Gunilla Edemo är teaterpedagog, dramaturg och journalist. Gick sin första improkurs i början av nittiotalet och har sedan dess återkommit till improvärlden med ojämna mellanrum. Har bland annat undervisat i storytelling och tillsammans med Lotta Björkman författat kursplaner för Stockholms Improvisationsteater. Var under flera år verksam som dramaturg och verksamhetsutvecklare vid Riksteatern.
I vår regisserar hon Improvisationsstudions nya föreställning »Hetero« som har premiär i mars 2017. (Från 29/1)
Under några år har jag workshopat med improvisatörer och teaterpedagoger som vill att impro ska utmana och förskjuta begränsande normer i samhället. De berättar ofta att de vill hitta sätt att undvika att hamna i gestaltningar som oavsiktligt förstärker normer och där humor görs på bekostnad av underordnade grupper. Samtidigt upplever de att det finns en paradox – innebär normkritisk reflektion en begränsning av spontanitet? Ska jag hela tiden tänka på vad jag gör på scenen? I så fall blir det väl kontraproduktivt?
När vi har mötts på golvet och utforskat de här ambitionerna, paradoxerna och farhågorna så har det ofta uppstått en längtan efter en ännu större frihet, normkreativitet, där vi tillsammans hittar sätt att gestalta alternativa världar bortom normer.
Här och nu så vill jag försöka mig på att sammanfatta ett pågående utforskande arbete i några möjliga budskap till dig som vill testa vad normkritik och normkreativitet skulle kunna innebära på improscenen. Texten ska läsas som work-in-progress. Den bygger på mina egna anteckningar innan, under och efter workshops jag hållit under åren 2011-2016 med improvisatörer och teaterpedagoger vid Stockholms Improvisationsteater, Banditteatern i Malmö, Skuggteatern i Umeå och nu senast Improvisationsstudion i Stockholm.
Utforska det sceniska arbetet på tre nivåer:
- Den personliga nivån – de specifika kroppar och erfarenheter som just ni har nu
Låt publiken och medspelarna lära känna dig: de aspekter av din kropp och dina erfarenheter som du är bekväm med att blotta och kommunicera kring. Skapa format som möjliggör att improvisatörerna presenterar (delar av) sig själva och kommunicerar med varandra och med publiken som sig själva. Gör upp med idén om den »neutrala« improvisatören som kan förvandlas till allt. Var på scenen först och främst i rollen som dig själv, med dina tillkortakommanden och erfarenheter. Var så ärlig du kan med vem du är. Men vem är du då? – det är såklart rörligt. Identitet är alltid i förhandling och förändring. Varje gång du ställer dig på scenen är unik, din kropp, dina tankar och känslor kommer att vara på nya sätt varje dag och du presenterar dig utifrån hur du upplever dig själv just nu.
- Den skådespelartekniska/berättartekniska nivån – »the making«
Ge publiken möjligheter att leva sig in i tillkomsten av karaktärerna och berättelserna. Skapa format som »metakommunicerar« om och under berättelsernas tillblivelse. Sök en scenisk praktik som kan peka på »glappen« mellan ensemblens kroppar, göranden, varandet och de karaktärer/berättelser som ni skapar. I glappen mellan din kropp (som till exempel är könad på ett visst sätt) och den kropp du gestaltar (som kanske är könad på ett helt annat sätt) så finns en massa normkreativ potential. När vi utforskar glappen så berättar vi samtidigt något om att normer kring kön inte är »naturliga« utan att kön kan göras på en massa olika sätt och att alla har tillgång till allt i »maskeradlådan«. Vi visar att normer går att leka med.
Här vill jag också understryka ett budskap jag hört flera av mina improlärare säga genom åren: Använd och hylla era misstag genom att införliva dem i berättandet, skyl inte över dem och hasta vidare utan stanna upp och undersök dem! Min kollega Lotta Björkman brukar säga ungefär så här: »om vi ska jobba normkritiskt så behöver vi uppskatta våra misstag, det är de som ger oss möjligheter att få syn på våra normblinda fläckar och utvecklas som improvisatörer och ledare«.
