Hur fungerar fantasin egentligen? Var kommer alla idéer ifrån? Improstudion och Martin Geijer djupdyker i fantasins och kreativitetens spelregler i en serie för Impromagasinet i åtta delar.

Fantasibloggen: del 8 – Problemlösare eller kreativ?

När jag är ute och ger utbildningar i kreativitet för team och ledningsgrupper ställer jag alltid frågan:

Hur kreativ tycker du att du är på jobbet?

Deltagarna får ställa sig på en skala från 1 till 10 och sedan diskutera med de som valt samma siffra. När jag lyssnar av grupperna säger nästan alla att de är bra på att lösa problem som uppstår. Jag nickar uppmuntrande och säger snällt att problemlösning är en del av kreativitetens olika uttryck, för att hålla gruppen på gott humör. Medan jag innerst inne tänker lite nedlåtande: ni är konventionella och har valt den trygga världens breda stig. Ni kanske har missat något viktigt?

En väldigt dålig sida, att döma människor på det sättet, eftersom jag i många lägen gör precis samma sak. Jag följer regelboken. Dessutom har samtliga i gruppen högre lön än jag, så vad har jag vunnit på ett osäkert arbetsliv tänker jag några sekunder senare.

Varför är det så vanligt att vi sätter likhetstecken mellan kreativitet och problemlösning – och nöjer oss med det? Och vad menar vi egentligen med “problemlösning” – är det samma sak som kreativitet, eller något helt annat?

Tre problem

Tänk dig tre situationer:

Du har ingen timjan hemma.
Du behöver en skruvmejsel men har ingen.
Du kör ner i en flod med bilen och vattnet börjar sippra in.

Vad gör du?

De flesta svarar snabbt. Gå till affären. Använd en kökskniv. Öppna dörren och ta dig ut. Effektiva lösningar, alla tre – och de visar att vi människor är snabba på att hantera problem med tydliga ramar. Märk väl vad som händer: vi når fram till en lösning nästan utan att tänka. Problemet har ett givet slutmål, ett begränsat antal vägar dit, och vi vet ungefär när vi är framme. Kroppen är relativt lugn. Nervsystemet rör sig inom ett bekant intervall i de två första. Inget mysterium. Inget egentligt skapande. Herbert Simon och Allen Newell kallade den här typen av problem för well-defined problems – väldefinierade problem. Utgångsläget är känt, målet är känt, och stegen däremellan går att räkna ut.

Vi prövar lite andra frågor:

Vad ska vi äta ikväll som ingen av oss har ätit förut?
Hur skapar vi en arbetskultur där alla vågar säga ifrån?
Hur skriver vi en scen som får publiken att skratta och gråta samtidigt?

Plötsligt försvinner konturerna. Nu ser vi inte målet lika klart. Vägen dit saknas. Kroppen reagerar annorlunda. Osäkerheten känns. Du vet inte var du är på väg, och just den känslan gör att fantasin måste aktiveras på ett annat sätt. Forskarna kallar sådana utmaningar ill-defined problems – öppna problem där du själv måste formulera vad problemet ens är innan du kan börja lösa det.

Där kreativiteten börjar

Precis här bor kreativiteten – eller åtminstone en viss sorts kreativitet.

I del 6 pratade vi om little-c och Big-C, och om psykologen J.P. Guilfords distinktion mellan reproductive thinking och productive thinking. Parallellen till problemlösningens värld är tydlig. Väldefinierade problem bjuder in konvergent (ung. likriktat) tänkande: smalna av, sortera bort, välj det bästa bland de kända alternativen. Reproductive thinking. Little-c. Som i exemplet med den obligatoriska korvgrillningen på föräldradagen.

Öppna problem kräver divergent (ickelinjärt) tänkande: generera möjligheter som inte existerade innan du tänkte dem. Kombinera, ompröva, landa i det obekanta. Productive thinking. Potentiellt Big-C. Jag tog ett vidlyftligt exempel i del 6 om Technoklubben på förskolans dag istället för grilla korv och tipspromenad.

