Janne Berg började improvisera på slutet av 80-talet. Han är konstnärlig ledare och ansvarig för Teater för jobbet på Stockholms improvisationsteater, där han varit sedan 1992. Han är stolt ursprungskapare av Den Improviserad schlagerfestivalen, en föreställning som fyller 20 år nästa år. Som mest nöjd improvisatör är han när han sitter och intervjuar kända och okända människor i föreställningen Personakt. Som mest nöjd människa är han när han ser AIK vinna, Rolling Stones spela eller går på 14th Street i New York. För mer info: www.impro.a.se
En gång i tiden
I början av min ”improkarriär” satt jag med i utvärderingar av teatersportsföreställningar som ofta var längre än dom tvåaktsshowerna vi spelade.
Varje utvärdering innehöll minst en gråtattack från någon som känt sig blockerad, följt av tröstande ursäkter från den skulle utfört blockeringen men självklart inte trott att han blockerade. Ett annat stående inslag vid utvärderingar var ett vredesutbrott från en improvisatör som ansåg sig ha minst två roliga saker kvar att säga, men någon hade dragit ner ljuset precis innan han (alltid en han) fick säga sin putslustighet med smala referenser från en Smithslåt.
När den officiella utvärdering var klar gick vi ut och drack öl för att gå igenom vad som skett på utvärderingen och personligen ville jag se om det fanns någon som kunde bekräfta att det jag gjort på scenen verkligen var bra.
2015
Nuförtiden blir utvärderingarna ett bra jobbat, vi ses imorgon och om man är missnöjd säger man ”Ja, men publiken verkar nöjda ändå” eller en vad jag kallar improfestivalutvärdering där man dunkar rygg med ena handen och dricker med andra.
Ska Improvisationsteatern utvecklas så tror jag att det behövs betydligt mer strukturerad utvärdering kontinuerligt av föreställningar vi spelar. Vi måste ständigt ställa oss frågan vad jag som improvisatör göra bättre? Vad kan vi i föreställningen göra intressantare? Hur bryter vi aktivt våra mönster som vi improvisatörer har för vana att lägga oss till med? (Minns själv hur jag en period alltid lyckades spela in mig själv som ett stackars barn till missbrukare tills någon sa åt mig att dom var väldigt trötta på det.) Vad tänkte publiken egentligen när dom gick hem?
Vad kan du göra?
Som i alla förändringar får man börja med sig själv, vad gör du efter dina föreställningar?
Vad är din egen lägsta nivå?
Det finns även ett ansvar att tänka på när du går och tittar på andra improgrupper, vad säger du till improvisatörerna som spelat?
Vill vi själva alltid bara har beröm?
Jag som personligen har haft en tendens att gömma mig och hålla käften istället för att säga vad jag tycker, har nu insett att det kanske finns en relevans i mina åsikter, (jag kan självklart ha fel, men då behöver ni inte ens läsa detta). Så nästa gång du ser mig på din föreställning så tänk, nu ska jag pressa ut lite åsikter från den där gubben.
Det finns en enorm vinst i att prata mer efter föreställningarna, annars kommer impron bli en konserverad och stillastående konstform. Prova att låta någon som arbetar med helt annan konstform leda en utvärdering från sitt perspektiv, intervjua din publik, låt en genusforskare se över era val på scenen. Det finns alltid ett värde att höra input från andra världar än vår impro-ankdamm.
Jag tror att vi i dom olika grupperna kan våga vara mer ärliga mot varandra och på så sätt göra impron ännu bättre. Jag ser den tredje vågen improvisatörer ta över den svenska improscenen nu och om jag kan hjälpa till så gör jag gärna det.
Att ge mer feedback kan även vara vägen att förbättra det låga självförtroendet som så många bra improvisatörer tycks lida av. För det gör mig ärligt nedstämd att se så många duktiga personer slå på sig själva efter föreställningar och späka sig själva, låt dom höra hur det var istället för att dom drar upp sina demoner ur sina svarta ryggsäckar.
Kort manifest
- Framför din ärliga konkreta feedback efter föreställningar du spelat eller sett.
- Tänk på vad du själv kan förbättra.
- Stöd dina medspelare lika mycket innan, under och efter föreställningen
- Prova att ta in andra åsikter utanför improvärlden
_________________________________________________________________________
