Det finns tre tongivande röster som inspirerat mitt sätt att arbeta med och tänka kring improvisationsteater. De kommer från olika delar av världen men undervisar med ungefär samma tonläge. De viskar mer än ropar och bjuder in snarare än instruerar, skriver Annikki Englund, improvisatör och pedagog i Impromagasinet.
När scenen drivs av gruppens rörelse
Beatrix Brunschko är en österrikisk skådespelare och improvisatör verksam vid Schauspielhaus Graz, en av Österrikes mest välrenommerade teaterscener, där hon undervisar i vad hon kallar emergent ensemble work. Det är ett arbetssätt där scenen inte drivs av individens idéer, utan av gruppens gemensamma rörelse. Jag träffade henne 2017, och det blev en vändpunkt i mitt eget improviserande. Jag insåg att jag älskade hur karaktär och berättelse kan födas i tystnad och i ett intensivt, men lågmält, samarbete med hela ensemblen. Att scenen inte tillhör individen. Att det varken är din eller min idé, utan vår gemensamma. Att när vi är fullständigt närvarande, så händer det, utan att vi måste göra. Jag slutade tvärt att “hitta på” och började lystet följa andra istället.
När tystnad och vardaglig mänsklighet bär scenen
David Pasquesi har jag skrivit om förut. Han är en amerikansk skådespelare och improvisatör, i improsammanhang mest känd som ena halvan av duon TJ & Dave, där han tillsammans med TJ Jagodowski visar vilka mirakler som händer när man verkligen tar sig tid på scen. Deras improvisationer är långsamma, enkla, mänskliga och fullständigt hypnotiska. Pasquesi låter tystnad och vardaglig mänsklighet bära scener. Ingen stress. Inga skämt. Inga karaktärer. Inga situationer. Bara du och jag i ett rum. Att lyssna och sen lyssna ännu mer. Att stå i tystnaden utan att fylla den. Att låta relationen få uppstå istället för att konstruera den. Och att inse att det räcker. Det har förändrat mitt sätt att spela och egentligen hela min syn på vad impro kan vara.
Magisk realism, rytm och spacework
Felipe Ortiz är en colombiansk improvisatör, clown och fysisk performer. Han har en bakgrund inom cirkus, rörelse och musikalitet och kombinerar fysiska uttryck med improvisationsteater. Han undervisar ofta i magisk realism, rytm och spacework.
Jag träffade honom någon gång före pandemin. Och igen efter. Han lärde mig (oss) att kroppen ofta vet innan huvudet gör det, och att ett enda steg över scenen kan säga mer än tre repliker. Att låta kroppen ta plats före tanken. Och att rytm, ljud och rörelse är lika mycket berättelser som vilken replik som helst, ibland mer. Han menar också att jag (vi) inte måste förstå allt som händer i en scen. Jag kan bara falla och skratta (bokstavligt eller bildligt, valet är mitt). Sedan dess har jag alltid improviserat med kroppen på ett eller annat sätt – med spacework, rytm, musik och rörelse i någon form, om så bara i mimik eller en ny plats på scenen.
Ett sätt att spela, ett sätt att undervisa
Tillsammans har Beatrix Brunschkos, David Pasquesis och Felipe Ortiz undervisning på ett sätt smält ihop och blivit till min egen improfilosofi. Det är inte en metod utan mer en riktning. Ett sätt att spela och ett sätt att undervisa, som bygger på tillit till att det lilla bär och en förkärlek till att gå på det som känns, mer än det som syns. På att kropp och stillhet, rörelse och tystnad, rytm och lyssnande kan bära hela berättelsen. Om vi bara vågar stå kvar en liten stund till.
Annikki Englund
Annikki är improvisatör och pedagog. På Improvisationsstudion håller hon både fördjupningskurser och produktionskurser.
I höst håller hon en ny kurs – Power of the moment – utifrån sin improfilosofi.
Dessutom är hon en gudabenådad illustratör.