Nu vore det bekvämt att säga att problemlösning och kreativitet är två helt skilda saker. Så enkelt är det inte. Teresa Amabile, professor i företagsekonomi vid Harvard, har visat att kreativitet kan uppstå även inom väldefinierade ramar. Begränsningarnas tryck kan tvinga fram uppfinningsrika lösningar. En broingenjör som hittar en ny metod för ett välkänt hållfasthetsproblem är inte mindre kreativ bara för att problemet var tydligt formulerat.

Skillnaden handlar snarare om var i processen fantasin släpps in – och hur mycket utrymme den får.

Psykologiprofessorn Michael Mumford och hans kollegor har visat att den mest kritiska fasen i kreativ problemlösning ofta är problemformuleringen. Steget innan lösandet börjar. Förmågan att konstruera och omformulera problemet är starkare kopplad till kreativa resultat än själva lösningsförmågan. I väldefinierade problem är frågan redan ställd åt dig. I öppna problem måste du tåla att frågan ännu inte finns.

Och just den toleransen är inte bara intellektuell. Den är kroppslig. I del 7 skrev vi om hur fantasin påverkas av nervsystemets tillstånd. För lite aktivering och vi återanvänder gamla svar. För mycket och vi låser oss. Öppna problem placerar oss mitt i den där zonen där osäkerheten känns – och där nya kopplingar kan uppstå om vi inte flyr tillbaka till det bekanta.

Varför vi föredrar det väldefinierade

Men varför föredrar vi det? Varför är det så lockande att rama in även öppna utmaningar som väldefinierade problem? Svaret är enkelt: kontroll. Väldefinierade problem låter oss veta var vi står, vart vi ska, hur vi mäter framsteg. Vi bockar av. Det känns bra. Det ser produktivt ut.

Öppna problem ger motsatsen: tvetydighet, risk, en gnagande känsla av att vara på fel spår. I del 5 beskrev vi hur kreativt arbete ofta låser sig när redaktören tar över för tidigt. Vi vill kontrollera innan något ens hunnit formas. Det är samma reflex här. Vi konverterar det öppna till något hanterbart. Vi stänger frågan för snabbt.

Organisationer förstärker reflexen. Kvartalsrapporter mäter leverans, inte experiment. Möten har tydliga beslutspunkter, sällan tydliga frågepunkter. Tidsbrist gör att det öppna problemet – som kräver rum och tolerans för misslyckanden – alltid hamnar sist.

Frågan “Hur kan vi skapa en meningsfull föräldrafest?” blir “Vad brukar vi göra?” Och svaret blir – ja, grilla korv.

Vad improvisatören borde veta

Här vill jag gärna säga att improvisationsteatern har alla svar. Att vi lever i det öppna problemet varje kväll och därför vet något som andra inte vet. Sanningen är krångligare.

Improvisatören möter visserligen det öppna problemet i sin mest nakna form. Inget manus, inget givet mål. Hela arbetet består i att stå kvar i tvetydigheten och skapa ändå. Vi tränar på det. Ändå faller vi ofta i samma fälla. Vi återanvänder scener som fungerat. Vi väljer trygga karaktärer. Vi gör vår version av obligatorisk korvgrillning – med publikförslag som dekoration. Fantasin i koppel är lika vanlig på improscenen som i mötesrummet.

Skillnaden är kanske att vi ibland märker när det sker. Och att vi, på våra bästa kvällar, vågar stanna kvar i det obekanta ett ögonblick längre. Inte för att vi är modigare, utan för att vi tränat kroppen att tåla det.

En sista reflektion

Den här serien har handlat om fantasin. Om hur den fungerar i hjärnan, i kroppen, i rummet. Om blockeringar, konventioner och skillnaden mellan att känna sig kreativ och att faktiskt vara det.

Om allt ska kokas ner till en mening är det denna: Fantasin stärks inte av att lösa problem med givna svar, utan av att våga formulera frågor som ännu saknar form.

Nästa gång du står i korridoren efter mötet och plötsligt får en idé – stanna upp. Märk vad som händer i kroppen. Något har släppt. Redaktören har tagit rast. Det öppna problemet har fått en sekunds syre. Fantasin får göra sitt jobb. Du är din fantasi.

Vi ses där ute eller här inne!