Jaja, nu överdriver vi lite grann. My Gudmundsdotter skrev vårt första blogginlägg den 2 oktober 2015 och idag är det den 10 juni, men ändå… Ett läsår är till ända, ett år då ni läst texter som skrivits av 26(!) skribenter. Efter My frågade sig Robert Weitz oroligt om vart impron är på väg och Victoria Bang vädjade om att vi skulle värna om varandra mer i impro-världen. Janne Berg tog en titt på hur vi ger varann feedback och Lotta Malmhester hyllade alla våra älskade misstag. Frida Sundström analyserade det där med vad som är bra eller inte och Katarina Wahlberg skrämde upp oss med att vi bör använda rädslan som bränsle på scen. Caspar Schjelbred skrev en betraktelse från Paris efter de fruktansvärda terrorattackerna i höstas. Anders Fors skrev om den viktiga ledarrollen och Gregor Bergman om den glädje och frihet han mötte som musiker när han började med impro. Annika Englund skrev om impro som den renaste formen av terapi och Jörgen Krantz uppmanade oss att släppa fram hippien inom oss. Martin Geijer skickade tre spännande rapporter från sin resa till Kalifornien och besök på några av USA:s viktigaste improscener. Gunilla Edemo skrev ett av årets intressantaste inlägg om normkreativ impro och Eric Stern myntade ett underbart uttryck om improvisationsteaterns samspel mellan scen och salong: alla fattar att ingen vet. Agnes Edvall skrev om det livsviktiga med att tillåta sig att ha roligt och Per Gottfredsson skrev om vårt förhållande till improns två manliga giganter – Keith Johnstone och Del Close. Lennart R Svensson lyfte fram devisen »make your partner happy« och Lotta Björkman påminde oss om den moderna improns urmoder Viola Spolin. Jenny Elfving analyserade hur vårt ego funkar på scen och Joachim Hjort af Ornäs skrev nåt skenbart kryptiskt, filosofiskt och intellektuellt men i själva verket solklart om improns väsen. Elin Almén kollade in varför publiken skrattar åt olika saker i improvisationsteater jämfört med stand up och Teater Prego sände oss en lätt chockskadad epistel från SWIMP. Josh Lenn propagerade för den evigt användbara »circle of love« och Albert Häggblom erkände att han nu kan snickra tack vare impro. Karin Helander avslutade året med en teaterhistorisk blick på improvisationsteater – en godbit för alla nördar.
Redaktionen har varit fulla av beundran och gröna av avund i mötet med den kunskap, inspiration och hängivenhet vi fått ta del av i alla våra skribenters texter. Till hösten hoppas vi kunna utveckla denna mötesplats för improvisatörer, denna tankesmedja för improkonsten, denna språngbräda för improns framtida utveckling… Ni fattar… Vill ni skriva? Har ni idéer om hur bloggen kan utvecklas? Hör av er!
Och vi ses igen den 26 augusti när Peter Nordstrand bloggar om årets upplaga av Improfest i Göteborg. Glad sommar!
______________________________________________________________________
