Hur fungerar fantasin egentligen? Var kommer alla idéer ifrån? Improvisationsstudion och Martin Geijer djupdyker i fantasins och kreativitetens spelregler i en serie för Impromagasinet i åtta delar.
Är fantasin en plats för barnsligheter och dagdrömmeri, erotik och vanföreställningar – eller egentligen vår superkraft? Kan den till och med vara vårt sanna jag?
Vi börjar med att kika på vad hjärnforskningen har att berätta. Under de senaste 20 åren har forskarna gjort en helomvändning. Från att betraktas som en löjlig kusin från landet, har fantasin klivit upp på tronen som kungen av vårt tänkande. Fantasin gör oss inte bara till skapande människor – den är själva grunden för hur vi uppfattar världen. Neurologer, psykologer, evolutionsbiologer: flera vetenskapliga discipliner har på kort tid radikalt ändrat uppfattningen om fantasins betydelse för människans utveckling.
Hjärnan växlar mellan verklighet och fantasi
Att följa hur fantasin slingrar sig genom hjärnans olika system, som en orm i paradiset, är fascinerande. Och den mest överraskande upptäckten handlar om gränsen mellan verklighet och fantasi – eller snarare avsaknaden av en sådan gräns.
När du föreställer dig ansiktet på någon du älskar aktiveras i stort sett samma hjärnområden som när du faktiskt ser personen framför dig. Samma sak gäller platser, föremål, scener. Hjärnan använder samma maskineri för det verkliga och det föreställda. Skillnaden? Signalerna för fantasi är svagare. Neuroforskare har visat att hjärnan avgör vad som är verkligt genom att mäta signalstyrkan mot en slags “verklighetströskel” – passerar signalen tröskeln tolkas den som verklig, annars som inbillning. Ingen kategorisk skillnad alltså, bara en gradskillnad.
Och det leder till en oundviklig följdfråga: varför hallucinerar vi inte hela tiden? Svaret verkar vara att systemet är noggrant kalibrerat – fantasins signaler hålls normalt under tröskeln. Människor med särskilt livlig inre bildvärld kan dock lättare förväxla fantasi och verklighet, något som också kastar ljus på tillstånd som schizofreni, där just den kalibreringen tycks störd.
Fantasin sitter heller inte i något enskilt “fantasicenter”. Psykologiprofessor Roger Beaty vid Harvard har visat att kreativt tänkande involverar ett samspel mellan åtminstone tre stora hjärnnätverk: default mode network (DMN), som aktiveras när vi dagdrömmer, minns och simulerar framtida scenarier; salience network, som upptäcker vad som är viktigt; och executive control network, som värderar och styr. Kreativa hjärnor utmärker sig genom starkare kopplingar mellan just dessa nätverk – system som normalt motarbetar varandra. Beatys forskning ledde till en modell som kunde förutsäga hur kreativa försökspersoner skulle vara, enbart genom att studera deras hjärnkopplingar.
Allt detta pekar åt samma håll: fantasin är inte en lyxfunktion eller ett bihang till det “riktiga” tänkandet. Den är djupt integrerad i hjärnans grundläggande arkitektur. Evolutionsforskare menar att utvecklingen av den moderna hjärnans form – med just de regioner som ingår i default mode network – var en avgörande förutsättning för att Homo sapiens skulle kunna planera, samarbeta och skapa kultur.
En tillämpad fantasi
För mig, som levt med improvisationsteater i 30 år, bekräftar hjärnforskningens nya syn på fantasin mycket av det jag känt men haft svårt att sätta ord på. En känsla av att det stora system av övningar och tekniker som finns inom vår teatergenre berör något ursprungligt mänskligt, bortom det kulturella – vår källkod, skulle man kunna säga.
Serien är tänkt att handla om hur vi kan komma åt vår fantasi och använda den mer medvetet, både för kreativt skapande och för att förstå oss själva. Vi pratar alltså om en mer tillämpad fantasi (vilket också råkar vara titeln, Applied Imagination, på en inflytelserik bok från 1953 av Alex Faickney Osborn som bland annat myntade begreppet brainstorming). I kommande inlägg fokuserar jag på praktiken i vardagen och hur vi kan gå tillväga för att våga använda fantasin mer som ett verktyg. Vi börjar med första lektionen.
1:a lektionen – Du har redan allt du behöver
Vi har i mer eller mindre grad en tro på vår kreativa och skapande förmåga. Vissa har genom erfarenhet och bakgrund fått ett gott självförtroende att fantisera och har lärt sig att lita på, följa och uppskatta sina idéer.
För andra är det tvärtom – en begränsad tilltro och en oro som infinner sig inför varje kreativ uppgift, stor som liten. Hur får jag då tillgång till den skapande sidan jag redan besitter?
Jo, genom enträget arbete. Vill du bli mer kreativ måste du få erfarenhet av skapande processer. Prova dig fram och hitta din egen övertygelse genom praktik. Visst, jobbet kommer inte vara lätt – du kommer stå inför ovisshet, ängslan och göra många misstag. Samtidigt är det just då du får kontakt med ditt inre, har som roligast och upplever riktiga äventyr som berikar ditt liv.
Här vill jag vara ärlig: “du har allt du behöver” är en uppmaning, inte en trollformel. Att veta att fantasin finns där räcker inte – du måste ge den material att arbeta med. Precis som hjärnans default mode network behöver samspela med andra nätverk för att producera kreativa idéer, behöver din fantasi en motpart: erfarenhet, input, problem att bita i. I kommande delar av serien ska vi titta på konkreta sätt att skapa det samspelet.
Fantasin är platsen där allting börjar. Den dömer inte, ställer inga krav, utan finns där redo att hjälpa till, dag som natt – men den kräver att du vågar ta den i anspråk. Du fantiserar, alltså finns du.
I nästa inlägg pratar jag om begreppsförvirring kring fantasin och varför det är så svårt att beskriva vad fantasi är i praktiken. Kommentera gärna och dela med någon du tror skulle gilla det här ämnet.
Ses där ute – eller här inne!
Martin Geijer
Martin Geijer är konstnärlig ledare för Improvisationsstudion, regissör och teaterpedagog. Dessutom utbildar han regelbundet ledare av alla möjliga slag. Den här texten är en utveckling av idéer och principer han arbetar utifrån på sina ledarskapsutbildningar.
