Utan publik är en föreställning ingen föreställning. Inom textteater, dans, performance, opera och så vidare finns det oftast en överenskommelse; vi vet att dom på scen vet att vi är där i publiken och vi vet att dom vet att vi vet att dom är där, på scen alltså. Men som publik förväntas vi oftast sitta still, stänga av mobilen, inte prassla med godispåsar eller hosta och att applådera när det är slut. Det teoretiseras om att det finns ett givande och tagande mellan scen och salong, men egentligen… Not so much, va?
Inom improvisationsteatern gör vi en grej av att involvera publiken. Kanske mest för att bevisa att det faktiskt är improviserat. Att vi inte repat in den föreställning dom ska se. »Den här föreställningen har aldrig spelats förr och kommer aldrig spelas igen«.
Sällsynt att publiken somnar
Men det är en stor tillgång att få värma upp publiken, att fråga efter förslag eller till exempel intervjua om deras vardag som en del av att skapa föreställningen. Vi har då en chans att sätta oss i kontakt med publiken och fånga deras engagemang direkt. Det är väldigt sällsynt att någon i publiken somnar under en improföreställning. Publiken kan tycka att det är underbart och imponerande eller bara uselt. Dom kanske tycker att det är helt ok, men dom kan också tycka att det är lite pinsamt obekvämt att se improvisatörerna kämpa med sina karaktärer och ta alla risker med att producera kreativ scenkonst i realtid.
Frågan är hur vi bäst tar till vara vår högst potenta möjlighet att få med oss publiken när vi spelar improvisationsteater. Tyvärr blir impron ofta en intern angelägenhet för dom som spelar och andra improvisatörer med en förförståelse för tekniker och format. Och att det kan stänga ute publiken. Det här gäller förstås all scenkonst, men kan bli särskilt ironiskt när det gäller impro (som ska vara så jädrans inkluderande.)
Slarva inte bort chansen
Det gäller att inte slarva bort chansen att göra det mesta av publikens förslag. Ofta gör vi det genom att slentrianmässigt fråga efter en grönsak och sen spela en habil akt på 45 minuter med vaga anspelningar på rotfrukt.
Ni förstår att jag raljerar. Den akten kan bli amazing.
Men tänk om man verkligen ger publiken chans att inte bara komma med förslag man hört tusen gånger förr. Att man ger sig tid att lära känna publiken utan att den känner sig utsatt eller dum och plump. Att vi ger oss in i den här processen tillsammans för att skapa den scenkonst som verkligen kan spela skiten ur ”vanlig” teater.
Ställer man frågor till publiken som verkligen sätter igång fantasin, minnen och känslor kan man få fler överraskande och inspirerande svar. Till exempel: Tänk på en släkting som du inte träffat på länge. (Ge publiken ett ögonblick att tänka efter). Vad jobbade släktingen med? eller Tänk på en resa du gjorde när du var liten. (Samma betänketid) Vart åkte du?
Det här kanske inte är världens bästa förslag. Men ni fattar. Visst går det att utveckla?
Den unika komponenten i impro
Poängen är att det är viktigt att alltid ha publiken med i beräkningen. Och inte vaska den unika komponenten i impro. Det är den lyckade kontakten som gör en föreställning magisk för alla – både scen och salong.
Avslutar med ett par kända citat:
»The audience is a friendly beast that needs to be tickled«
Keith Johnstone
»Publiken är de vi skildrar, inte de vi säljer biljetter till«
Suzanne Osten
(Bilden ovan är tagen från ett kampanjmaterial för föreställning Publiken av Gabriel Garcia Lorca i regi av Suzanne Osten på Göteborgs stadsteater 2009)
Sara Beer
Sara Beer är frilansskribent, dramatiker och pedagog. På Improvisationsstudion håller hon kurser i improvisationsteater och att skriva dramatik. Hon är också redaktör för Impromagasinet.
