Det finns många briljanta improvisatörer som får mig att skratta. Och så finns David Pasquesi, helt i en klass för sig. Jag hade privilegiet att få gå hans workshop med titeln »Konsten att lyssna« på Stockholms improvisationsteater häromsistens. I den här artikeln ska jag försöka sammanfatta, kanske till och med våga mig på att analysera det David Pasquesi lärde ut – hyperfokus, känsla och tillit.
Jag har kommit till den punkt där jag inte skrattar lika ofta när jag tittar på improvisationsteater. Det gagsiga stör mig numera och jag blir besviken när improvisatörer »säljer sig« för ett snabbt skratt på bekostnad av integriteten i scenen. Efter att ha skärskådat mig själv, nagelfarit shower jag sett och analyserat mina (underbara) elever vågar jag mig på att hävda att »sell-outen« och det som håller många improvisatörer tillbaka handlar om rädsla. Rädsla för att vara tråkig, att visa sig sårbar, att inte komma på något att säga – till syvende og sidst att inte få några skratt. Därför var det med stor förväntan jag anslöt till David Paquesis workshop. För den som sett honom spela håller nog med mig i att han är en mästare på att få det vardagliga, till synes tråkiga att bli vansinningt roligt!
Från den svängiga improscenen i Chicago
Pasquesi kommer från den svängiga improscenen i Chicago och har improviserat, gjort humor och skådespelat sen tidigt 1990-tal. Han har skrivit mängder med manus och skådespelat i produktioner som Änglar och demoner, The Book of Boba Fett och Veep. Det är förstås omöjligt att prata om David Pasquesi utan att också nämna hans legendariska partnerskap med TJ Jagodowski i impro-duon »TJ & Dave«.
Det som särskiljer Pasquesis approach från mer traditionella, skämtbaserade improstilar är hans betoning på ärlighet och känslomässig respons. Istället för att förlita sig på storytelling, logik, teknik och plattform menar Pasquesi att en ärlig kontakt med medspelaren tar hand om allt annat. Precis allt. Till och med storyn. Ärlighet, känslomässig respons? Är det humor eller Arthur Miller vi pratar om här? Är det verkligen roligt? Ja, det är ju det.
Pasquesi förespråkar ett kompromisslöst, intensivt, vad han kallar “hyperfokus” på medspelaren. På vanligt improspråk skulle man kunna kalla det för aktiv lyssning eller att notera. Men jag förstod efter ett tag att hyperfokus är att gå flera steg längre. Hyperfokus kräver tystnad, nyfikenhet och tillit. Med hyperfokus kan vi lägga märke till mikrouttryck som en fladdrande hand, höjda ögonbryn eller en liten vibration i rösten som ger tydlig, instinktiv information om vilka vi är vilket i sin tur skapar kontexten för scenen. Inte var vi är, eller varför. Bara vilka vi är. Det räcker så menar Pasquesi.
Hyperfokus hjälper improvisatören i utforskandet av komplexiteten i det mellanmänskliga försäkrar Pasquesi. För att detta “utforskande” ska kunna ske behöver vi sakta ner och börja lyssna bätttre.
How can you hear your instincts and trust your intuition if you´re not quiet and present? Duh. – David Pasquesi
Vi har väl alla, mer eller mindre, en impronerv som vill driva story. Infernaliskt. Som vill sätta förutsättningarna och sen specificera in absurdum. Direkt. I alla fall jag. Jag är tränad så. Så när jag under workshopen gick på scenen kom såklart anvisningen att jobba med känslomässig respons och konsekvens av en dialog och att strunta i storyn. Känn på den. Känslomässig respons och konsekvens. Strunta i storyn. För många som läser det här är det säkert en självklarhet, men det var det inte för mig. Jag fattade inte alls vad jag skulle göra och riskerade nu alltså att blotta min okunskap för alla som var där – gräddan av improproffsen i Sverige (och förstås finaste Terje från Norge). Det värsta hände mycket riktigt, jag bombade totalt, men det var okej. David är nämligen inte bara en skicklig improvisatör, han är även en förtjusande och snäll pedagog. Lesson learned.
Så vad innebär egentligen känslomässig respons och konsekvens kontra story? I teorin är det enkelt. Pasquesi uppmuntrade oss att lägga märke till och respondera på hur något sägs (känsla) snarare än på vad som sägs (story) och ta tillvara på den möjliga, mest sannolika konsekvensen av det, vilket i sin tur är storyn.
Hyperfokusformeln:
hyperfokus + känsla + respons
= konsekvens = story
It’s not about the who, what, or where – it’s all about the who, who, who. You see, a genuine connection between characters propels the story forward. – David Pasquesi
Vikten av att fullt ut hålla fast vid och vara lojal med sina karaktärsval, i alla fall initialt, även faktiskt om det riskerar att krocka var ett annat råd Pasquesi gav. Han menar att om man är hyperfokuserad på varandra kommer karaktärerna ändå att dela vad han kallar för »titeln«. Alltså det spelar ingen roll om jag i början av en scen är övertygad om att min scenpartner är min kärleksfulle bror, och min scenpartner tror jag är hans förälskade flickvän – »titeln« är kärlek, resten kan vi reda ut sen säger Pasquesi.
Det har gått ett par dagar sen workshopen när jag skriver det här. Jag har repat ett par gånger sedan dess och hållit ett antal kurser, både med avancerade elever och lite mindre erfarna, där jag försökt applicera några av insikterna jag fick under workshopen. Och någonstans, djup i mitt improhjärta har en annan puls börjat slå. Ett större lugn har börjat infinna sig. En nytändning. Jag är inte riktigt lika rädd för tystnad. Och jag har gapskrattat. Flera gånger.
PS: Om du är nyfiken på TJ & Dave finns en samling shower på Vimeo On Demand: https://vimeo.com/ondemand/tjanddave. Nej, jag får ingen kick-back på länken, och det visar sig att inte David får det heller (jag frågade).
Annika Englund
Annika är improvisatör och pedagog. På Improvisationsstudion har både fördjupningskurser och produktionskurser.
Dessutom är hon en gudabenådad illustratör.
