Jag tänker på det här med »bra«

Jag improstudion

Frida Sundström är konstnärlig ledare på Improverket och delägare i kvartersscenen 2Lång i Göteborg. En arg och förstående feminist som älskar miniatyrer, Leif GW Person och hasardspel. Gillar flummig och poetisk impro. Startade Improverket 2015 tillsammans med Micke Blomqvist och driver det idag med Tobias Rosén.

Jag tänker på det här med »bra«.

Första gången jag såg improvisationsteater var typ 1997. Det var min kompis som drog med mig och jag följde motvilligt med. Jag tänkte att om det är för tråkigt kan jag gå i pausen. Det var på Stockholms improvisationsteater och det var allt annat än tråkigt. Jag var helt stum. Dom bara hittade på, sjöng och låtsades att det fanns massa saker. Jag minns att jag tänkte, »Får man göra så här, bara hitta på?« och att dom verkade ha så kul och att jag ville vara med. Jag ville också ha så där kul. Men jag kan inte minnas om jag funderade över om det var bra. Fanns liksom inget intresse av att värdera. Upplevelsen var för stor för att utvärderas och få en bedömning.

Efter våra föreställningar kommer publiken ofta fram och säger fina saker till oss: »Å, vad kul det var!« eller »Jag har inte skrattat så här mycket på flera år!«. Om vi har spelat en föreställning där vi har känt »hm, det här var så där« är en vanlig kommentar från publiken, »vad bra ni är!« eller »vad duktiga ni är!« Ni känner säkert igen det.
Jag vill lära vår ensemble att sluta med att vilja vara bra och duktiga. »Bra« är ett så futtigt och luddigt ord inom konst och framförallt inom improvisationsteater. Så jag bad ensemblen att fundera på vad det finaste som någon i publiken kan säga efter en föreställning? Det ska vara något som ännu inte är sagt. Jag bad dem formulera en mening och här är lite av det vi kom fram till:
»Vad är det jag är med om?«
»Du ska ligga med mig nu!«
»Jag kan inte bedöma det här. Jag saknar mätverktyg!«
»Det flummigaste jag sett men så sjukt roligt!«
»Lägg av!«
Jag tror att konst överlag är viktigt just för att det hamnar utanför den vanliga begreppsvärlden för bedömning. Ni vet, allt ska ju mätas, värderas och bedömas. Och jag blir galen på det. Jag vill ägna mig åt konstnärlig anarki där vi gör vad vi vill. Och jag tänker att det kanske är just därför jag ägnar mig åt improvisationsteater som är så skört, så starkt, så rörande, så fult, så banalt och genialt på samma gång och som inte låter sig fångas av mätinstrument. Och där vi inte ska låta oss stoppas in. Och det är väl det som är det svåra. För vem är man själv? Man blir glad av beröm, och ska bli. Det är svårt att leva detta. Jag misslyckas jämt med det.

Så hur ska man göra då? Tja, hm, jag vet inte. Har ofantliga krav på mig just i denna stund att jag måste ha ett svar på detta. Jag vet inte, hjälp! Vad pratar jag om? Vad säger ni? Kanske det enda man ska mäta är hur ensemblens upplevelse var? Ord är viktiga. Vilka ord använder man?
Diskutera i smågrupper!
Hälsningar, Frida

_______________________________________________________________________________________________

förlagslogo

Bloggen om improvisationsteater
kommer till dig
med kärlek och omtanke
från Improvisationsstudion Förlag
redaktör: Sara Beer