin Gustafsson (som numera frekvent intervjuar improvisatörer i Late night with improv). En man jag kände igen. Han hade skrivit en pjäs som både han och min klasskompis medverkat i. Och det visade sig att hon också skulle gå och prova med den där gruppen. Så vi gick. Mest som en kul grej.

Och kul var det. Det var Martin, Anders Fors (numera konstnärlig ledare för Gbgimpro) och några andra tjommar i ett klassrum där borden blivit undanskuffade. Jag var förbluffad. »Är impro en grej liksom? En konstform i sig?« Tydligen. Vi hakade i alla fall på och bestämde oss för att ge det en chans.

Impron blev mitt andningsutrymme. När sista året på gymnasiet, och all press det förde med sig, tog vid blev det som mitt substitut för sömn. Impro gav mig mer avslappning än något annat. Vi i Primal skulle bli bäst och satte upp en tvåakters långform redan året efter. Det var så svårt. Vilket var bra, då jag inte hade tid att tänka på något annat än att vara i stunden. Som vi skrattade åt alla våra misstag. Som vi lekte.

Vi spolar fram till 2014. Jag hade gått Wendelsberg och pluggat teater, hade ganska precis blivit diagnostiserad med depression och bestämt mig för att lägga ner allt vad improvisationsteater heter. Det var inte roligt. Jag hade kommit upp på en nivå där det inte var svårt nog för att ockupera hela min tankeförmåga, men inte heller lättsamt nog för att vara lustfyllt. »Jag borde vara bättre än så här« var ord som ekade i huvudet så fort jag ställde mig på scen.

Den sommaren åkte jag till Korfu för min sista improgrej. En masterclass med Patti Stiles och Camilla Persson. Den förändrade allt. Plötsligt låg fokuset på att ha roligt. »Allow yourself to have fun! To fuck it up!« skrek Patti medan hon kittlade en i magen. »Make your partners eyes sparkle!« sa hon och uppmanade oss att slå varandra med poolnoodles om vi hamnade i skallen och slutade att inspirera och inspireras. Plötslig låg inte fokuset på min prestation, utan på att leka MED min scenpartner.

Och här hände något väldigt viktigt för mig. Jag kom till den enkla insikten att det är en (ursäkta språket) jävla konst att bara kunna ha kul utan prestation.

Missförstå mig inte nu. Vi måste, för att citera min gode vän och medimprovisatör Peter Nordstrand, göra bajset också. Vi måste traggla det vi kan bli bättre på, vi måste se och undersöka det som inte känns eller blir som vi vill ha det. Annars blir vi inte bättre. Men vi måste också traggla den sidan. Att våga tillåta sig själv att släppa taget och bara ha roligt, utan en tanke på skills. Att våga skita högaktningsfullt i ifall det blir »bra« eller »dåligt«. Att bara vara och se vad som händer.

Vi spolar fram igen. 2016. Här sitter jag och ska skriva ett inlägg till Bloggen om improvisationsteater. Jag fastnar fortfarande ibland i min egen prestation. Ibland inbillar jag mig fortfarande att hela publiken tittar på och dömer just mig. Men i bakhuvudet ekar också orden från Patti – »Tillåt dig själv att ha roligt!«

Jag är numera konstnärlig ledare för Primalimpro. Denna fantastiskt fina grupp, som lärt mig det mesta av det jag kan idag. Min förhoppning när jag tog över rodret till denna skuta var att kunna praktisera just konsten att ha roligt. Jag ville skapa en miljö i ensemblen där vi kittlade varandra i magen och där vi försöker se på det som händer på scenen som något vi kan gå in och peta i mer som observatörer. Primalimpro har alltid varit en kaxig grupp som experimenterat fritt, och det vill jag bevara. Det är i kreativa rum med höga tak och flexibla väggar som sann magi kan skapas.

_________________________________________________________________________

förlagslogo

Bloggen om improvisationsteater
kommer till dig
med kärlek och omtanke
från Improvisationsstudion Förlag
redaktör: Sara Beer