Lotta Malmhester skriver i bloggen och delar med sig av några tankar efter kursen »Gender and Genre« med Patti Stiles
Vi är människor. Kanske är det så jag skulle vilja sammanfatta tvådagarsworkshopen med Patti Stiles hos Improverket på Andra Lång i Göteborg för ett par veckor sedan. De sista anteckningarna i mitt anteckningsblock säger just detta: »Titta på riktiga människor för att gestalta män och kvinnor. Människor – inte kön.« Det är efter att vi jobbat en stor del av dagen med listor (Keiths gamla hederliga listor!) och ser att egenskaper och beteenden inte hör till ett visst kön. Patti Stiles har tagit som exempel att vi alla skulle kunna göra listor på våra egna mammor och det skulle bli en rad olika människor och inte framför allt en likadan »kvinna«.
Jag tänker på den där reklamfilmen för bindor där personer i olika åldrar och kön ombads att springa som en tjej. (Som om alla tjejer springer på samma sätt.) De flesta i reklamfilmen sprang fjantigt med flaxande armar och ben. Några vickade på huvudet och någon ville skydda sitt hår. De yngre flickorna gjorde inte det. De sprang det fortaste de kunde. Tack och lov.
Vad det sitter hårt ändå, vår föreställning om kön, trots att vi inte själva ser oss eller våra vänner på det sättet, som framför allt eller bara en kvinna eller man. Hur ofta, under repen inför Hetero – improviserad humor om heterosexuella och deras vanor, började jag inte kalla mig själv och mina medimprovisatörer vid mansnamn bara för att vi spelade på maskulinitetsklichén? Till och med när vi medvetet skulle vara kvinnor (»oss själva«) med sådana (inlärda) beteenden som klassas som maskulina, hette jag plötsligt Berra och stod och pinkade mot ett träd.
Jag ser det hända under denna helgkurs också. Svårigheten att spela på till exempel sin sårbarhet utan att plötsligt börjar tala om sig som en kvinna. Kampen för att inte kalla hjälten eller chefen för han eller »sir« oavsett vem som spelar den rollen.
Det mest spännande under denna helg var arbetet med film noir. Vi studerade de återkommande karaktärerna i denna genre: den försupna detektiven, den omhändertagande sekreteraren och femme/homme fatale och titta på hur dessa stereotyper agerade och vilka egenskaper de hade. Det var så häftigt att se till och med en homme fatale kan gestaltas av en man med samma egenskaper som en femme fatale: användandet av sexualitet för att får som en vill och om inte det går spela på sårbarhet och hjälplöshet. Det föreföll dock vara svårare, eller mer ovant, för killarna i kursen att spela dessa egenskaper/beteenden än det var för tjejerna att spela på maskulina sätt att vara. Vi kvinnliga improvisatörer har väl mer vana och det blir heller inte ett statusfall för en kvinna att agera ut det maktspråk och den status som kommer med maskuliniteten.
Det är lätt att man blir lite snurrig av allt detta. Vad är egentligen vad. När jag jobbar med status i mina kurser får jag rätt ofta frågan om manligt och kvinnligt kroppsspråk. Det är en knivig fråga. Om jag generaliserar så finns det skillnader mellan kvinnors och mäns kroppsspråk. Efter år av inlärda kroppsspråksmönster visar vårt kroppsspråk hur vi inordnar oss i de rådande hierarkierna, det vill säga även i patriarkatet. Män har ofta ett kroppsspråk med fler högstatusmarkeringar. Vissa kvinnor i mina kurser upplever att de signalerar maskulinitet istället för (eller kanske hellre: även) högstatus när de intar det fysiska högstatusuttrycket.
Detta blir också en diskussion under Patti Stiles kurs. Vad är ett maskulint kroppsspråk och vad är »bara« högstatussignaler? Diskussionen glider också in på att kvinnor behöver slåss för en högstatusposition medan män på ett annat sätt ges hög status. En kvinna i gruppen säger att hon hela tiden söker efter förutsättningar för att få delta. (Ohyggligt sorgligt!)
Det är inte lätt att botanisera i allt detta och inte heller lätt att se till människan istället för till könet – vilket vi gör mer när vi lär känna en människa. Vi behöver ta med detta när vi gestaltar personer på scen: Vara riktiga människor med riktiga egenskaper. Vi kan alla gestalta alla typer av beteenden. Och så måste vi alla bli bättre på att ge status oavsett vilket pronomen personen bär, ge status både på och utanför scenen.
