‹ Tillbaka

Två böcker – det levande arvet

Våren 2023 publicerades en ny svensk upplaga av Augusto Boals De förtrycktas teater. Vid samma tid gick 90-åriga Keith Johnstone, som skrivit Impro – improvisation och teater, ur tiden. Dessa två nu framlidna teatermän, båda födda på 1930-talet på varsin sida av jordklotet, har på ett grundläggande sätt påverkat vår syn på teaterns praktik och syfte. I sina böcker har de delat med sig av sina tankar och metoder till flera generationer av skådespelare, regissörer och teaterpedagoger världen över.

Vid omläsningen påminns jag om varför de här böckerna sitter i ryggmärgen på så många idag verksamma inom teatern. Det gemensamma är deras passionerade och högst personliga tilltal. Det är antagligen också därför de blivit en del av en teaterkanon tillsammans med böcker av Stanislavskij och Brecht.

Deras idéer och teatern

Samtidigt har deras idéer delvis fallit i glömska eller snarare börjat tas för givna och kanske till och med marginaliserats. Teaterns uttryck söker sig ständigt fram i gränslanden mellan politik, pedagogik och psykologi. Men det finns en skräck för att det här sökandet kan ha en negativ inverkan på den konstnärliga kvaliteten. Forumteater och teatersport anses inte vara riktig teater. Psykodrama och dramapedagogik anses höra hemma inom vården och skolan.

Boal och Johnstone kom båda från en traditionell västerländsk teatertradition. Men Boal engagerade sig i kampen mot analfabetism, fattigdom och diktatur i sitt hemland Brasilien och senare i exil. Johnstones idéer präglades av uppväxten i ett krigshärjat Storbritannien – där kvardröjande viktoriansk moral påverkade unga människors uppväxt och statlig censur kontrollerade teaterscenerna.

Handgripliga övningar

Båda böckerna är framförallt användbara på ett handgripligt sätt. Både Boal och Johnstone har samlat konkreta övningar som de utformat och använt i sin praktik. Det har gjort att otaliga regissörer, skådespelare och teatergrupper lyckats frigöra en egen kreativitet och stil, som öppnat upp ett nytt sätt att skapa berättelser och möta publik. Men böckernas olika ärenden skiljer sig åt. Johnstone vill förändra skådespelarens arbete och i förlängningen teatern i stort medan Boal vill förändra människan genom teatern och därmed samhället.

Augusto Boal i New York 2008 foto: Jonathan McIntosh

De förtrycktas teater publicerades först 1975 och kom ut på svenska 1979. I boken gör Boal en marxistisk analys av hur teatern fungerar, med fokus på vem som har kontroll över produktionsmedlen och hur makten och staten tjänas av det han kallar »det aristoteliska tvångssystemet«. I ett svep genom teaterhistorien läser Boal lusen av Aristoteles. Han går tillbaka till teaterns ursprung i karnevalen med performativa spektakel där alla deltog, och beskriver hur det sedan gjordes en åtskillnad mellan skådespelare/kör och publik – vilket ledde till att skådespelarrollen alltmer skildes från publiken.

»Katharsis« pacificerar publiken

Boal dissekerar begreppet »katharsis« och ser det som något som pacificerar publiken. Han är kritisk till synen på skådespelaren som ställföreträdare för publikens tankar och känslor. Han vill aktivera publiken. I de senare kapitlen beskriver Boal olika övningar och tekniker han arbetat med och introducerar bland annat begreppen »tidningstexter«, »osynlig teater« och »corriega-systemet«. Men centralt för hans teaterfilosofi är att en teaterföreställning ska fungera som »en repetition inför revolutionen«.

Keith Johnstone foto: Dale Dudeck (courtesy of the Global Improvisation Initiative.)

Impro – improvisation och teater publicerades 1979 och kom i svensk översättning 1985 och överträffar de flesta andra böcker som skrivits i ämnet. Boken är skriven utifrån  egna erfarenheter och upplevelser av livet och teatern. Samtidigt beskriver han banbrytande tekniker för att utforska de begrepp han ser som centrala inom improvisationsteatern och scenkonsten i stort – spontanitet, acceptans och status. Johnstone menar att alla människor har en förbluffande stark fantasi som kan frigöras, och att det undermedvetna är en källa att ösa ur snarare än att vara rädd för. Han framhåller att som skådespelare är relationen till ens medspelare på scenen det viktigaste. Johnstones syn på publiken är (till skillnad från Boal) en metafor som inte är särskilt revolutionär. För Johnstone är publiken »an intelligent beast that needs to be tickled« (»ett intelligent odjur som man ska kittla«).

Regissören och lärarens roll

Men det som framförallt påverkat teaterns praktik – i de många länder där de varit verksamma – är deras gemensamma syn på regissörens och lärarens roll. Det handlar aldrig om att leda utan om att sätta igång processer hos ensemblen, skådespelarna och eleverna. Deras övningar, lekar, tekniker och format utgår från denna grundsyn. Det har världen över haft stor betydelse för den moderna teatern och dess utveckling.

Artikeln är en förkortad version av en artikel publicerad i Teatertidningen nr 4/2023.

Sara Beer

Sara Beer är frilansskribent, dramatiker och pedagog. På Improvisationsstudion håller hon kurser i improvisationsteater och att skriva dramatik. Hon är också redaktör för Impromagasinet.

Dela den här artikeln med någon på...
Fyra skickliga skådespelare och en musiker improviserar teater på nonsensspråket gibberish på en scen. Maria Olofson, Lotta Malmhester, Ana Stanisic, Micke Blomqvist och Martin Danielsson är iklädda mörk scenkostym. Improvisationsteater på Improvisationsstudion i Stockholm.

‹ Föregående artikel

Den muntliga traditionen

Nästa artikel ›

Lyssning är inte binärt
Artikel tillagd till varukorg.
0 artiklar - kr