Katarina Wahlberg driver IT’S, International Theater Stockholm med Josh Lenn och KreativitetsReboot med Veronica Bergström Carlsten. I tio år arbetade hon med internationell politik, FN och bistånd innan hon beslöt sig för att satsa fullt ut på improvisationsteater. En stor del av sin improutbildning fick hon i New York där hon bodde i 2002-2008. Sedan flytten tillbaka till Sverige är hon är medlem i improensemblen Dramatiska som bl.a. spelat Improviserad Ingmar Bergman, Woody Allen och Alfred Hitchcock. Just nu är hon aktuell i IT’S produktioner Lost in Translation, Mission Improvible, Twoprov och Troubadour Tales.
»Follow the fear«
Så stod det målat på väggen ovanför sceningången med stora bokstäver. Det var det sista vi såg innan vi gick ut på scen. En påminnelse om att våga, släppa sitt ego, utmana sina rädslor och kasta sig ut i det okända.
Jag behövde verkligen den påminnelsen. Jag hade blivit placerad i ett House Team på the PIT i New York tillsammans med sju andra otroligt duktiga och långt mer erfarna improvisatörer än jag själv. Vi hade knappt haft tid att träffas och repa innan första föreställningen och vi brukade värma upp ganska hastigt. Jag var jättenervös, men att gå upp på scen med känslan av att behöva bevisa att jag platsade funkade förstås inte. Det gav bara mer prestationsångest och gjorde mig feg på scen.
Så, jag stirrade på orden på väggen varje onsdag innan det var dags att gå ut på scen, för att påminna mig själv om att inte försöka vara bra, utan att försöka vara modig istället. Och det funkade! Jag vågade förstås inte alltid, men de gånger jag vågade så växte jag oavsett hur bra föreställningen blev. Jag misslyckades en hel del och idag tio år senare otroligt tacksam för den erfarenheten. För varje misslyckande blev jag lite modigare.
»Follow the Fear« påminner mig om varför jag håller på med improvisationsteater. Jag tror att både publik och improvisatörerna på scen har som roligast när de ger sig ut på hal is och satsar fullt ut med glädje och tillit till varandra.
Jag vill ha pirret i magen och jag älskar att dela den känslan med mina medspelare innan vi går ut på scen. Känslan av att nu kastar vi oss ut, det får bära eller brista, vi tar hand om varandra oavsett. Den känslan ger mig mod, lust och nyfikenhet att utforska och utvecklas på scen.
Jag vet, det här är inget nytt eller revolutionerande. Att våga misslyckas är något vi improvisatörer tjatar om jämt. Och inte minst har det skrivits jättebra inlägg om misslyckande och det här med att vara bra på den här bloggen. Men jag tror att det är viktigt att fortsätta tjata och uppmuntra varandra att vara modiga. Inte bara som improvisatörer utan som regissörer, pedagoger, konstnärliga ledare, marknadsförare och entreprenörer.
Jag är övertygad om att impron utvecklas som mest när vi vågar ta risker och inte ger efter för rädslan – vare sig det handlar om rädslan att vara dålig på scen, att ta för mycket plats, att ha för höga ambitioner, att sticka ut, att inte sticka ut, att bli missförstådd, att bli utkonkurrerad eller att misslyckas.
Så lägg prestationskraven åt sidan och följ rädslan! Trevlig helg!
_______________________________________________________________________________________________
Bloggen om improvisationsteater
kommer till dig
med kärlek och omtanke
från Improvisationsstudion Förlag
redaktör: Sara Beer