Micke Blomqvist är frilansande skådespelare, regissör och improvisatör. Han har spelat i flertalet föreställningar för Stockholms improvisationsteater, Improvisation & co, Presens, Improvisationsstudion och International Theater Stockholm. Tillsammans med Frida Sundström startade han 2005 Improverket. Micke har hela tiden vid sidan av impron arbetat med manusteater, där han främst har spelat men även skrivit och regisserat. I vår kan du se Micke i föreställningarna »Stockholmare« och »Lost in Translation«.
Att ställa sig på en scen utan att veta vad du ska säga eller göra, kräver trygghet. Ju tryggare du är desto bättre blir du som improvisatör, eftersom du då kan vila i situationen och hos dina medspelare.
För att nå den där tryggheten får vi hjälp av att acceptera. Genom att acceptera oss själva, lär vi känna oss själva med alla våra styrkor och svagheter, vad vi t.ex. associerar till när vi hör ordet ”banan”. Vi lär oss också att acceptera andra, deras associationer och deras styrkor och svagheter. Vi accepterar varandra och då kommer tryggheten.
»banan?«
Detta accepterande kan många gånger ta över hela ens scenpersonlighet och alla karaktärer vi tar oss an. Vi har alla sett det. Två improvisatörer som spelar en scen som om de vore samma karaktär. De har accepterat den andres kroppsspråk genom att kopiera det. Samma sak har hänt med rösten, tempot, statusen, känslorna och så vidare.
Som två femåriga bästisar som har sugits in i lekens förtrollande värld. Detta kan absolut vara underhållande att titta på, men bara en stund.
»banan…«
Vilka verktyg kan då hjälpa oss bort från »kloner-leker-i-bubbla«-impro?
Jag tror att det är skådespelarens, dramatikerns och regissörens verktyg.
Som improvisatör är du: förutom »bästis«; dramatiker, regissör och skådespelare när du står på scen. Du skapar repliker och händelseförlopp, du gör val utifrån dina medspelare om var på scenen du ska vara, vilka känslouttryck som ska få fritt spelrum och vilka som ska stängas inne, hur din relation till de andra är och när tystnad är det tydligaste språket m.m.
Jag tar ett snabbt kliv in på scenen och säger direkt:
»Älskling, nu är jag hemma!”
»Tack!« ropar regissören. »Du spelar inte, du informerar bara. Vad vill du säga med repliken?«
»Typ, här kommer jag, så göm alla hemligheter. Jag är rädd att hon har en älskare.« säger jag.
»Spela fram det. Vi tar det en gång till.«
Tänk att få ta det en gång till och förbättra.
Möjligheterna att utveckla sitt skådespeleri i impro har sina begränsningar då vi aldrig tar det en gång till, utan ständigt skapar nytt.
Jag tror improvisationsteater och manusteater behöver varandra.
Genom att arbeta med en redan färdig text och en regissör lär du dig att analysera en text, att jobba fram en karaktär som stärker regissörens vision, att förstå hur regi kan förändra en scen totalt och vad dina begränsningar och färdigheter är som skådespelare.
Mitt råd till dig som vill bli en duktig improvisatör är alltså att spela manusteater också.
Och till dig som vill bli skådespelare och spela med manus: Lär dig improvisera! Det är i nuet magin finns oavsett förberedelser.
Jag öppnar dörren, kliver in. Jag stannar upp, står tyst en stund som om jag hör något. Jag smyger ut igen, stänger dörren försiktigt för att sen öppna den med ett ljudligt ryck.
Jag sjunger: »Var nöjd med allt som livet ger…«
Min blick flackar mot trappan upp till andra våningen. »Älskling! Nu är jag hemma!«
Utan att vänta på svar fortsätter jag sjunga: »Om frukter dig lockar, banan eller bär…«
