Handlade en gammal byrå nyss på blocket, och gissa vad, när jag sätter ned den lite häftigt i hallen far det ut en låda som jag aldrig skulle ha hittat annars. I där ligger det några gulnade papper med den absolut lockande titeln: »Truth in the Telling: Procedure, Testimony, and the Work of Improvisation in Legal Narrative«
Vem kan motstå?
Okej, jag förstår att det är många som faktiskt kan motstå, själv blir jag upprymd och går igång på den nivån att jag funderar lite om jag borde bli orolig. Det är just den typen text jag gillar! Torrt teoretiskt tänkande kring improvisation som en viktig aspekt för produktion av legal sanning. Vi låter det sjunka in, improvisation som viktig aspekt för produktionen av legal sanning – en sanning som på en gång speglar och befäster en kultur »steeped in an aesthetics of law«.
Okej, nu har det sjunkit in, kanske man inte behöver vara så förvånad. Jag menar, är det inte vad man alltid vetat? Improvisation kan vara sann, det vet ju alla. Jag läser på och försöker sammanfatta efterhand: i centrum för texten och för den rättsliga procedur som författaren beskriver har vi själva rättssalen – en fysik upphöjd plats tätt förbunden med produktionen av legal sanning. Och vi har lagen: som text och som en abstrakt sak i våra huvuden, manifesterad i våra relationer, vanor etc. Och, särskilt viktigt här, vi har själva vittnesförhören. Ni vet, spelet med advokater som kallar fram vittnen, åklagaren med sina motfrågor.
– Var befann du dig vid den och den tidpunkten?
Ur mängden av juridiska artefakter sammantaget sipprar den tolkning vilken framgent kommer att gälla för den privilegierade, sanna beskrivningen av ett särskilt utsnitt ur det förflutna. En historia kort sagt, vilken, utöver konsekvenser för de specifikt inblandande, befäster och knyter an till en förståelse av lagen, Svea Rikes Lag, vilken i sin tur, likt ingen annan historia i Sverige idag, talar om för oss hur vi ska leva våra liv.
Så långt den yttre ramen, vilka estetiska kvalitéer bör ett vittnesmål ha för att (som ett bland många andra) lyftas fram som sant och äkta? Författaren nämner inledningsvis den narrativa egenskapen »att skapa ett helt«. Det vill säga den ska ge intryck av att återge ett förlopp med början mitt och slut – känner man igen det? Det som ska bedömas tydligt avgränsat, Och samtidigt – det är nu det börjar likna impro! – så är det av grundläggande vikt att historien, som vittnet minns och återger, växer fram i en känsla av att det här är något som händer här och nu. Spontanitet som garant för sanning!
Vad som gäller för improvisatören i förhållande till sin publik, gäller för vittnet i en rättssal.
På improscenen står förvandling i fokus: det förtjusande men delvis skräckblandade konststycket när ingenting blir någonting. Sanningens ögonblick. – Skräckblandat för att det kunde gått åt helvete! Blivit ingenting. (Inte så fantastiskt för den insatta, improvisatören som kan sina tekniker, ett hissnande skådespel för den oinvigde.)
Och i rättssalen: vittnet i samspel med mängden av exakt fastlagda juridiska detaljer, juridiska »games«, vilka samtliga arbetar för att vittnet ska låta minnet stiga upp till ytan, återuppstå, till synes orört och rykande färskt. – Dramaten och Operan i all ära, rättssalen är vår kulturs överlägset mest upphöjda och priviligierade scen för produktion av mening och sanning. Nånstans på ett hörn smiter alltså improvisationen med här, när högt blir lågt och lågt bli högt. – Och, det höll jag på att glömma, författaren (till den gäckande texten i byrålådan) han heter Benjamin Author.
Dags för sensmoralen. Hmm. Men kanske då att vi, med nyvunnen förståelse för lagen och sanningen i ohelig allians, kunde försöka var mer ödmjuka, sluta ta för givet de privilegier som vi lagligen har rätt till? Och kanske vara mer upprörda? Mera glada, mera båda två?
Joachim Hiort af Ornäs
