Zoompro – en länk till livet

När improvisationsteaterns flyttar ut på nätet blir det kanske alltid som man tänkt sig.

Igår när jag ledde mitt senaste kurstillfälle på Zoom (Zoompro, som vi lite skojfriskt kallar det) valde jag som vanligt att inledningsvis dela upp kursdeltagarna i Breakout Rooms. Ett perfekt sätt att värma upp inför de andra improvisationerna som vi gör i helgrupp. Sorgligt nog försvann ett av rummen. Jag gick in för att besöka det flera gånger och jag kunde se i text att rummet existerade och vilka som var där, inklusive mig själv, men jag kunde inte kommunicera med dem. I de andra rummen kom jag in och kunde se hur presenter överlämnades och karaktärer improviserades fram på löpande band, men Room 1 var och förblev obesökbart för mig. Jag tänkte att det nog skulle lösa sig och lät paren jobba på, skrev lite nya instruktioner till alla deltagarna i alla rum och besökte de grupper jag kunde för att se hur det gick och för att få mig några skratt. Tills det slog mig att rummet, Room 1, som jag inte kunde se, kanske inte heller fick mina meddelanden. Höll de fortfarande på med den första övningen? Jag bestämde mig för att kalla tillbaka alla kursdeltagarna och fortsätta impra i helgrupp istället. Och gjorde så, stängde rummen och bad alla återkomma.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Framtidimpro-3234.jpg
Var är ni?

Sedan satt jag där, i ”samlingsrummet” och stirrade på mig själv. Mitt förväntansfulla nylle upptog hela skärmen. Jag väntade och väntade. Jag såg att under ikonen Participants stod det bara ”1”. Det var jag. Var var de andra? En kort sekund drabbades jag av Sci Fi-rädsla. Tänk om mina kursdeltagare nu för alltid var fångade ute i Cyberrymden, tänk om de var bundna att göra ”Vad är det?” i evigheters evigheter. Nog för att impro är kul men ändå. Mitt ansiktsuttryck började förändras, bli lite undrande, jag tittade ner och klickade hit och dit på Breakout Rooms – men inga rum fanns längre kvar. Jag mötte min egen blick och såg att den var sorgsen. Så ensamt. Kanske är det ändå höjden av ensamhet, att Zooma med sig själv?

Jag väntade ett tag till men sedan avslutade jag mötet och skapade ett nytt. Jag la ut den nya inloggningen och i tur och ordning droppade mina, kära kursdeltagare (mina kära, kära, kära, älskade kursdeltagare!) in igen. Jag var så glad att se dem.

Ja, så gick det igår. Vad har jag lärt mig av detta? Att jag tappar den kontroll jag annars har i mina IRL-improkurser (jag har i alla fall inte varit med om att improvisatörer försvunnit) men i dessa coronatider är jag ändå väldigt glad över att kunna träffa – se! och höra! – mina kursimprovisatörer och jag är (numer) tacksam över att de inte försvinner ut i någon onåbar eter.

Lotta Malmhester, improvisatör och kursledare på Improvisationsstudion och – med lite god vilja – på Zoom

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är förlagslogo.jpeg
Bloggen om improvisationsteater kommer till dig
med kärlek och omtanke från Improvisationsstudion Förlag