Sara Beer fick lite bättre koll på sin identitet efter en tuff helg i Göteborg på Improfest 2019. Workshopen Performing with a Purpose hölls av tre av medlemmarna i improkompaniet Blackout Improv från Minneapolis.
I Improvisationsstudions föreställning Hetero skämtar Lotta Malmhester i sin inledningsmonolog om hur hon erkänner för sin mamma att hon är heterosexuell. Det visste mamman redan. Sedan erkänner Lotta att hon är vit också. Det visste mamman också eftersom hon spelar teater med andra vita människor i en källare på Söder.
Det skämtet hade inte riktigt sjunkit in. Det är klart att jag vet att impro är en vit medelklasssport. På teatern vrider vi våra händer i förtvivlan över hur vi ska locka nya »grupper« till våra kurser och föreställningar. Jag vet att jag är en vit tant, men…
Workshopen Performing with a Purpose har ett ambitiöst ärende – att utforska både improvisatörernas och publikens fördomar. Det ingår teoretiska diskussioner, praktiska övningar och en introduktion till deras föreställningsformat. Vi ska få med oss verktyg att tackla situationer då vi möter fördomar hos oss själva och andra – och när de fördomarna och föreställningarna gör oss osäkra på scen.
Till en början upprättas ett socialt kontrakt då vi får säga vilket pronomen vi vill benämnas med. Vi ovana svenskar svarar »he, she, it« och det blir ju lite skojigt. Vi bestämmer också hur mycket kroppsberöring vi är bekväma med – och det skojas om att vi inte kommer att tolerera att man slickar på varandras könsdelar.
Sedan blir det många glosor att hålla reda på. Vi talar om tomrummet (the void) som uppstår i den kognitiva dissonansen (cognitive dissonance) och som fråntar oss vår agens (agency). Vi talar om »optics«, ett modernt begrepp även i amerikansk engelska som beskriver hur händelser och situationer uppfattas och tolkas enligt en allmän uppfattning.
Det är akademisk jargong, men det är också kärnan i vad den här workshopen handlar om. Vad gör vi som improvisatörer när vi upplever kognitiv dissonans? Det är ju obehagligt. Jag är inte rasist men blir nervös när jag ska spela med en människa med en annan hudfärg. Jag är inte homofob men blir obekväm när jag ska spela en kärleksscen med någon som har samma kön som jag. Jag är emot klassförakt men spelar bara korkade byggarbetare.
Flera övningar är bekanta och bygger på (det vissa kärleksfullt kallar) Meisner-flum. Vi bygger karaktärer i tystnad inombords. Vi tittar varandra djupt i ögonen tills det är omöjligt att inte gråta.
Sedan gör vi övningar där vi följer instruktioner utan att protestera och upptäcker att vi skulle ha varit såna som fryser ut en visselblåsare på vår arbetsplats. Alltså typiska »gotcha«-övningar som det verkligen krävs en trygg miljö (safe space) för att klara av och inte känna sig lurad eller till och med kränkt. Och det måste jag säga att Black Out faktiskt skapar. Stämningen är hela tiden uppmuntrande och omhuldande.
Ibland är det lite väl översvallande på amerikanskt vis där allt som sägs är underbart (beautiful) och intelligent (so smart). Man är så tacksam (so grateful) för allt som deltagarna delar med sig utav (sharing).
Varför är det så lätt att raljera över det här? Alltså även om jag verkligen är med på bolinerna. Det är väl som vanligt – vill man gå in i en läroprocess eller vill man skydda sin status? Som ni förstår, det var knepigt för tanten det här.
Hur som helst, första workshopdagen provar vi sedan formatet Swag Hat – där vi spelar scener utifrån ett potentiellt kontroversiellt tema (vi hade t ex prostitution, religion och skilsmässa) som spelarna först diskuterar tillsammans inför publiken för att samla material (lite Life game eller Armando-stuk). Scenerna som följer blir alla väldigt drabbande. Även om rummet fylls av skratt är det inget som skämtas bort.
Andra dagen avslutas med en »tag out« där olika spelare hoppar in och byter ut rollerna i samma scen. Vi som är publik får hålla upp handen om vi uppfattar att det händer något med scenens »optics« beroende på om en roll spelas av en t ex en man, en kvinna, en svart, vit, ung eller gammal improvisatör. Vi får syn på vilken dynamik som påverkar scenen mest. När det är två kvinnor som spelar en scen känns det tryggt. När en man och en kvinna spelar uppstår ett hot eller en förhoppning om våld eller sex. När det är svarta och vita improvisatörer på scen blir könsrollerna underordnade och det handlar om ras. Det är både självklart och en ögonöppnare.
Jag kom till workshopen med en specifik tanke. Jag ville återvända till Improvisationsstudion med några heta tips om hur man närmar sig svåra ämnen improvisatoriskt. Hur gör man för att inte hamna fel, i fördomsfulla eller till och med kränkande gestaltningar av karaktärer och situationer? Och hur man gör det utan att tappa det kreativa och spontana?
Jag kom därifrån med en gnagande känsla av att det inte bara handlar om några heta tips eller vår egen jargong om strukturer och normer. Improvisatörens mest kraftfulla verktyg är att vara sig själv i mötet med andra. Då måste jag nog som improvisatör veta vem jag är.
Läs också Gunilla Edemos text om normkreativ impro här!
Sara Beer
Sara Beer har improviserat i ett kvarts sekel. Hon är också frilansande kulturskribent, dramatiker, regissör, teaterproducent och teaterpedagog. Hon skriver för Teatertidningen och håller kurser i improvisationsteater och att skriva dramatik på Improvisationstudion.
