En kalv på grönbete

_DSC8675Gregor Bergman föddes 1967 på Karlbergsvägen och frilansar sedan 2001 som improvisationspianist, teatermusiker och pedagog. Han har jobbat i en mängd olika improvisationsteatergrupper och sammanhang. 2007 startade han gruppen Operaimprovisatörerna – idag bestående av honom själv och 7 professionella operasångare – som han är med och driver. Han skrev och framförde 2014 sin första egna teatermonolog – ”Min far är död – ett föredrag om lekfullhet” på bl a Teater Pero och Teater Brunnsgatan Fyra. Monologen kommer att spelas på Teater Pero 11 april 2016. Han har fyra barn och tycker att lekfullhet, kreativitet och improvisation är oändligt spännande begrepp!

 

Jag hade gått en helgkurs på Stockholms Improvisationsteater 1993 och som så många andra fått en närmast religiös känsla av eufori och befrielse! Efter kursen frågade jag om jag inte kunde få jobba på teatern, det verkade ju så roligt. Kursledaren förklarade tålmodigt och milt överseende att de som jobbade på teatern ju var professionella skådespelare men att det var roligt att jag uppskattat kursen och att jag gärna fick komma tillbaka för en fortsättningskurs.

Livet fortsatte, andra saker kom emellan och jag kom in på Musikhögskolan i Stockholm 1996. En hierarkisk värld med byggnader med tegelväggar där många människor gick runt med prestationsångest och mindervärdeskomplex. Jag var en av dem. Eftersom jag gick pianopedagogutbildningen och inte musikerutbildningen så tillhörde jag per automatik B-laget inom pianisterna.

En gång varje termin hölls s k terminsprov: man fick då komma in i den stora aulan och på scenen framföra ca 15 minuters musik för att visa att man ”förkovrat” sig i sitt pianospel under den gångna terminen. Problemet var bara att den flygel man fick spela på– en gigantisk konsertflygel med tungt anslag – under resten av terminen var reserverad för de ”riktiga” pianisterna, de som tillhörde A-laget (dvs inte mig). I korthet skulle jag alltså spela på ett instrument som jag aldrig annars spelade på. Längst bak i aulan, långt från scenen, satt pianoprofessorerna med ganska dystra och uttråkade miner för att bedöma mitt pianospel. Inför dessa terminsprov var jag alltid enormt nervös – kände mig som ett lamm på väg till slakt! – och fingrarna var kallsvettiga och likstela. Jag misslyckades på i stort sett alla terminsprov under min utbildning. Efter varje terminsprov följde ett samtal då professorerna försökte förstå varför det gått så dåligt även denna gång.

1999, när jag precis börjat tredje årskursen på Musikhögskolan, tipsade en kompis mig om att de sökte en musiker för heltidsanställning på Stockholms Improvisationsteater. Jag fick verkligen känslan av att ”detta är mitt jobb”. Inte på något kaxigt sätt utan bara som en självklarhet. Jag lånade en synth på Musikhögskolan som jag hjälpligt bekantade mig med och gjorde två auditions på Stockholms Improvisationsteater våren 1999. Jag hade aldrig jobbat som improvisationsteatermusiker innan, och hade egentligen aldrig skapat improviserade sånger, än mindre spelat till helt improviserade scener som jag då fick göra på audition. Jag hade egentligen ingen aning om vad som förväntades av mig utan gick bara på intuition och magkänsla. Och fick jobbet!

Plötsligt kom jag till en miljö som omöjligt hade kunnat vara mer annorlunda än Musikhögskolan – här lekte man, hade väldigt roligt, och här var prestation inte ett mål utan ett mentalt hinder som man skulle försöka lösa upp. Notstället försvann, noterna försvann och dessutom slapp jag stå i centrum och bli bedömd – här var jag plötsligt en lagspelare i ett lag som tillsammans försökte skapa magi, oavsett om det var genom en fånig improviserad discolåt eller en allvarlig relationsscen. Den musik jag skapade på pianot fick plötsligt en mening och ett mål – att hjälpa skådespelarna på scenen att hitta känslor, att skapa viljor, vändpunkter etc. Och naturligtvis att hjälpa dem att kasta sig ut i något av det läskigaste och coolaste som finns, nämligen att brista ut i helt improviserad sång.

Med åren har jag kommit att inse att det just är det här med teatern som lockar mig, och att jag egentligen bara är intresserad av att skapa musik när den får vara en del av ett sceniskt förlopp. För det mesta medverkar jag som pianist och musiker, ibland som konferencier eller liknande, och förra året vågade jag mig själv upp på scenen i en monolog jag skrivit inspirerad av lekfullhet och min fars plötsliga bortgång för några år sedan – ”Min far är död – ett föredrag om lekfullhet”. På teatern får min musik en given plats, mina händer får vingar och spelar som av sig själva, oftast befriade från prestationsångest och likstelhet.

Och oavsett hur ”stort” och ”allvarligt” sammanhanget är så finns lekfullheten med. Tappar man lekfullheten så tappar man bort sig själv, och då kan man lika gärna lämna scenen. Men nu fortsätter jag att leka – en kalv på evigt grönbete!

_______________________________________________________________________________________________

förlagslogo

Bloggen om improvisationsteater
kommer till dig
med kärlek och omtanke
från Improvisationsstudion Förlag
redaktör: Sara Beer