- Fiktionen – berättelserna
Förhåll er medvetet till flera olika dramaturgiska normer. När ni använder den aristoteliska dramaturgin (alltså den vi känner igen från folksagor, Hollywoodfilmer och klassisk dramatik) finns alla möjligheter att vara normkritisk. Det är normens dramaturgi, så den är tacksam att ta spjärn emot. Till exempel kan ni jobba med grepp som att skapa »tvärtom«-världar (se kortfilmen »Ta mig!« av Crazy Pictures så förstår du hur jag menar). Eller överdriva normer – det greppet kallas ibland för »overdisplay«, Eddie Murphys klassiska sketch »White like me« är ett exempel. Ni kan också jobba med en klassisk hämnd-dramaturgi, där den förtryckta normbrytande protagonisten triumferar på slutet (tänk Lisbeth Salander eller se trailern till »Dom jävlarna ska skjutas«. Alla de här greppen synliggör och kritiserar normer.
När ni arbetar i andra dramaturgiska paradigm (absurda, poetiska, post-dramatiska…) kan ni istället skapa fiktiva världar bortom normer, ni har då fler möjligheter att låta karaktärer flyta mellan olika positioner och identiteter. I det arbetet kan alla sådana strategier som inom den aristoteliska dramaturgin är no-no för improvisatören (whimping, blocking, cancelling, bridging …) istället bli tillgångar i berättandet. Här har ni möjligheter att vara normkreativa. Kom ihåg att bra och dåligt alltid förhåller sig till specifika kvalitetsnormer. Ta till exempel idén om att det är fel att blockera, den idén förhåller sig till en specifik kvalitetsnorm. Att tillsammans förhålla sig till en kvalitetsnorm är kreativt om den är till för att skapa en gemensam plattform i ensemblen. Men normen kan också fungera begränsande om den är outtalad eller tagen för given och därför omöjlig att omförhandla.
Teman att arbeta med i improvisationsträning
- Säga nej och säga ja
Betrakta ett nej som ett ja till något annat. Ett nej är alltid något värdefullt, det har ett budskap. Lär dig känna igen vilka blockeringar som är produktiva, som du vill lyssna på och följa – för att de är till för att säga ja till din egen (eller berättelsens) integritet. Och vilka blockeringar som du vill lyssna på för att sedan släppa taget om – för att de hindrar dig (eller berättelsen) från att utvecklas. Lyssna på och ha tillit till dina egna nej. Om ni vill undvika humor på bekostnad av underordnade grupper, så behöver ni överenskommelser om att vem som helst när som helst kan bryta en scen och backa berättelsen eller börja om helt med något nytt. Det gör det möjligt för alla i ensemblen att aktivt ta ansvar för sin egen, publikens och karaktärernas integritet. Dessutom tror jag att publiken vill umgås med improvisatörer som mår bra, har kul och respekterar varandra!
- Omvärldsbevakning
Håll er uppdaterade på det som händer lokalt och globalt som engagerar er och publiken och som ni skulle vilja införliva i ert berättande. Ta tillvara improvisationens samtidspolitiska potential för att aktivt kommentera till exempel hur makt missbrukas och hur normer begränsar. Som teaterpedagog kan du skapa övningar och idéer till format genom att läsa till exempel genusvetenskapliga eller postkoloniala texter och göra om dem till improövningar. Så gjorde jag när jag skapade min workshop Genusmaskerad som jag skrivit om här. Läs allt möjligt är mitt råd och gör det gärna med en viss respektlöshet! Ta det som inspirerar dig och lämna resten.
- Reflektion i görande
Hur kan ett samtal om skapandet pågå samtidigt som ni skapar? Reflektion kan finnas med både innan, under och efter det praktiska skapandet, fast den behöver ha olika former. Undersök det! Ta er loss från eventuella föreställningar om att reflektion hämmar skapande. Om det finns något som fungerar hämmande så är det enligt min erfarenhet ambitionen att undvika att reproducera normer på scenen. Istället: tillåt normer och föreställningar att presentera sig i ert arbete. Skapa format som gör det möjligt att stanna upp, reflektera, skratta åt er själva, välja om och göra annorlunda, tillsammans med varandra och publiken.
- Acceptans och förlåtelse
Jag hoppas att många vill fortsätta utforska normkritik och normkreativitet på improscenerna! Men oavsett hur mycket vi jobbar med det tillsammans så kommer vi nog aldrig fram till ett färdigt manifest. Alla (konstnärliga, politiska, privata) strategier är preliminära och ofullständiga. Vilka val jag än gör (på scenen, i livet) så kommer jag att både förskjuta och reproducera normer och maktrelationer. Ha en förlåtande inställning till er själva är nog mitt viktigaste budskap. Att utforska normer och sträva efter att förskjuta dem är gott nog. Det kommer att göra skillnad i era liv och i publikens liv.
_______________________________________________________________
