Vad jag lärde mig av en knarr från Chicago

Rapport från en workshop med Jeff Michalski

Okej, här kommer ännu en text om ytterligare en workshop med ännu en amerikansk impro-man. Men de är ju oemotståndliga! Impromännen.

Impromannen i fråga den här gången heter Jeff Michalski. Det var underbara Teater Prego i Uppsala som bjudit hit honom, ni vet Gustav Uddgård och gänget (om ni inte vet, besök #SWIMP nästa år). Vi höll till på Sprakateatern, en ganska ruffig men ändå genuin scenlokal. Vi var en liten grupp, bara tio personer, vilket är anmärkningsvärt med tanke på vem Jeff Michalski faktiskt är i impro-svängen.

Ingen mysfarbror direkt, men pedagog på sitt sätt

Jeff är en knarr. Ingen kan säga annat. Men i två dagar var han vår knarr. Han har varit med väldigt länge och är den gamla skolans impropredikant; han förklarar för lite, rättar för ofta, ändrar sig hela tiden och verkar ha ett slags inneboende motstånd mot pedagogiska krusiduller. När jag mitt i en övning tappade det helt, demonstrativt klev av scenen och muttrade “You do it yourself if it’s so easy,” tittade han inte ens upp. Det störde mig en kort stund och jag fick sitta och baka min egen humble pie.

Kinestetisk impro, kroppen före knoppen

Jeffs metod bygger på fysisk lyhördhet, något han kallar “kinestetisk impro”. Det vi gjorde rent konkret var att känna in. Det låter som något som alla improvisatörer redan gör och inget man vill betala 1 500 spänn för. Men det här gick flera steg längre, så till den milda grad att jag blev helt hjärntrött av anspänningen att inte missa ett enda litet pip eller rörelse. Vi uppmanades att börja med det här långt innan vi gick ut på scen. Läsa av ljus, ljud, stämningar. Lägga märke till var partnern stod, hur den rörde sig och sen göra likadant för att få till det där något diffusa vi ibland kallar för samspel eller samklang. Det kanske låter simpelt, men i praktiken är det helt brutalt att inte få fly in i karaktär eller idé. Det jag faktiskt tar med mig från just det är att ha tillit till publikens förmåga att undermedvetet fylla i luckorna.

“It’s not for you to tell, it’s for your partner to perceive,” sa Jeff stup i kvarten. Vi fick absolut inte påbörja någon som helst storytelling eller påstå något om någon eller något, bara fokusera på relationen. Det krävdes tålamod och någon slags grundläggande respekt för det gemensamma. Det här är något jag känner väl igen från David Pasquesis undervisning, vilket inte är så konstigt eftersom han varit Jeff Michalskis elev. Det har förresten också Stephen Colbert, Ryan Stiles, Colin Mochrie och Mike Meyers. Sa jag förresten att Jeff Michalski är medgrundare till Second City?

Tolerance of ambiguity

En annan återkommande påhejning från Jeff var “tolerate the ambiguity!”, stå ut med att inte veta. Jeff menar att det är den största gåvan, att det är improvisatörens frihet. Inte som något flummigt, utan ganska konkret: den som försöker definiera scenen för snabbt, riskerar att förlora sin medspelare och i värsta fall publiken. Det är lite tvärtemot vad jag lärt mig och vad jag lär ut, men det mejkar sense faktiskt.

Jeff använder gärna låttitlar, film- och boktitlar och poesi som inspiration till scenstarter. Himla kul idé, den snor jag rakt av! Han hade med sig en poesibok, Monochords av Yannis Ritsos, en samling korta enradiga dikter som han på sitt filosofiskt lite högtravande manér sa var “antidotes to the concocted complexities silencing truth” (typ “motgift mot de påhittade komplexiteter som tystar sanningen”). Vi utgick från några av dem i ett antal rörelseövningar. Jag ville faktiskt köpa boken när jag kom hem, tänkte kanske använda den i min egen undervisning. Den kostade över femhundra kronor på Amazon. Det blev inget köp.

Om man ska sammanfatta Jeff Michalskis metod så handlar den om att vara före att göra. Hans bergfasta övertygelse är att vi människor inte existerar som isolerade individer, utan alltid i ett sammanhang, något som blir särskilt tydligt när vi spelar impro. Han lär ut ett sätt att spela där man inte har något annat val än att släppa taget om kontroll, idéer och ambitioner. Det är inte lätt, men det ger något tillbaka. Ett annat tempo, ett annat fokus.

Att utmanas och utvecklas

Jag tycker att alla som har möjlighet borde gå på workshops, särskilt sådana som jobbar helt annorlunda än en själv. Att utmanas verkar i mitt fall vara ett bra sätt att fortsätta utvecklas. Och så vill jag verkligen värna om Impromännen. De som gått före. Surkarten. De som glömmer vad jag heter och inte bryr sig om vad jag tycker. De som sitter på så mycket erfarenhet att de inte längre känner behovet att formulera eller förklara utan kräver att jag bara gör som de säger. Det är något förtjusande betryggande i det.

Avslutningsvis bjuder jag på några Jeff-citat från workshopen:

Om scenstarter:
“Why are you already trying to be interesting? Be present. That’s enough.”

Om relationer:
“You’re not here to tell a story. You’re here to tell the truth of the moment, with someone else.”

Om kroppens roll:
“Start with the body. The intellect will catch up. Maybe.”

Om tempo:
“Don’t be in a hurry to ruin it.”

Om att lyssna:
“You heard the words. Now listen to the silence.”

Om pedagogik:
“I don’t teach you what to do. I annoy you until you remember what you already know.”

Om sin egen roll:
“I don’t care if you like me. I care if you notice the person breathing next to you.”