Improvärldens två giganter

Per-porträtt-skaladPer Gottfredsson har arbetat som improvisatör och regissör på Stockholms Improvisationsteater sedan -93. Han har varit gästpedagog vid Teaterhögskolan i Helsingfors och vid Stockholms Dramatiska Högskola. Han har ett stort internationellt nätverk och är sedan 2005 medlem i den Internationella improgruppen ”The Orcas Island Project” som leds av Randy Dixon från Seattle.

 

 

Utifrån mina upplevelser och erfarenheter skulle jag, lite generaliserande, vilja påstå att improvisationsteatern i världen är uppdelad i två läger. De som följer Keith Johnstones lära eller de som följer Del Closes dito. Dessa två giganters betydelse för den moderna improvisationsteatern är enorm. Keith Johnstone skapade Teatersport och Del Close skapade en longform som heter Harold. Dessa båda herrars liv och gärning skulle kunna inspirera miljontals bloggar. Jag avstår från detta här och nu för jag tänkte istället fokusera på dessa mästares slaviska följare.

Fenomenet är inte på något sätt nytt. Vi människor söker tryggheten var vi än befinner oss, i vilket sammanhang vi än verkar. Behovet av en guru att följa hjälper oss ibland att fokusera på rätt saker, att göra rätt val i livet eller på scenen. Min högst personliga åsikt är dock att ifrågasättandet av dogmer eller invanda mönster och beteenden är det som till sist utvecklar oss improvisatörer och vår konstform.

Har ni sett sjukhusscenen?
På internationella improvisationsfestivaler brukar de slaviska följarna dyka upp. De som inte bara kan luta sig tillbaka och njuta av en föreställning utan måste ifrågasätta improvisatörernas val som görs på scenen. De vet ju alltid bäst själva. De har en dogm att följa. När de sedan själva ska spela sin föreställning så är det inte svårt att se vilken dogm de följer. Man känner igen mönstret, hur scenen byggs upp. Låt mig ta några exempel.

Hösten 2001 var det festival i Helsingfors. Keith Johnstone var där och undervisade och en grupp från hans teater Loose Moose Theatre var där för att spela Gorillateater, en av Keiths former. Jag minns att det var en lördagskväll, bästa spotten på festivalen. Alla i publiken såg fram emot att få se mästarens egen grupp glänsa och förvandla oss alla till slaviska följare. Det blev dock inte så. Föreställningen var ointressant, energilös och föll platt. Vi i publiken som studerat Keiths lära, kanske läst hans böcker, såg vad som hände. Improvisatörerna följde sin mästares alla regler, de använde till och med scenarion som han skriver om. Allt fick sin kulmen i slutet av andra halvlek när en av improvisatörerna la upp för kvällens allvarliga scen varpå vi får se improvisatörerna gestalta en dödsscen på ett sjukhus. Upplägget var att en pappa ligger för döden, dottern vakar, pappan vaknar till och de har ett sista samtal varpå pappan dör. Det är väl inget fel med det. Problemet är att jag under mina 25 år som improvisatör tagit workshops av tre olika Keith Johnstone-följare och alla har lärt ut just den scenen och sagt att vid ett visst skede i föreställningen vill publiken ha en allvarlig scen, spela då sjukhusscenen. Dagen efter gick jag en workshop för Keith själv som inte hade sett föreställningen. Istället lade han två timmar på att beklaga sig över hur mycket tid han lagt på att resa världen runt och rätta till alla som feltolkat honom.

Vi drog till New York
2007 var ett bra ekonomiskt år för Stockholms Improvisationsteater för 2008 åkte hela teatern till New York på inspirationsresa. Dollarn var som lägst och vi checkade in på Waldorf Astoria Hotell på Park Avenue. Bara att komma till New York var givetvis inspirerande och spännande men vi hade givetvis valt ut tre teatrar som vi skulle besöka. The PIT, The Magnet och UCB (Upright Citizens Brigade). Vi var laddade till tänderna. Vi hade fyra kvällar framför oss med två till tre olika föreställningar per kväll. På dagarna skulle vi analysera och tänka ut egna former. Vi visste att New York var Del Closes land men vi var öppna och beredda – kom och gör oss till slaviska följare! Efter första kvällen tänkte vi att, nä, vi hade nog bara otur. Efter andra kvällen drack vi dyra drinkar i hotellbaren och efter tredje kvällen konstaterade vi att de är nog inte bättre än så här. Allt var en enda sörja av gags och överspel inramat av en känsla av att ”vi jammar” här på scenen, d v s det kändes mer som en repetition än som en föreställning. Namnet på föreställningen och affischerna lovade alltid någonting väldigt specifikt och spännande men det föll alltid platt.

En dag hade vi stämt träff med ledaren på The PIT i en liten park. En egocentrisk man dök upp. Efter en liten introduktion så frågade han vad vi ville? ”Vad, nä inget särskilt” sa vi, ”vi har en liknande teater som din i Sverige och är intresserade av hur det funkar här”. Vi berättade om vår teater och när det blev hans tur sa han. ”Om en scen på en repetition eller föreställning blivit bra, skriv ner den och filma den”. Sedan tog han i hand tackade för sig och gick därifrån.

Till saken hör att improvisationsscenen i New York och i viss mån Chicago handlar om just detta: är det bra – skriv ner det, repa in det och använd det i en skriven show. TV-succén Saturday Night Live är ett exempel på detta. På samma sätt så är det en karriärmöjlighet för alla improvisatörer. De improviserade föreställningarna som vi såg är en plantskola för komiker och författare.

