Robert Weitz är improvisatör, regissör och konstnärlig ledare på Improvisation & Co sedan 2004. Han introducerade Internationell Impro på engelska, teckenspråks-impro, tolkade föreställningar och begreppet Improv Comedy till Sverige och startade den första svenska Improvcomedy klubbscenen. Kombinerade smak och musikal med föreställningen ”Choklad”.
För mer info: www.improco.se
Jag satt för inte allt för länge sedan och tittade på en improviserad show som jag tidigare varit del av och var laddad. Nu skulle jag kanske få uppleva hur det är att vara publik och dras in i euforin av att folk på scen hittade på i nuet och på plats, på det sättet jag kände det när jag stod på scen och glänste i publikens kärlek. Publiken var lika laddad som vanligt och jag satt framåtlutad för att delta. Kanske var det mitt ego som inte kunde förstå varför uppmärksamheten inte var riktad mot mig, men jag säckade gradvist ihop under föreställningens gång och till slut satt jag med en klump av ångest och hörde hur publiken drogs in i en halleluja-stämning, väl medvetna om deras roll och hur bra dom spelade den, men jag var lämnad utanför.
Varför, tänkte jag, varför har jag investerat så stor del av mitt liv i en masshysteri och plötsligt framför mig såg jag mig själv som en ganska dålig skådespelare som med ironisk distans och ett fördolt dollargrin, kom dragandes med samma skämt om och om igen, och dessutom påstod att det inte var förberett och att vi hittar på allt i stunden? Jag satt där och visste att dessa tekniker redan var gjorda veckan innan och med nästa exakt samma resultat.
Kallsvettig och skamfylld över att insett att det jag gjorde var ett upp-puffat skämt, baserat på min egna förstorade självbild och ett bedrägeri mot den spontana idén, slogs jag av att det kanske var egot, precis mitt ego som ställde till det. När jag gått upp på scen vill jag att publiken ska tycka att jag är skicklig… Är det vad vi gör? Bekräftar våra ”skills”på scen och får folk att komma och beundra oss, när vi gör halvtaskiga scener. Är vi bara lata scenpersonligheter som inte orkar göra rätt för oss eller är impro mer än detta. Jag vill tro att det är det.
Så frågan jag ställer er är: Vart är improvisationsteatern på väg? Den första frågan jag skulle vilja ställa improvisatörer är, vad vill du med din impro? Vill du bli beundrad för att du kan stå på scenen och leverera skämt i nuet, eller för att du kan prata gibberish så väldigt bra så att folk tror att du nästan pratade det språket. I sådana fall använder man impro som ett skyddsnät ifall man skulle misslyckas. Och det kan det få vara. Jag skulle vilja hylla misstagen istället för skickligheten. För mig är det misstagen och hur vi hanterar dem som ger själva näringen till improvisationsteatern, till spontaniteten och till samarbetet. Det är det som är skillnad mellan vår konstform och andra som väljer att förbereda sig ännu mer noggrant och jag menar inte att man inte ska förbereda sig. Jag vill bara inte att förberedelsen blir målet istället för misstaget. Min dröm är att publiken lockas in i föreställningen och känner sig lika delaktig som dem som är på scen, att föreställningen är lika nervpirrande och oförutsättningsbar som den spontana idén kan vara. Stoppa gärna in improvisationsteatern i en form, lång eller kort, men lek med formen och improvisera bara det som faktiskt hänt i rummet där publiken är. Jag skulle vilja se modigare improvisatörer och modigare format, fler fiaskon och fler succéer och gärna allt detta samma kväll och föreställning.
____________________________________________________________________________________________________________
kommer till dig
med kärlek och omtanke
från Improvisationsstudion Förlag
redaktör: Sara Beer