Zoompro – nu snackar vi!

”Impro på nätet är mycket bättre än ingen impro alls”, tycker de två improvisatörerna och tillika kursledarna, Annika Englund och Lotta Malmhester. Lotta sammanfattar här samtalet de haft om sina erfarenheter kring att Zoompra.

”Som inbiten improvisatör ändå få utlopp för sitt improsug” säger Annika Englund när vi börjar vårt samtal om improvisationsteater över nätet. Både Annika och jag jobbar som improvisatörer och kursledare på Improvisationsstudion och vi enas direkt om att nätimpro ändå är ett bra substitut till att ses på teatern och så mycket roligare än att inte ses alls.

Nu i dessa tider av social distans är det flera improvisationsteatrar som håller både kurser och ger föreställningar på internetbaserade konferensplattformar. Annika, jag och många med oss använder plattformen Zoom och därav det nyskapade ordet zoompro – zoom och impro ihopdraget. Jag märker hur vi helt naturligt också gör om ordet till ett verb, att zoompra.

Hur funkar det då egentligen att zoompra?

Till att börja med är det ju det där med tekniken. Inte bara det att improvisatören ska ha tillgång till fungerade teknik utan ett hinder kan också vara att man inte känner sig helt bekväm eller att man till och med har ett rejält motstånd av olika anledningar mot detta sätt att kommunicera. En annan typ av tillgänglighetsproblematik uppstår, påpekar Annika Englund. Jag berättar hur min blick under ett zoompropass rätt ofta går till bilden av mig själv och att jag kontrollerar hur jag ser ut. Det är inte helt lätt att släppa taget om ditt ego, din självbild och din personlighet för att leva sig in i fantasins värld när du ständigt möts av din spegelbild.

För det är ju en helt annan sak att improvisera över nätet, att inte dela samma fysiska rum, att inte kunna läsa av varandras kroppsspråk på alla de sätt vi gör när vi möts IRL. Vi funderar över skillnaden mellan zoompro och att improvisera i samma rum och Annika tycker att när man ses IRL skapas också en gruppidentitet som bidrar till hur vi läser av varandra och samspelar. I nätimpro finns alltså svårigheter med inlevelseförmågan, uppfattningsförmågan och samspelet. Jag lägger till att jag ändå blir full av beundran för min kursdeltagare som hemma i sitt eget sovrum eller arbetsrum lever sig in i de mest galna improvisationer trots att partner och barn finns i samma byggnad och undrar vad mamma håller på med när hon skriker att ”Frisören har rakat av mitt hår!” bakom en stängd dörr.

Vi tänker att mycket säkert är en vanesak. Ju mer du zoomprar desto mer kan du släppa taget om din självmedvetenhet. Att be övriga deltagare släcka ner sin bild men att behålla ljudet på hjälper till att skapa gruppkänsla eftersom deras skratt då hörs och hjälper de aktiva improvisatörerna att tro på situationen och ha roligt i den.

Det finns mycket kvar att utforska inom zoompro. Som till exempel hur vi kan utnyttja bilden bättre. Hur kan vi göra entréer och sortier? Jag berättar hur en av mina kursdeltagare gestaltar en tandläkare genom att titta ovanifrån in i kameran och det känns obehagligt verkligt. Jag kan inte hålla mig för skratt när Annika testar att dyka upp nerifrån rutans underkant eller när hon förvånat och lite oroligt kikar in från sidan. (Är det bäbisen i mig som fortfarande älskar tittutleken?)

Spacework och mim verkar funka mindre bra, illusionen försvinner lätt, men rekvisita funkar bra. Hur kan vi jobba med avstånd? Ett stort finger som pekar in i kameran medan personen är liten i bakre delen av rummet – vad ger det för känsla? Att peta killen på affischen i bakgrunden i näsan funkar som illusion men kan det användas på något annat sätt än som ett gag?

Finns det några fler knep för att hitta sin improlust på Zoom? Hur kommer man i in i rätt zoompromood? Alltså, en bra grej är ju att bara den att få syn på varandra. Man blir ju så glad av att ses även om det inte är i samma rum. Jag berättar att jag brukar inleda varje kurspass med en övning där vi säger varandras namn vilket jag tycker funkar bra för att hitta varandra och närvaro. Sedan, att hitta lekfullheten och experimentlustan: ”Tror ni att Älg-älg-älg funkar? Ja, nej, eller, va? Jo det funkar! Fast på ett helt annat sätt.” Annika har testat alla möjliga improtekniker: dubbing, gibbersch, liftaren (i internetkonferensrum), ljudeffekter, textremsor, high ten, alfabetsleken, jag är, två-i-en-röst. Jag har också testat high-ten med mina kursdeltagare och det blir jättebra scener som vi sedan bygger vidare på. Att göra ”high-ten”-klappen mot skärmen och säga ”High ten!” funkar och ger energi till scenen. Att vara extremt tydlig med var och vilka man är underlättar när man zoomprar. Vi tycker generellt det är bättre att vara två improvisatörer i scenerna än fler, annars är det lätt hänt att tappa lyssningen och att prata i mun på varandra.

Vi enas om att det är kul att zoompra även om vi föredrar IRL-impro. Vi har fortfarande mycket att lära av denna improform, som nog ändå måste ses som en egen sådan. Finns det några fördelar med zoompro så som vi känner till den än så länge? Ja, jo, det är väl det att man kan göra den hemifrån utan risk att smittas eller smitta någon med Covid-19…

Hur länge kommer coronakarantänen att pågå? Kanske sitter vi här igen om några år och pratar om improvisationsteatern på nätet och ser tillbaka på detta samtal och dessa tankar som skrattretande okunniga och naiva. Kanske är vi 2022 internetimproproffs som verkligen förstår att utnyttja konferensplattformen, skärmbilden och tekniken till fullo för den spirande improvisationsteaterlustan.

Samtalet nedskrivet av Lotta Malmhester

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är förlagslogo.jpeg
Bloggen om improvisationsteater kommer till dig
med kärlek och omtanke från Improvisationsstudion Förlag