The American model
Del Close gick bort 1999. Massor av amerikanska komiker och skådespelare har haft honom som lärare. Några av dem är John Belushi, Dan Aykroyd, Bill Murray, Tina Fey och Amy Poehler. Han var medförfattare till en bok som heter Truth in Comedy. Jag googlade på boktiteln och fick upp amazons beskrivning som jag tycker underbygger min tes om att det i New York och Chicago ligger fokus på att lyckas, att slå igenom, göra personlig karriär. Big business! För det behöver vi bara en form – ”The Harold”, varpå alla skolor lär ut ”The Harold” som det enda man behöver för resten av sitt improliv.

“Want to learn the improv techniques that helped Mike Myers, Chris Farley, John Belushi and many others along the road to TV and film stardom? Then let two esteemed founders of long-form improvisational theatre, Del Close and Charna Halpern, teach you the ”Harold.” This ground-breaking acting exercise emphasizes pattern recognition and subversion of the audience’s expectations, which are important factors for making people laugh without ever telling a joke. It involves six to seven players and many kinds of scenes: games, monologues, songs, skits and more, all of which are bound to keep both actors and audience members guessing. The Harold is non-linear entertainment that remembers everything and wastes nothing – the key to successful improvising and has become a standard in comedy clubs and improv theatres around the globe”.

Givetvis ska vi lära oss av mästarna och kanske just mästarna, inte de slaviska följarna som tolkat sin mästare fel som mästaren själv inte vill kännas vid. Alltså så nära källan som möjligt. De har givetvis kommit på någonting som vi har nytta av, vi måste bara förstå ursprungstanken innan vi försöker härma. Sätta oss in i helheten. Vara ödmjuka och försöka förstå.

Glöm inte magin
För mig, där jag nu befinner mig i livet, så är innehållet allt. Vad vill jag berätta? Vad brinner jag för? Vad går jag igång på? För mig måste innehållet vara styrande i arbetet. Formen föds ur innehållet. ”Men vi kan ju inte styra över innehållet” tänker du. ”Ibland vinner den gode och ibland vinner den onde”. Visst, men vi kan styra över gestaltningen och trovärdigheten. Vi kan göra våra karaktärer lite mer komplexa. Förankra det i verkligheten. För mig är också magin viktig, vi spelar ju teater. För att magin ska infinna sig i en improviserad föreställning så är samspelet allt. Det räcker inte med att en improvisatör kliver fram och levererar något fantastiskt om inte samspelet är där. Magin uppstår när alla improvisatörer på scenen har släppt kontrollen helt och låter en gemensam intuitiv känsla ta över och styra.

Kulturen kring framtagandet av en improviserad föreställning i Sverige är att vi pratar om och repar på formen. Som om det vore hela grejen. Vi svenska improvisatörer har också svårt att sitta och lyssna på en pedagog som pratar mycket, vi vill göra. En annan sak vi lägger mycket tid på är ”kommer publiken förstå att vi improviserar?”. De flesta improviserade föreställningar bygger på att vi berättar just det, att vi improviserar. I förlängningen av det så berättar vi att vi är improvisatörer, vi är modiga, smarta och duktiga. Vi vågar minsann kasta oss ut utan skyddsnät och hitta på. När publiken går hem så är det det de minns. Vad duktiga de var! När någon frågar vad det handlade om så svarar de ”jo, de improviserade!”. Visst, i en kall och hård värld så givetvis räcker det för att göra en föreställning. Vi kan aldrig få för mycket av lekfullhet och spontanitet.

IN_rep_PG_HL
Per Gottfredsson & Helena Lindegran i Improviserad Norén

I Stockholms Improvisationsteaters föreställning Improviserad Norén gav vi oss själva denna utmaning ”Att undersöka hur det är att vara människa när man ligger på botten”. Går det att i en improviserad föreställning gestalta detta trovärdigt? Stämningen? Vad kommer att hända med improvisatörens positivitet och lust när det ska gestaltas självmordsbenägna personer? Hur gör vi om vi ska slåss på scenen? Hur gör vi om det blir intimt? Var går gränsen? Hur långt kan vi gå?

Nu när vi har spelat ett 30-tal föreställningar så kan jag avslöja att vi ännu inte besvarat frågan Hur långt kan vi gå? Däremot så har vi kommit en bit på väg. För att lyckas med detta var vi tvungna att släppa våra personliga mönster och beteenden som improvisatörer och lära oss nytt. Inga improdogmer i världen räckte till som mall i det arbetet. På vägen använde vi alla de lärdomar vi gjort. Dessutom tog vi del av Lars Noréns pjäser. Vi tittade på alla filmade pjäser, vi läste, vi pratade och diskuterade i ett år innan premiär. För att som improvisatör komma åt det norénska mörkret som finns där någonstans i oss alla var vi tvungna att visualisera våra egna personliga tillkortakommanden.

Till sist så är det givetvis upp till var och en vad man söker och vad man vill göra. I min egen vardag som pedagog och lärare känner jag ibland att det jag säger på en lektion blir en lag som mina slaviska följare agerar utifrån. Allt blir platt och innehållslöst för att alla bara vill vara mig till lags.

Då vill jag bara skrika rakt ut.

_________________________________________________________________________

förlagslogo

Bloggen om improvisationsteater
kommer till dig
med kärlek och omtanke
från Improvisationsstudion Förlag
redaktör: Sara Beer

En kommentar på “Improvärldens två giganter

Kommentarsfunktion stängd