Improvisatören Martin Danielsson funderar över hur vi kan göra varandra trygga och fria att kasta sig ut på scen. Hur kan vi komma förbi artighet och uppmuntrande klyschor och finna och finna en väg till äkta stöttande och lyhördhet?
”Om jag råkade prutta på scen, skulle ni säga att det var ni?”
Den frågan ställdes på en uppvärmning vi hade med vår improgrupp The Splash nyligen inför en show, som en roligare och mer specifik variation av ”jag har din rygg”. Vi alla kunde med ett leende skriva under på att ja, det skulle vi. Jag upplevde att vi blev lite extra samspelta den kvällen på scen.
Ibland kan fina ord sägas så ofta att de förlorar sin betydelse i våra öron och blir till floskler. ”Jag har din rygg” liksom ”jag älskar dig” måste visas. Annars kan vi i värsta fall sluta tro på det, och i bästa fall urvattnas det till en artighetsfras.
Artighet: Något som lärs ut som en väg in i faktiskt gott beteende. ”Dela med dig” som en väg in i faktisk givmildhet och generositet, ”Säg tack för maten” som en väg in i faktisk tacksamhet och uppskattning. ”Säg Ja, och” som en väg in i faktiskt stöttande, rygghavande, bejakande och uppskattande av medspelarens förslag.*
Artigheten behövs inte om det goda beteendet, Moralen, finns. Att vara trevlig kommer automatiskt som gott beteende. Och på en högre nivå kanske det goda beteendets principer och ledord inte behövs om ren kärlek finns, det goda beteendet kommer ur kärlek. Vi går från ”Ja, och”, till ”Acceptans och Adderande”, till ”Jag älskar ditt förslag och jag vill bidra med min kreativitet för att det inspirerar mig så mycket.”
För att visa att man har någons rygg måste det finnas något att stötta. Med sårbarhet blir det lättare att ta emot sin medspelares kärlek. När man tar ett kliv in i det okända, och till exempel bidrar med något till scenen som man inte är helt hundra på, istället för en färdig idé som man känner sig säker på, blir känslan mer euforisk när ens medspelare fångar upp det och gör något bra av det. Detsamma gäller misstag när det fångas upp som ett lika värdefullt förslag. Ibland har jag känt att jag kan göra vad som helst på scen när jag spelar med en ensemble, för att precis allt fångas upp och tas hand om. Då är det som att allas behov av individuella prestationer smälter bort, lite som hur kärleksrelationer kan upplevas som att två blir en, sägs det.
Med andra ord, om du känner tillit till din grupp kanske du inte behöver hålla inne den där prutten nästa gång.
Martin Danielsson
*Ett tack till min mentor Anders Fors för idéerna om kopplingen mellan impro, artighet och moral.
Martin Danielsson
Martin är medlem i gruppen The Splash, driver Stockholm Improv Comedy Club i Gamla stan och är kursledare på Improvisationsstudion.
