För ungefär 6 år sedan satt jag och åt lunch på Improvisationsstudion medan Martin Geijer (han äger teatern jag jobbar på) värmde gårdagens palak paneer i mikron.
“Tänkte du skulle hålla lite kurser, Annika.”
»Va?«
“Vore väl kul!”
Han tänkte att jag skulle hålla lite KURSER. Han tänkte att JAG skulle hålla lite kurser. Jag blev jättepepp – och jätternervös. Förvisso hade jag hållit på med impro sedan hednisk tid, men hålla kurser, lära ut till andra?
Att börja undervisa i impro är inte helt snutet ur näsan, särskilt om man, som jag, gör det med bara en dramapedagogutbildning från forntiden. Vad händer om gruppen inte tycker det är roligt? Tänk om någon blir ledsen? Vad ska jag egentligen lära ut? På vilket sätt? Kan jag någonting om impro över huvud taget? Frågorna är många.
Jag är inte ju bara kursledare, utan också marknadschef som hänger en del på LinkedIn (för vem kan överleva på en kulturarbetarlön?). Inspirerad av det har jag tagit fram en liten lista på några av de mest akuta utmaningarna jag hade som ny improlärare och hur jag har hanterat dem eller i vissa fall bara resignerat.
1. Noll kunskap om gruppdynamik
Hur håller man ihop en grupp med så många olika människor, utan formell träning, särskilt när temat är spontanitet, kreativitet och frihet?
Lösning: Vid första kurstillfället drar jag mekaniskt igenom en hygienlista jag döpt till “så här gör vi på studion”. Originaldokument okänt. Jag pratar om fikalag, Whatsappgrupper, vad de kan förvänta sig av kursen. Sen öser jag på med barnlekar som hela havet stormar och »här kommer vi«. Det fungerar lite som en gisslansituation – kursdeltagarna fattar direkt var ribban ligger.
Extra tips för den utan träning i ledarskap: Tänk att du är en mamma / pappa. Undvik ögonkontakt för att slippa känna bluffsyndromet. Le, även om det gör ont.
2. Att sätta ihop kursen
Vi improlärare har oftast ganska stor frihet att tota ihop vad vi själva tycker att kursdeltagarna ska lära sig. Det kan samtidigt vara knepigt eftersom man ju gärna vill att lektionerna ska hänga ihop. Att en färdighet ska bredda väg för nästa och att det inte ska bli för svårt.
Lösning: Att utgå från sig själv. Vad behövde jag lära mig för att kunna bemästra det där? Experimentera hej vilt utan att skämmas ett dugg. Efter några hårdvunna erfarenheter tänker jag numera att huvudsaken är att det blir kul, och att de överhuvudtaget kommer tillbaka. Det går alltid att hämta hem, revidera, repetera eller pudla!.
Extra tips för den utan planeringsförmåga:
Jag har hört att mindfulness ska vara bra.
3. Hur kan man se om kursdeltagarna gör framsteg?
Framsteg och utveckling – potejto, potato. Det kan vara jättesvårt att avgöra om eleverna/gruppen lär sig ungefär vad man tänkt att de ska kunna eller om de behöver extra pepp och feedback. Improvisation är en spektakulärt subjektiv konstform och det finns oändligt många parametrar som avgör om något är bra eller inte.
Lösning: Har de roligt? Är de spontana? Är de bekväma på scenen? Toppen! Klart. Det finns såklart överkurs i detta också, men det är ett annat blogginlägg. Extra tips för den konflikträdde: Skyll på kursplanen. Eller på Keith Johnstone.
4. Undervisningsstil
Ibland hör jag att det är viktigt att ha en personlig undervisningsstil. Men är det verkligen det? För den blir ju personlig hur man än vrider och vänder på det.
Lösning: Smitta folk. Dränk dem i improbakterier, nys, snora ner dem och hosta upp favoritövningar och fortsätt älska impro. Det blir garanterat vansinnigt personligt.
Summa summarum – jag undervisar fortfarande, oavbrutet och hela tiden. De lär sig och de kommer tillbaka, de masochisterna.
Och – jag står ju på giganters axlar. Och det är jag jäkligt tacksam för Lotta Malmhester!
PS: Om du är kursdeltagare eller funderar att bli det så är detta en raljerande text skriven i syfte att inspirera, överdriva vissa erfarenheter och underhålla en kort stund
Illustration: Annika Englund
Annika Englund
Annika är improvisatör och pedagog. På Improvisationsstudion har både fördjupningskurser och produktionskurser. Dessutom är hon en gudabenådad illustratör.
