Ditt ego!

JennyElfving4Liten

Jenny Elfving är utbildad dramapedagog, gymnasielärare och har arbetat som kursledare i impro i sex år, främst på Stockholms Improvisationsteater, men även på Improvisation & Co och International Theatre Stockholm. Hon spelar i bland annat Dramatiska, Hybris och Sagogrottan och har gått Boulevardteaterns teaterskola. Just nu arbetar hon främst med utbildning inom språk och teater samt skriver manus och regisserar.

 

 

Kursplanen för Stockholms Improvisationsteater (skriven av Gunilla Edemo och Lotta Björkman) bygger kring åtta förmågor – viktiga förmågor som fantasi, spontanitet och medspelarskap som varje improvisatör behöver jobba med. När man anammat dem, så finns det ytterligare en förmåga som är avgörande: man måste vara medveten om sitt ego och hur det beter sig i skarpt läge på scenen.

Egot är spännande och komplext. Freud menar att egot både består av våra medvetna erfarenheter och våra undermedvetna försvarsmekanismer. Den omedvetna delen av egot stämmer inte överens med vårt jagideal, det vill säga den vi vill vara. Det kan alltså vara knepigt att få syn på vad våra egon håller på med i det omedvetna, men de är definitivt verksamma även på scenen när vi improviserar. Det innebär att vi kan ha en bild av oss själva som extremt inlyssnande improvisatörer, men att detta inte alltid stämmer. Det som egot pysslar med är att tvångsmässigt söka bekräftelse och det har samtidigt ett tvångsmässigt behov av att kontrollera. Detta innebär att egot kan få oss att blockera både våra egna och våra medspelares impulser och idéer utan att vi vet om det. Jag är övertygad om att det är egot som är verksamt inte bara när vi improvisatörer tar över på scenen och kör över allt och alla utan också när vi tvekar och inte följer med i det som händer. Det är samma försvarsmekanismer men med helt olika uttryck.

En erfaren improvisatör har en lyx som nybörjare ofta saknar, nämligen lyxen av tid och lugn på scenen. Vi är inte lika stressade längre och hinner därför se varthän scener och situationer barkar och vi har både förmåga och tid till att skapa strategier för att påverka vår situation. Detta kan i praktiken betyda att vi undviker vissa roller eller utmaningar på scenen eller att vi fint och subtilt styr över våra medspelares förslag till något som passar oss bättre. Ingen improvisatör vill vara en som inte släpper fram andra, en som kör över eller ignorerar andras förslag. Ingen vill heller vara den som inte vågar följa den där galna idén som plötsligt infinner sig, och istället blir stående kvar vid väggen i väntan på något säkrare. Ändå hamnar vi där, även erfarna improvisatörer gör det. Utan att veta om det. Det syns oftare tydligare från publiken än inifrån scenen, även om vi gör det med finess. Ju mer erfarenhet, desto subtilare blockeringar, men inte desto mindre dyker de upp nu och då, om vi inte aktar oss.

För att bli en riktigt bra improvisatör bör vi alltså vara nyfikna på vad det är som händer inom oss när vi spelar. Hur kan vi då få syn på våra vanor och ovanor på scenen? Hur kan vi jobba med det som mest sker i det omedvetna? Ett sätt är att börja lyssna inåt, att vara uppmärksamma på våra spontana reaktioner och försöka analysera dem. Om jag reagerar negativt på ett förslag som min medspelare har, är det lätt att lägga över ansvaret på denne. Intressantare (och mer produktivt) är att fundera på varför jag reagerar negativt och försöka förhålla mig till det på ett nytt sätt. En annan möjlighet att få syn på hur ens ego beter sig är att helt enkelt fråga någon! Hur är det att spela med mig? Vill vi utvecklas behöver vi ställa oss och andra den frågan – och få ärliga svar.

Det allra lättaste sättet att lägga sitt ego åt sidan är att fokusera mer på andra än på sig själv. Vi ska naturligtvis inte förminska oss själva men om jag är mer nyfiken på mina medspelares impulser kan mitt ego få vila sig lite. Under de senaste åren har mina pedagogiska mål varit att undersöka hur man kan förhålla sig till och se på egot. Jag har haft förmånen att få arbeta med mycket erfarna grupper och de har låtit mig tillsammans med dem utforska gruppdynamik och gruppflow på djupet. Vi har återgått till basövningar som jag själv fick göra på mina första impro-kurser. Att återgå till dessa grundläggande ensembleövningar och ta sig tid till att hitta nya sanningar i dem har öppnat en ny värld av möjligheter för mig när det gäller att lägga egot åt sidan. Vi börjar lyssna till gruppens impulser och sätter det vi berättar före vår egen prestation – före vårt ego.

De allra mest magiska impro-ögonblicken inträffar när samtliga improvisatörer är på samma våglängd. När alla har samma berättelse i sina sinnen och i sina kroppar, på något vis sammankopplade, men samtidigt totalt öppna för varje ny liten tvist som historien kan ta. Det råder ett maximalt fokus och en stor nyfikenhet på vart vi ska tillsammans. Då mjuknar de vassa armbågarna. Då glöms rädslor för att framstå i dålig dager. Då somnar egot en liten stund och vi kan flowa fritt och skapa tillsammans. Då har jag lika kul oavsett om jag är på scenen, i publiken eller vid sidan om som pedagog.

Läs mer om flow i Mihaly Csikszentmihalyis böcker.

_________________________________________________________________________

förlagslogo

Bloggen om improvisationsteater
kommer till dig
med kärlek och omtanke
från Improvisationsstudion Förlag
redaktör: Sara Beer