Vad är det som framkallar den där känslan när allting klaffar? När det går som ett sus genom publiken alldeles innan skrattsalvorna och applåderna brakar loss? Som improvisatör blir jag varje gång lika förtjust förvånad och undrar “var i hela friden kom det där ifrån”? Numera är jag övertygad om att det funnits och finns där hela tiden, på och av scenen, inom mig och inom dig. Jag ska försöka förklara hur jag tänker.
En av mina favoritsysselsättningar är att sträcktitta på tv-serier, gärna alla avsnitt på en och samma helg. Jag har en särskild fascination för science fiction och realityserier. Nu senast såg jag 12 avsnitt på raken av den amerikanska realityserien “Hoarders”. Den handlar om människor som hamstrar – allt från gamla videokassetter och plastförpackningar, till motorcyklar och barbiedockor. De bygger berg av prylar och skräp, så till den milda grad att deras omgivning till slut får nog och ringer produktionsbolaget för tv-serien (ja, för vem ska man annars ringa, liksom?) och ber dem komma med film-teamet.
Till saken hör också att jag för några år sedan befann mig i en toktrist livssituation och började gå i terapi. Det ledde till att jag också utbildade mig till terapeut. En av många insikter jag fick under utbildningen var att vi alla går omkring med vad vi kan kalla för en folkhop inom oss. Folkhopen består av olika delpersonligheter som har alldeles egna drivkrafter, som vi varit tvungna att utveckla för att orka med att hantera själva livet. Delpersonligheterna aktiveras – oftast omedvetet – i olika situationer. Ur ett kliniskt, psykologiskt perspektiv är delpersonligheterna förstås olika aspekter av oss själva. En tolkning av människornas situation “Hoarders” kan vara att en delpersonlighet har spårat ur totalt och tagit över hela deras tillvaro.
Jag är också en hoarder. Jag hamstrar delpersonligheter. Några av dem har jag satt namn på och lärt känna väldigt väl. En favorit är “Superfarsan”. Han är den som lagar mat, köper dammsugarpåsar och gör andra nödvändiga saker som jag egentligen inte alls är intresserad av. Hans drivkraft är att ha balans hemma och det är han som ser till att adventsstjärnorna blir upphängda varje år. En annan del av mig har jag döpt till “Saga Norén, länskrim, Malmö”. Hon är oöverträffad när det kommer till struktur och hennes drivkrafter är punktlighet, ordning och reda. Hon går i gång på att söka jobb, göra research eller skriva en artikel – som den här, till exempel. Ofta aktiveras hon tillsammans med “Byggare Bob” som är en magisk filur med till synes outtömliga reserver av kreativitet och en makalös associationsförmåga.
Precis som att mina livserfarenheter kommer till konkret användning i impron, så blir också de delpersonligheter jag utvecklat en möjlighet att berika varje scen. Jag får syn på nya aspekter av mig själv varje gång jag repar eller spelar – och tillsammans med mina medspelares delpersonligheter kan vi skapa underhållning. När jag kan ha hälsosam distans till mina brister och egenheter och vågar acceptera de impulser som kommer och göra om dem till erbjudanden, kan jag plocka fram de mest magiska karaktärerna ur min egen inre folkhop. Jag är övertygad om att den finska sjökaptenen Pekka Salminen på bananbåten Koskinen, den veganske Direktör Råkost som äter fläskkotletter i smyg och den galne astronauten från Sjöbo alla har sitt ursprung i mina olika delpersonligheter – och att de bara väntar på rätt tillfälle att få komma till tals. Improvisationsteater är roligt, magiskt och utvecklande.
Och för mig är det också terapi i sin absolut renaste form.
