Låt teatern tysta mun

Under våren var improvisatören Anders Flodqvist med i ett annorlunda projekt. Tyst improteater. I föreställningen »Till havs« tog ensemblen under ledning av Martin Geijer med publiken på en fartygsresa över haven under en och en halv timme, från hamn till hamn, utan ett enda ord. Nu tar Anders med dig på en resa genom sina upplevelser och lärdomar från projektet.

Första reptillfället. Ett gäng förvirrade improvisatörer samlas. Vi ska under tio veckor förbereda oss för en och en halv timme på scen, med fullsatt salong, förbjudna att säga ett enda ord. Kan det verkligen bli roligt för publiken? Eller för oss? Nåja, det sägs att det är utanför komfortzonen man utvecklas, så det var bara att kasta loss.

Tro och tvivel

Till en början var de flesta ändå rätt lugna. Det löser sig! Men med tiden letade sig tvivlen in. Hos alla. Och med någon vecka kvar kändes det som att stå inför ett bungy jump. Utan rep.

Länge hade vi sprungit omkring och pekat åt höger och vänster, upp i himlen och ner i durken. Mimat och ritat i luften. Försökt ersätta språket med händerna, istället för att acceptera att språket inte fanns. Tänk dig tio speedade Charlie Chaplin samlade i samma rum. Det blev tydligt hur mycket vi tar språket för givet och förlitar oss på det. Inte bara på improscenen, utan i hela våra liv.

Den största effekten av allt viftande blev ständigt återkommande, om än ofrivilliga, blockeringar. Oftast för att vi inte förstod motspelarnas erbjudanden – då är det också svårt att acceptera. Men som tur är kommunicerar vi människor inte bara med ord och skrift. Långsamt – mycket långsamt – började vi hitta ett mer sublimt språk, som mer utgick från känslor än logiska resonemang (åtminstone för mig) och som sedan kom att gestaltas i vårt kroppsspråk. Tvivlen fanns fortfarande där. Förstod hon vad jag menade? Spelar han och jag samma berättelse? Eller tror vi bara det? Men vi började sakta bygga något som kunde bli uthärdligt att titta på, vilket det absolut inte hade varit tidigare.

För mig fanns inget aha-moment i processen, utan det kom krypande över tid. Något som försvårade processen, tyckte jag, var det faktum att den enda i rummet som inte ser din kommunikation är du själv. Däremot ser du alla andras. Det var en stor hjälp för mig när jag insåg att jag började förstå deras idéer, och förstod jag dem så förstod de förmodligen också mig. Även om det är lite läskigt, lite som den där övningen när du ska falla bakåt och våga lita på att den som står bakom fångar dig.

Formen otroligt viktig

En annan sak som visade sig otroligt viktig i tyst impro var tydliga ramar och en fast struktur. Tydligast var det när vi diskuterade huruvida publiken skulle få välja fartygstyp eller inte. Det slutade med att vi bestämde detta själva, eftersom det är en otrolig skillnad på till exempel en Finlandsfärja och en lastbåt på 30-talet (som fartyget i Tintin-albumet Koks i lasten) som vi till slut valde som förebild.

Att veta fartygstypen i förväg gav oss mycket större makt över rummet. Det gjorde att vi kunde sätta ett schema för var varje scen skulle utspela sig. Första scenen var pålastning i hamn, andra scenen var första middagen i mässen och så vidare. Utan dessa ramar vet jag inte om vi hade rott projektet i hamn (*plats för ordvits-trumvirvel*). Hela scener hade lätt kunnat bli en gissningslek mellan improvisatörerna kring miljön – är vi på däck eller i karaokebaren? Med miljön bestämd för varje scen, kunde vi istället koncentrera oss på relationer och händelser i scenerna. (Där vi även fick vägledning av publikens förslag, insamlade av konferencier Annika Englund, den enda på scen med som fick prata.)

Fast form fusk?

Även våra respektive roller bestämde vi i förhand. Publiken fick sedan ge olika karaktärsdrag till rollerna. Det var en fördel, för som lekman är det inte helt lätt att veta vad till exempel en fartygsmaskinist gör hela dagarna på skeppet. Speciellt om scenen utspelar sig på däck eller någon annanstans utanför maskinrummet. (Vet du?)

Även i talimpro är det bra att börja scener med en aktivitet, om det så bara är din »panikaktivitet« (min är att skära bröd). Men där kan du komma undan med hjälp av språket. I tyst impro måste du ha en aktivitet när du går på, annars blir du nästan garanterat stående på scen som ett fån.

En utmaning var att variera sina aktiviteter, vilket hade mindre med improkunskaper och mer med våra bristande sjöfartskunskaper att göra. I början röktes ofantliga mängder cigaretter. Av oss alla. Och visst kedjeröktes det även under föreställningarna. Men då kontrollerade vi även last och utrustning, hade lässtunder, diktade, smååt och hade en och annan flirt mellan passagerare och besättning.

Något våra improhjärtan brottades med var om formen var för fast. På vissa ställen spelade vi efter ett grundmanus med ganska detaljerad regi,  till exempel i sångscenen där vi mimade till Jussi Björlings Till Havs. Var det fusk? I de lägena var det bra att påminna oss om att vi lovat publiken 1,5 timme impro utan tal. Är det under de omständigheterna »fusk« med en fast struktur, så vill jag fortfarande hävda att det är mer »fusk« att använda talspråk.

Karaktären – din fasta punkt

Att arbeta utan språket öppnade ögonen för hur ofta språket är vår, eller åtminstone min, fasta punkt, det centrala, vår go-to-guy när vi behöver en snabb lösning på scen. Utan språket är det meningslöst att leta efter smarta eller roliga repliker som tar berättelsen framåt. Istället för att lyssna efter tankar är det mer värt att lyssna efter sina känslor. Vad vill min karaktär nu? Inte i ord, utan vad vill kroppen? Gå närmare? Fly? Spela död? Att fullt ut gå in i karaktären ger en fast punkt, och ger även dina motspelare chansen att lära känna, och kunna tolka, din karaktär.

Att låta känslorna vägleda mig på scen är något jag försöker använda annars också. Men när jag stod där helt utan att få prata, märkte jag vilken krycka talspråket fortfarande är. Med språket kan du »gena« ibland, ta den enkla vägen. Skämta bort något som känns jobbigt. Utan språket har du bara dina känslor.

Nu menar jag inte att alla bara borde spela tyst impro. Språket är fantastiskt och självklart ska vi använda det på improscenen! Men att åtminstone testa på att spela tyst impro är något jag verkligen kan rekommendera, även om det givetvis inte behöver vara i en föreställning. För det finns så mycket att ta med från erfarenheten. Saker förstärks, skydd som vi normalt kan gömma oss bakom försvinner och vi tvingas arbeta med begränsningar som vi normalt inte har.

Man får mycket att även ta med sig i talimpron.

»Till havs« spelades våren 2019 på Improvisationsstudion på Skånegatan 63 i Stockholm.
På scen: Anders Flodqvist, Lena Malmsten Bäverstam, Joachim Hiort af Ornäs, Anton Tallhage, Malin Ahlgren, Magnus Paues, Anna Gustafsson, Kasper Kindlund och Annika Englund.

Koncept & regi: Martin Geijer

Bloggen om improvisationsteater
kommer till dig
med kärlek och omtanke
från Improvisationsstudion Förlag
Redaktör: Sara Beer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *