Leka död i Paris

12277064_10153163408340143_2061618549_n Caspar Schjelbred är född i Danmark, uppväxt i Sverige och bosatt i Paris sedan 1999. Han uppträder solo med föreställningen PLAN C och i grupp med The Improfessionals (konstnärlig ledare 2008-2014). Ledare av Impro Academy tillsammans med kollegan Florian Bartsch. Frilansar som pedagog över hela världen. Specialist inom fri kreativitet och fysisk improvisation (clown/mim). Elev hos Ira Seidenstein. Utbildad i vetenskapshistoria vid Université de Paris 1 – Panthéon-Sorbonne. Har skrivbordslådan fylld med poesi och existentiella anteckningar.

Leka död i Paris

Livet kan spillas ut på golvet när som helst. Dagarna och nätterna som jag trodde var mig givna kan försvinna och gå upp i evigheten innan jag ens hinner fatta vad som händer. Vem som helst av oss kan dö när som helst. Det är lätt att glömma bort. Men just nu i Paris är det svårt att inte komma ihåg det. Alla pratar om det. Alla känner någon som kände någon som…

På gatorna och kaféerna har ett märkligt lugn lagt sig. Visst skrattas det ibland. Men det ekar efter varje skratt, som att det hände i ett tomrum. Den spontana mottagligheten är liten. Folk håller ihop, men på ett tillbakadraget sätt. En lätt spänning ligger i den milda höstluften. Ingenting är över ännu. Nerverna är slitna. Är det så här vi ska leva nu?

Tankarna kretsar om samma sak. Döden – den plötsliga, den fruktansvärda. Inte döden i sig, men sättet att dö på. De skräckfyllda sista ögonblicken. Ångesten. Hoppet som försvinner. Varmt blod, människoliv, som rinner ut i mörkret och blir allt kladdigare medan det stelnar.

Jag var hemma i min lägenhet i Montmartre kvällen terroristerna slog till. Det vill säga cirka tjugo minuters gångavstånd från den närmaste katastrofen. Jag grät först dagen efteråt. Hur länge ska det då inte gå innan jag känner något – rejält – på grund av det som händer varje dag på andra ställen i världen? Jag kan inte den psykologiska matematiken. Det enda jag vet är att kroppslig närhet och praktisk kännedom betyder något.

Det är sexton år sedan jag flyttade till Paris. Staden har blivit mitt hem. Jag älskar den. Verkligen. Det förstår jag kanske först riktigt nu. Jag skulle ha varit i England och jobbat över helgen. Först hade jag varit lite besviken över att det inte blev av, men på fredagskvällen var jag lättad över att vara hemma. På plats i min stad. Precis som jag inte skulle ha velat vara någon annanstans än här i januari, förra gången allting gick åt helvete. När det händer något med den man älskar vill man vara på plats. Oavsett hur förfärligt det är.

Jag vill vara i Paris nu. Jag är i Paris nu. Jag är Paris. Det kunde ha varit jag. Det kunde ha varit mina vänner. En eftermiddag satt jag på en terrasservering i mitt kvarter, knappt tre dygn efter terrordådet, och tänkte: om det är så jag ska dö, må det vara så. Jag föreställde mig en svart bil stanna på gatan framför, det oförståeliga ögonblicket, en kraftig smäll i bröstkorgen, en isande känsla i hela kroppen, uppspärrade ögon, den oerhörda överraskningen, den absoluta klarheten, vissheten om att dö i detta nu…

Vissheten om döden, varje livs yttersta sanning – att leva mig in i den, att föreställa mig den – vederkvicker mig, motiverar och disciplinerar mig. Erkännandet av min egen stundande död skärper beslutsamheten att göra något med den tid jag har kvar, att varken slösa bort min egen eller andras, att ta bättre hand om mig själv och om andra. Att känna döden i min kropp befaller mig att leva. Inte bara överleva. Men leva som den människa jag är. Som den fria europé jag är född att vara. Som den parisare jag har valt att bli.

Måste vi känna döden inom oss för att ta vara på livet? Ja, det tror jag. Att känna döden är att känna livet. Att känna livet fullt ut är att också känna döden. Det undviker vi helst. Så långt går vi sällan i våra föreställningar. Men det måste vi börja med och bli bättre på om människor inte ska fortsätta behöva dö förrän vi ska ta hand om varandra. Och detta inte bara i vår omedelbara närhet, men på nästa gata, på andra sidan järnvägen, över hela världen.

Fordringen är att bli intim med döden. Erkänna den som en ständigt närvarande möjlighet. Göra oss föreställningar om den. Leka den. Känna den i hjärtat. Först då lever vi verkligen. Människovärdigt och i sanning. Då kan vi på allvar ta del i den skämtsamma lek som är livet självt.

_______________________________________________________________________________________________

förlagslogo

Bloggen om improvisationsteater
kommer till dig
med kärlek och omtanke
från Improvisationsstudion Förlag
redaktör: Sara Beer