Vårt språkbruk avslöjar vår världsbild. Det finns en syn på lyssning som är »av« eller »på«. Lyssnar du? Jag lyssnar. Du lyssnar inte. I improvisationsteatern träder en annan syn på lyssning fram. Här pratar vi om lyssningen som en förmåga som vi kan bli bättre på. Vi kan alltid lyssna mer, observera mer, vara mer uppmärksamma.
Vår hjärna är lat
Denna syn på lyssning som en förmåga tror jag är väsentlig för improvisatören. Ett av de största hoten mot lyssning är att vi tror att vi vet, att vi fattar grejen. Vi vet vart scenen är på väg. Vår hjärna är lat och letar genvägar, och om den lyckas kategorisera vad som försiggår är det lätt att den stänger av för att spara energi. Då kanske vi missar ett misstag eller en detalj som hade kunnat vara guld värd.
För de som någon gång testat att meditera är det väl bekant att tankarna ständigt drar i väg. Vi kan inte undvika det. Men vi kan bli bättre på att ta tillbaka uppmärksamheten när det händer. Om vi noterar när det händer.
Notera när lyssningen minskar
Detta är en slags inre lyssning som vi kan öva på att notera. Inte minst när vi står i så kallad »side line« i en långformsimprovisation. Vi måste hålla koll på när vi stänger av den aktiva lyssningen. Här kunde jag ändå inte undvika den binära formuleringen! Den är så djupt rotad. Jag borde säga »notera när lyssningen minskar«.
Vad lyssnar vi efter? Det beror på spelstil. Vi kan vara uppmärksamma på misstag, när rutinen bryts, mönster och teman, karaktärens motivation. Beroende på vilken stil vi vill åt så kommer vi att notera olika element i scenen som är spelbara. Här kan man med fördel följa sin nyfikenhet och välja vad man väljer att fördjupa sig i.
Vi kan omöjligen ta in allt, men vi kan sträva efter att ta in mer.
Martin Danielsson
Martin håller flera kurser på Improvisationsstudion och leder vårt house team Top Dog Improv. Han är också medlem i gruppen The Splash och driver Stockholm Improv Comedy Club i Gamla stan.
