Maximilian Hansen har hittat sin melodi och skriver om den i dagens blogginlägg.
Jag har improviserat i snart 20 år. Jag älskar impron lika mycket idag som när jag började. Min nyfikenhet på det som improviseras fram har inte minskat, vare sig jag själv är med på scen eller tittar så förundras jag fortfarande över vad som kan skapas i impro. Improvisationsteater är ett äventyr och en upptäcktsfärd och den tar mig ständigt till nya platser. Bildligt och bokstavligt talat.
Men jag förstår impron idag, jag kan den, jag vet vad impro är. Jag ser mig inte som fullärd, jag fortsätter gå kurser och workshops där jag lär mig nya tekniker, begrepp och verktyg som jag ibland använder mig av och ibland förkastar, men jag förstår magin med improvisationsteater idag.
Vad impro ÄR förvånar mig inte längre. Det är både skönt och lite trist.
Skönt att vara så trygg i att jag för alla dessa år sedan hittade något som passade mig och som fortsätter vara spännande, underhållande och givande. Trist att inte få uppleva den där känslan igen, känslan av när jag för första gången insåg att impro är något fantastiskt – som att höra en riktigt bra låt för första gången, med gåshud ända upp i fontanellen.
Men, jag får se andra upptäcka magin med impro för första gången.
I flera år har jag lärt ut improvisationsteater till nybörjare. Ofta till personer som aldrig har provat impro tidigare eller aldrig ens sett impro, de har bara tyckt att ”det verkar kul” och anmält sig till en kurs. De flesta deltagare jag haft på kurser är inte intresserade av att bli improvisatörer, de vill gå emot rädslor, bli bekvämare i sociala sammanhang, förbättra sitt tal, utmana sig själva, ha roligt eller någon annan av 100 olika anledningar. Det säger sig självt att stämningen kan vara lite nervös vid första kurstillfället. Ett rum med främlingar som aldrig har träffats, de flesta utanför sin bekvämlighetszon men som samtliga har tagit steget att göra något som de kanske inte ens riktigt vet vad det är eller om de ens tycker om det, det bara ”verkar” som rätt sak att prova.
De första minuterna kan vara lite stela och flera funderar på hur de ska improvisera ”rätt”, men så kommer vi igång med övningarna. Övningar som inte går att göra på ett perfekt sätt, det kommer bli fel och konstigheter. Felen och konstigheterna lockar fram skratt bland deltagarna och stämningen blir mer avslappnad. Redan här, inte ens en kvart in i första tillfället syns förändringen i deltagarnas ögon, ”är det HÄR impro? Interagera och ha kul med varandra?”. Att det blir misstag ibland spelar inte längre någon roll, det blir en del av det roliga. Oron lägger sig hos deltagarna och glädjen tar över. En glädje som bara stärks när fler och mer verktyg, tekniker, karaktärer, konflikter, storytelling, status, format, genrer, övningar, spontanitet och mycket mer introduceras.
Jag får vara med och bevittna förändringen. Det märks att de har hittat en ny låt som de tycker är riktigt, riktigt bra. Efter första tillfället ser de fram emot de följande veckorna då de kommer få spela upp låten om och om igen. Varje gång upptäcker de nya instrument, nya tonlägen, taktbyten eller rentav remixer av samma låt. Varje gång skiner det till i ögonen, ”det här är världens bästa låt!”
Jag håller med, såklart, impro är världens bästa låt. Jag får visserligen inte höra låten för första gången längre men jag får ständigt se andra upptäcka improvisationsteatern. Jag får vara med dem när deras osäkerhet, okunskap i impro och försiktighet övergår till skratt, glädje och uppskattning. Och att få se det, när andra upptäcker och lär sig impro, är svårt att slå. Det i sig är världens näst bästa låt.
Maximilian Hansen
Max har improviserat runtom i världen i över 15 år. Max är grundare och konstnärlig ledare av Mind Melt i Uppsala och är en stolt medlem av Ohana vilket är ett projekt som samlar improvisatörer från hela Europa för att utbyta erfarenheter och utforska impron. Max är också kursledare hos Improvisationsstudion.
