Älskade hatade misstag

Lotta Malmhester har arbetat med improvisations- teater i över 20 år på olika teatrar och med olika grupper. Hon har improviserat i mängder av olika sammanhang och i olika improvisationsformer: kortform så väl som långform, Johnstone-former och egna framtagna koncept. Just nu är Lotta verksam i Improvisationsstudion där hon undervisar och spelar i flera föreställningar, framför allt sin och Studions egenproducerade tvåmansföreställning Duo.

Hur många gånger har jag inte intalat mina kursdeltagare hur användbart misstaget är i improvisationsteater? Att misstagen är guldkorn. Hur många exempel har vi inte på hur ett misstag eller det som från början ser ut som ett misslyckande slutar i en succé? Flemming med penicillinet. Sandkornet som råkar hamna i ett musselskal och förvandlas till en pärla. Limmet som skulle bli superstarkt men istället blev så löjligt svagt att det i slutändan resulterade i post it-lapparna. (http://www.di.se/artiklar/2006/2/17/gradvall-vaga-gora-misstag—det-kan-bli-succe/)

I improvisationsteater kan ett misstag få en historia att ta fart, skapa energi och spelglädje: som att ett nytt perspektiv öppnar sig och alla vill vara med.

Det sägs att Walt Disney fick nej av hundra banker (det låter en aning överdrivet) innan han fick ett lån för att kunna genomföra sina idéer om tecknade filmer. Att få ett nej på sin fantastiska idé kanske kan likställas med ett misslyckande. Detta älskar vi också att se i improvisationsteater: människan som inte ger upp. Eller hur? I t ex tekniken Nej: improvisatören vrider och vänder på sig och sin fantasi för att få fortsätta berätta, kämpar, hittar på nytt, hamnar på hal is men hen ger inte upp!

För mig är improvisationsteater en ”människans arena”. Visst improviserar vi fram spännande och roliga berättelser, ibland tänkvärda och berörande historier men samtidigt, och framför allt, visar vi upp vår mänsklighet. Att vara människa är att misslyckas, komma till korta, att hamna i svårigheter och att ta sig ur dessa. På scenen inför publik i alla fall. I alla fall ibland. För det är ju så lätt att predika detta. Att säga till sina kursdeltagare ”Misslyckas! Det blir kul!” men när man väl står där och begår sitt misstag: det är inte alltid det är så roligt… Ens ego eller självbild eller vad det nu är ställer sig där, i vägen. Det är ju så mycket lättare att uppskatta andras misstag än sina egna. Ungefär som med rynkor, det är ju snyggt! På andra – inte på mig…

Jag läste en artikel i DN (http://www.dn.se/kultur-noje/radslan-for-rampljuset-ar-en-fraga-om-liv-och-dod/) om scenskräck. Michail Barysjnikov, den världsberömda ryska balettdansösen, lider av scenskräck trots att han dansat i över 50 år. Det låter inte så underligt, att anses som världens bästa dansare ger inte så mycket utrymme för misstag eller misslyckanden. Leif Andrée beskriver i samma artikel att hans scenskräck satte fart i samband med hans stora framgång i Riksteaterns uppsättning av Per Gynt. Han rädsla avtog först många år senare när en regissör sa till honom att bara gå ut på scen med munnen öppen och se vad som händer. Att våga misslyckas, tänker jag att det betyder, det där att gå ut så förutsättningslöst på scenen, att våga släppa kontrollen och släppa försöket att leva upp till en övermäktig bild av sig själv. Att tillåta sig själv att vara människa.

Samtidigt, är inte idén om att gå ut på scen och göra misstag en paradox? Då blir det plötsligt rätt att misslyckas. Att misslyckas är att lyckas. Misslyckandet äter upp sig självt. Inte tycker vi om de medvetna misstagen i improvisationsteater – vi vill ju ha de äkta. Misstagen som blottar människan, inte en pajas som konstruerar dem. Är det så att misstagen blir svårare och svårare att nå ju skickligare improvisatör man blir? Eller handlar det just om självbilden, om man ser sig som en skicklig improvisatör eller ej? Precis som Robert Weitz skrev i sitt blogginlägg för några veckor sedan, vill vi som professionella improvisatörer bli uppskattade för våra färdigheter och inte för vår ”mänsklighet”?

Det är fasiken inte lätt att vara människa, man klampar ju i klaveret titt som sätt. Vi får helt enkelt gå ut i livet, precis som på scen med öppen mun och se vad som händer. Och det är ju så kul att improvisera när man hamnar på en plats dit bara ett fucking jävla misstag kan ta en. Eller lite mer poetiskt uttryckt med Thomas Tranströmers ord:

”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.”

____________________________________________________________________________________________________________

förlagslogo
Bloggen om improvisationsteater
kommer till dig
med kärlek och omtanke
från Improvisationsstudion Förlag
redaktör: Sara Beer