Tanterna från Chicago

sara-focusSara Beer är dramatiker, frilansskribent och redaktör för Improvisationsstudion Förlag och den här bloggen som du läser just nu. Hon har spelat impro i samma grupp av och till i 15 år. Gruppen är i dag Improvisationsstudions inhouse-ensemble som i höst spelar Snake Stories.  Den här terminen leder hon också kursen Skriva för scen med start den 8 november.

 

 


Intervju med Susan Messing och Rachael Mason

Trots att det redan gått några veckor är jag fortfarande lite mör efter mötet av Chicago-improvisatörerna Susan Messing och Rachael Mason på IMPROFEST i Göteborg. Där höll de flera workshops som inte verkade lämna någon oberörd och deras föreställning »The Boys« var en av festivalens höjdpunkter.

»The Boys« är en orädd, genusmedveten samhällssatir och en virtuos lek med (amerikanska) stereotyper. Det blir en hel del referenser till oralsex tjejer emellan och underdimensionerade manliga kön – grovt, plumpt och subversivt. Stilen och attityden känner vi igen från stå upp-komiker i USA. Men här gör Mason och Messing en långform show som bränner av 45 minuter med rörande och roliga historier utan man ägnar en enda tanke åt när man ska få sig ett glas vin i baren.

images

Efter föreställningen har jag tjatat till mig en intervju för bloggen. Både Susan Messing och Rachael Mason är översvallande vänliga samtidigt som de svär och skäller. De delar generöst med sig av sina erfarenheter av att utbilda sig, spela och undervisa i Chicago, som de oblygt kallar improns Mecka. Stundtals beter de sig också som speedade tonåringar – de retas, provocerar, klämmer varandra på brösten och gapflabbar åt varandras skämt. Vårt möte börjar till exempel så här:
Susan Messing: Sara! You have such a great nose! I love it! It´s fucking awesome!
Rachael Mason (till Messing): Oh, stop flirting!

Susan Messing är 52 år, skild från sin 13-åriga dotters pappa och omgift med en kollega. Under många år spelade hon i den fasta ensemblen på legendariska Second City. Teatern startades 1959 och är känd för att ha fostrat flera generationer amerikanska komiker, politisk satir och sketchhumor och ett mycket inflytelserikt utbildningsprogram. Messing var också verksam på Chicagos två andra stora improteatrar – IO, som tidigare hette Improv Olympics, känd för sin långform, och The Annoyance Theatre , känd för sina ocensurerade föreställningar och som Messing också var med och grundade i slutet av 1980-talet. I dag undervisar hon på flera olika teatrar och universitet, gör en hel del film och teve, men är mest känd för sina föreställningar, bl a »Co-ed prison sluts« och »Messing with friends«.

Rachael Mason är 42 år och har en sjuårig son och en hemma-man. Hon försörjer sin familj som pedagogisk ansvarig på Second City där hon undervisar och utvecklar olika typer av workshops. Under fem år var hon medlem i en av Second Citys turnerande ensembler och spelade över hela USA. I dag spelar hon också i föreställningen Second City´s All Star Improv vid sidan av samarbetet med Susan Messing som hon turnerar och undervisar tillsammans med på olika internationella festivaler.

Både Messing och Mason var utbildade skådespelare när de kom till Chicago och hamnade på kurser hos Del Close. Han är den stora gurun inom amerikansk impro. »Han uppfann långform!« hojtar de glatt samtidigt som de menar att Keith Johnstone har alldeles för rigida regler. Del Close var ökänd för sitt knarkande och sitt kvinnoförakt. Men han gillade Messing och Mason – de klarade hans lätt sadistiska »söndra och härska«- pedagogik och här hittar man väl roten till deras hårdföra framtoning.

crdd4l-wyaaaidg
Mason & Messing tar en selfie i Göteborg

När jag ställer frågan om varför impro inte ses som en konstform blir jag genast utskälld. »Den jävla frågan är lika tröttsam och ovidkommande som frågan om kvinnor kan vara roliga«, fräser Susan Messing. Samtalet fortsätter ändå kring improns historia, tillämpning och relation till den amerikanska nöjesindustrin.

Mason och Messing slår fast att den moderna improvisationsteatern i grunden är en feministisk konstform som skapades av kvinnor. Den amerikanska improns urmödrar Jane Addams, Neva Boyd och Viola Spolin är onekligen fascinerande historiska gestalter – som ironiskt nog la grunden till det som varit den grabbigaste av alla scenkonster. Det är kanske lätt att se ner på improns ursprungliga sociala och pedagogiska tillämpning, som i dag är större än någonsin med impro för alzheimer-patienter, människor med asperger, företagsledare som måste lära sig säga »ja« igen och förstås som skådespelarträning.

»Men det är fortfarande konst!« säger Mason. »Man vill antingen krångla till det och göra impro till en akademisk disciplin eller avfärda den som trams. Men det är en konstform. Det är skådespeleri. Det är bara det att vi inte vet vad våra repliker är i förväg. Vi jobbar med karaktär, relation och scenerier på precis samma sätt som textbundna skådespelare«.

»Impro blev en ingång till att bli en bättre skådespelare. I dag är jag mig en improvisatör som bara skådespelar när jag måste. För mig är impro en sociologiskt studie av människans villkor – det onda, det goda och det fula. Jag får upptäcka vem jag är, var jag är och vem jag spelar med. Vi är improvisatörer. Vi är formbara. Det är därför vi fortsätter att improvisera. Vi vill inte fastna och sluta utvecklas«, fortsätter Susan Messing.

Chicago-impron har under decennier haft en stark koppling till den amerikanska underhållningsindustrin tack vare alla stora komiska teve- och filmstjärnor som har sin bakgrund här – t ex Bill Murray, Julia Louis-Dreyfus, Steve Carell och Tina Fey. Det är »improv comedy« som gäller. På Second City är också målet med impro att generera skrivna sketcher.

Rachael Mason menar att närheten till nöjesindustrin är en tillgång men också en fara: »Show business är ett jävla träsk som slukar människor och sen spottar ut dem. Impro är en magisk fantasibubbla som svävar ovanpå det där träsket. En konstnärlig frizon. Impro är en så vacker teori. Den erbjuder omedelbar gemenskap. Om man bjuder in människor till att delta en gemensam överenskommelse är det oerhört befriande. Men i dag ser man att det är många som har en agenda med sin impro. Man ska vidare.«

Men de här tanterna (som någon på festivalen lite hånfullt kallade dem) älskar tveklöst sin impro. Man ska inte snegla så mycket på USA – men de hade verkligen något att säga mig om vad impro faktiskt är. Trots alla hyperboler på högvarv.

Nu är de hemma och fortsätter att spela och turnera. Rachael Mason fortsätter också att utbilda morgondagens stjärnor åt den amerikanska nöjesmaskinen och hålla workshops för utbrända sjuksköterskor som jobbar med aids-sjuka barn. I höst ska Susan Messing dessutom sätta upp med improviserad föreställning med skådespelaren Michael Partick Thorton på anrika Steppenwolf Theatre. Fucking awesome!

______________________________________________________________________

förlagslogo

Bloggen om improvisationsteater
kommer till dig
med kärlek och omtanke
från Improvisationsstudion Förlag
redaktör: Martin Geijer
Artikel tillagd till varukorg.
0 artiklar - kr