När jag började med impro i slutet på 90-talet var Keith Johnstone den guru som alla refererade till. Förmodligen för att hans på många sätt inspirerande bok Impro – improvisation och teater är en av de få böcker inom ämnet som är översatt till svenska men också för att han varit en hel del i Sverige. Sommaren 2007 fick jag, tillsammans Gunilla Edemo, uppdraget att skriva kursplanen till kursverksamheten för … ››
Utifrån mina upplevelser och erfarenheter skulle jag, lite generaliserande, vilja påstå att improvisationsteatern i världen är uppdelad i två läger. De som följer Keith Johnstones lära eller de som följer Del Closes dito. Dessa två giganters betydelse för den moderna improvisationsteatern är enorm. Keith Johnstone skapade Teatersport och Del Close skapade en longform som heter Harold. Dessa båda herrars liv och gärning skulle kunna inspirera miljontals bloggar. Jag avstår från … ››
Till vardags jobbar jag med (det som bland improvisatörer lite nedlåtande kallas för) »talteater« eller»manusteater«, eller för den delen »vanlig teater«. Och jag kan förstå den nedlåtande tonen. När »vanlig teater« är som sämst, eller till och med medelmåttig, så är det inte kul alltså. De som står på scenen vill inte något med varandra eller med publiken. Replikerna låter på ett sätt som gör att jag som åskådare mer … ››
Hur många gånger har jag inte intalat mina kursdeltagare hur användbart misstaget är i improvisationsteater? Att misstagen är guldkorn. Hur många exempel har vi inte på hur ett misstag eller det som från början ser ut som ett misslyckande slutar i en succé? Flemming med penicillinet. Sandkornet som råkar hamna i ett musselskal och förvandlas till en pärla. Limmet som skulle bli superstarkt men istället blev så löjligt svagt att … ››