Keith Johnstone (1933-2023)
Det här citatet har dykt upp då och då i sociala medier sedan Keith Johnstones bortgång tidigare i år. En liten hyllning som låter sann på något vis. Något att tänka på.
Men vänta lite, vad menade han nu då?
Jag tänker på den tyska litteraturvetaren och konstkritikern Walter Benjamin (1892-1940) som analyserade målningen Angelus Novus av Paul Klee. Han tolkade ängeln på bilden som en varelse som tittar bakåt på allt elände men inte kan göra något åt det eftersom utvecklingen stormar fram och lämnar historien bakom sig. Ungefär så. Benjamins teorier och tolkningar är ofta kryptiska med stora doser mysticism i sin analys av konsten, marxismen och kapitalismen. Men de hade och har fortfarande betydelse som en kritik mot samhällets skenande utveckling.
Språket, moderniteten och autencitet
Jag tror inte att Walter Benjamins och Keith Johnstones liv hade särskilt många beröringspunkter. Benjamin sägs ha tagit sitt liv 1940 i den spanska staden Port Bou under flykten undan nazisterna. Då var Johnstone en egensinnig skolgosse i sydvästra England. Men de var båda upptagna av språket, moderniteten och kanske framför allt autenticitet. De var båda i sina olika generationer präglade av en europeisk kontext där krig och auktoritära samhällsystem begränsade människornas liv och möjlighet att skapa en egen framtid. Därför ser jag ett släktskap mellan analysen av den förtvivlade ängeln och improvisatören som går baklänges.
Johnstones uppmaning till improvisatören är att inte planera framåt utan att ta hand om det som hänt och låta berättelsen ta form utan storvulna ambitioner om originalitet, utan konkurrens, utan vinstintresse… Jag vet, här kanske jag drar i väg lite i resonemanget.
När improvisatörerna “går baklänges” har de inget manus och får lita på instinkt och fantasi, sina medspelare och publiken för att skapa narrativ i realtid. Det uppmuntrar improvisatörerna att bli modiga, se möjligheter och ta vara på misslyckanden. Framgången kommer av att improvisatörerna är närvarande och bara bryr sig om publikens, medspelarnas och berättelsens behov.
Vår gemensamma känsla
Det är mycket snack nuförtiden om hur civilsamhället och vår gemensamma känsla av ansvar för samhällskroppen håller på att förtvina. Vi träffas sällan utanför familj eller jobb. Ensamhet är ett chockerande samhällsproblem. Livet pågår i våra telefoner och känslan för vår historia präglas ofta av starkt politiserade kostymdramer.
Jag tänker då på min nybörjarkurs i början av terminen. De skakar av rädsla och tänker »hur ska jag lyckas?«. Jag tänker på samma kurs i slutet av terminen. Det är här de vill vara, med varandra i ett rum där de inte vet vad som ska hända.
Vad har då ängeln och improvisatören att säga oss? Jag tror att det handlar om att släppa tanken på framgång och utveckling och söka skönhet och upplevelser som gör oss hela. Att ta hand om det som hänt med vördnad och förundran, som byggstenar till ett hem åt oss alla.
Jag tror att det var det han menade.
Sara Beer
Sara Beer är frilansskribent, dramatiker och pedagog. På Improvisationsstudion håller hon kurser i improvisationsteater och att skriva dramatik. Hon är också redaktör för Impromagasinet.
